För att bli mer manlig...

I NaNoWriMo-forumet kan man bland annat läsa om musik som stämning och inspiration i skrivandet. Nu har jag inte läst så mycket i forumet, bara under veckan innan NaNoWriMo började, och inte alls nu när jag skriver – jag koncentrerar mig och fokuserar mig på skrivandet istället. – men jag har i alla fall tagit till mig tipset. Hursomhelst så har musik alltid varit källa för inspiration och är det nu med.

I föregående inlägg skrev jag en lista på vad första kapitlet på Tusenskönan, Vid whiskyglaset efter applåderna, innehåller. Och nu tänkte jag dra vilken musik jag tycker passar till första kapitlet. Naturligtvis är det individuellt vilken musik som väcker vad slags känslor, men det bortser jag från här, och hoppas att ni ursäktar om det låter helt uppåt väggarna fel i era öron.

Under själva konserten passar det naturligtvis bäst med något slags klassisk pianomusik, helst ackompanjerad av stråkorkester och med en kvinnlig sopran i förgrunden. Tyvärr känner jag inte till någon sådan musik, varför jag hoppar över tips om just den delen av kapitlet (det är ändå bara första stycket i boken).

Allmänt för konsertmiddagen som utspelas från halva första sidan och framåt, under några sidor, kommer jag i stämning med koreanska Original Soundtracks för diverse teveserier (som jag inte sett), där musiken är vacker, åt det klassiska hållet med piano och akustisk gitarr, samt vacker sång. 궁S OST, Summer Scent OST, Autumn Tale OST, Green Rose OST och Sorry I Love You OST.

Här kan jag också lägga in Compact Disc (No 50) Yoga CD:s, nr 1-4 – som är typisk yogamusik, nästan helt utan sång, mest bara lugn klassisk musik att slappna av till. Avslappnande när jag känner mig stressad att skriva framåt så snabbt (för hur ska jag annars hinna få ner allt när hjärnan går i femhundra knyck och skrivandet går i tjugo knyck?)… Ett tips till alla NaNoWriMo-skrivare som vill lugna ned sig med något meditativt.

Om jag vill känna mig riktigt Maximilian, det vill säga, känna mig manlig, lyssnar jag på Tony Joe White (mörk sexig röst!) och Gackt (ah, Gackt! *svimmar*), båda med riktigt manliga röster (precis som jag tänker mig Maximilian *dånar likt en dam*). Fast då måste jag förstås tänka mig in i att jag är den som sjunger, och kvinnorna beundrande lyssnar på mig.

Ett tredje alternativ skulle kanske kunna vara Michael Jackson, mer för texterna än för rösten – absolut inte för rösten – för den är förskräckligt pipig och inte alls manlig på samma vis som Gackts och Tonys röster, och dessutom ger han fel slags man (eller kanske inte) – “Love is a feeling, Quench my desire, Give it when I want it, Takin' me higher, Talk to me, woman, Love is a feeling, Give in to me, Give in to me, Give in to me, Aaah” eller ännu värre (out of context, alltså, är den way too much men utan att veta vad det handlar om associerar i alla fall jag till något helknepigt):

”Relax, This won't hurt you, Before I put it in, Close your eyes and count to ten”

apropå manlighet *harkel*… (illa dolt skratt)

Eller – om jag nu vill bli manlig – ett sista tips på den fronten: MAXIMUM THE HORMONE (japanskt band) som har riktigt varierad punk-rock-musik.

Över till nästa punkt på min lista…

För att få en smärtsamt, bitterljuv stämning, ni vet, livet är vackert men det är alltför snart över, kan man lyssna på Joji Hirota, det är mest instrumentalt utan sång, men en del smäktande sång finns där. Jag tänker på albumet ”The Gate” (det enda jag har). Det är flöjter och violin i en låt, trummor och gitarr i en annan.

Vill jag ha fortsatt mollstämning, och en kvinnlig röst som jag kan tänka mig att Maximilian skulle gilla och som kontrast till alla manliga artister (som jag vanligtvis lyssnar mest på) kan jag lyssna på den norska Ane Brun. Hon skulle passa bra under den del av kapitlet som Maximilian sitter vid whiskyglaset och hämtar mod (för att våga bjuda upp sångerskan). Eller Tori Amos – en av mina absoluta favoriter på den kvinnliga musikfronten.

För våldtäkten, vad passar bättre än Symphony X, albumet ”Paradise Lost”, låten ”Oculus ex Inferni”…! (Det känns riktigt sjukt att prata om rätta stämningen för något sådant, men har jag nu med det så måste även det få passande musik.)

För vidare dramatisk och ödesmättad, mörk musik kan jag tänka mig att Within Temptation skulle ge rätta stämningen - under våldtäktsscenen såväl som de efterföljande scenerna. Om man skulle ta något japanskt som ger liknande stämning istället för engelskt/amerikanskt (västerlänningar lyssnar som bekant mest på västerländsk musik – jag undantagen), skulle jag rekommendera Malice Mizer, X Japan och Mois dix Moix.

När jag skrev det som kan kallas för den näst sista scenen på första kapitlet lyssnade jag på Kepa Junkera, och den skiva som Kepa Junkera gjort tillsammans med Julio Pereira, kallad Lau Eskutara (baskiska!). Det är festligt, lättsamt och glatt, med mycket dragspel och akustisk gitarr, med andra ord typisk baskisk musik! Annat baskiskt att kolla in är till exempel bandet Berri Txarrak med hårdare, rockig musik. Och bandet Su Ta Gar som är ett heavy metal-band.

Den glada musiken med Kepa Junkera passar väl in i sista scenen, som utspelas på konserthusterrassen där Maximilian sitter och konverserar med några damer. Det är i slutet av festen, stämningen är uppsluppen (kanske lite krystat uppsluppen med tanke på allt som hänt), men dock ändå gladlynt. Annat gladlynt och passande är Manu Chao (även om han sjunger om politik, så om man struntar i texten…).

I större delen av första kapitlet ger krinoliner, herr hit och fröken eller fru dit, bockande, nigande, långa kjolar och klänningar, tricorner och flintlåspistoler den rätta tidstypiska stämningen, bara för att vända totalt och kontrasteras i sista scenerna i första kapitlet, från och med det att Ace gör entré. Och vad passar inte bättre just då än Miyavi och hans dansanta rock – den hyperaktiva gitarrdunkadunka-killen, yo!