Vid whiskyglaset efter applåderna

Nu är jag nästan, äntligen – men bara nästan – klar med kapitel ett på Tusenskönan, kapitlet som heter Vid whiskyglaset efter applåderna. Tänk att det tagit sådan tid att slutföra! NaNoWriMo är underbar träning för mig att skriva, skriva, skriva utan kritikerns tjatiga stämma eller granskande öga. Så jag övar för fullt, inte bara på Edurne – en vintersaga, utan även på Tusenskönan. Jag gör mitt bästa i att försöka låta bli att stanna upp och tänka (läs: kritisera) för mycket.

Jag har verkligen kommit in i flyt vad gäller Maximilians uttryckssätt. Det var ovant att skriva i första person till en början, men det kändes snabbt naturligt med Maximilian, och jag är helt säker på att det är rätt perspektiv.

Nu har jag tagit bort prologen och del två, den del som utspelas när Maximilian är tio år, för dessa hans minnen ska snärjas ihop med nutid istället. Det blir bättre på det viset.

Så nu slutar jag låtsas att jag skrivit mer än jag har, och ordmätaren har därmed sjunkit rejält, men första kapitlet är fortfarande en riktig långkörare. Just nu är det 46 sidor långt (Times New Roman, 12 p, enkelt radavstånd). Och vilket dramatiskt kapitel det är!

Nu känner jag att jag äntligen fått till alla karaktärer, de flesta bland dem som är viktigast för berättelsen introduceras, och man får som läsare se några olika sidor av Maximilian, men mest en berusad sådan. Kapitlet är som sagt dramatiskt!

Här är en lista över vad det innehåller:

• en konsert
• en middag
• mycket dansande
• ett övergrepp
• en våldtäkt
• en duellutmaning
• ett slagsmål
• diverse orddispyter
• ett knivhot

Maximilian står för övergreppet och knivhotet, men han är inte ansvarig för våldtäkten, tack och lov. Det är en helt annan karaktär, min ”bad guy”. Jag är dock osäker på om man verkligen kan kalla honom för antagonisten, för jag har en annan man som är Maximilians rival. Generellt kan man säga att männen är emot Maximilian och kvinnorna för… hahaha.

Jag har skrivit ut detta mitt första kapitel och börjat peta i det. Men på ett annat sätt än jag brukar. Jag har ögnat igenom kapitlet, mest de gamla delarna som jag skrev för lääänge sedan (i mitt uppochnervända tidsperspektiv). Och antecknat i ett kollegieblock de saker jag vill rätta till och ändra på.

Det är stora ändringar, inga små saker som ordval och kommatecken. Jag försöker ignorera den delen av kritikern i mig. Jag tänker ”NaNoWriMo” om och om igen och avhåller mig från att hårdredigera. Istället gör jag som sagt den här lååånga listan som är uppe i tjugo-plus punkter hittills.

Jag har två stora ändringar att göra i kapitel ett som blir kluriga att genomföra. Det ena är två versioner av en dialog.

Såhär är det med dialogen: Den ena varianten av dialogen som också är den sist skrivna känns mest naturlig, är mer dramatisk och visar upp temperament, medan den andra versionen är lättsam och med komisk touche. Tyvärr måste delar av den komiska versionen vara med och går inte att utesluta. Därför måste jag på något sätt få ihop dessa två helt olika versioner till att bli en. Knivigt värre! Än svårare blir det för att båda dialogerna, och speciellt den allvarliga versionen, löper så naturligt. Det finns inget naturligt ställe att stoppa in dialogfragment från version humor.

Så jag måste baka en kaka ur två degar, och har jag tur upptäcker jag att jag gjort en fullt fungerande tigerkaka.

Den andra stora ändringen är följande: Jag ska smälla ihop en gammal version av förförning (damen förför Maximilian; Maximilian förför damen – det är ungefär lika delar från båda håll) med nämnda övergrepp (se min lista ovan) och på så vis mildra övergreppet. Det är ungefär lika lätt som det låter. (Öh?)

Därför går jag raskt över till att beskriva en annan större ändring.

Det är massor av promenerande (och springande och krypande) i park som har formen av en labyrint. Folk går vilse och hittar inte varandra, respektive hittar någon som helst inte skulle ha velat bli hittad och så vidare. Bra ställe för förvecklingar med andra ord.

Hursomhelst, jag har några olika versioner av en och samma sak och ska ta bort det som inte passar in längre och smälla ihop resten till att bli en och samma version som förstås ska flyta i språk, i handling och i dialog.

Apropå dialogerna så är det vad jag är minst nöjd med i första kapitlet. Vissa dialoger är pang på rödbetan och får mig att skratta. Andra dialogdelar är bara pinsamma.

När jag ändå pratar om dialoger… Förutom att jag ska redigera och finputsa på de flesta om inte alla dialoger (men det väntar jag med än så länge), så ska jag få ihop mer humoristiska bitar, fragment som handlar om bin och hörsel, med allvarligt verbalt ”knivkastande”. Denna dialog utspelas precis efter förförandet och övergreppet jag nämnde ovan.

Sedan tvivlar jag förstås på alltihop i slutändan, är rädd att jag inte har tillräckligt med miljöbeskrivningar, att alla missuppfattar Maximilian och inte älskar honom som jag gör! Och så vidare, etcetera.

Men nu ska jag göra som jag lärt mig genom NaNoWriMo (eller fortfarande lär mig), det vill säga strunta i alla de där småfelen man gör på vägen och bara köra på, med siktet framåt, framåt, framåt, och aldrig titta i backspegeln. Det är som om jag äntligen insett vad ”skelettet först, resten sedan” betyder. Jag kan inte hålla på och peta i och fastna i och redigera första kapitlet i all oändlighet. Så jag ska bara gå vidare.

Apropå det är den andra stora läxan jag lärt mig att man i skelettbyggandet måste ta en bit i taget och inte hoppa över något på vägen.

Låt mig illustrera:

Man måste börja med fötterna och sedan bygga på med benpipa efter benpipa. Jag kan inte plötsligt hoppa till armen, bygga en arm i luften och sedan fortsätta med fotlederna, för när jag sedan äntligen verkligen kommer fram till armen på riktigt blir det bara för att upptäcka att armen skulle passa på skelettet hos en tiomånaders baby och jag har byggt ett skelett som passar en femtonåring, så oj, den där armen ser alldeles för liten ut på femtonåringen! Bara att kasta hela armen och jag som jobbade så mycket med den!

Med andra ord måste jag bromsa mitt rallykörande på femhundra kilometer i timmen och tuffa på i tio till tjugo kilometer i timmen istället… Verkligen, på riktigt, acceptera att jag måste promenera och ta varje litet steg och inte bara kan hux flux vara framme vid den där kyrkan som jag ser två kilometer bort, för att inte tala om den där bergstoppen där det är så underbar utsikt. Där vill jag vara NU och inte om fem timmar, men jag kan inte mer än springa en liten stund, för sedan måste jag pusta ut och gå en stund igen. Om jag tar cykeln istället når jag snabbare fram men jag måste fortfarande cykla hela vägen. Så fragmentskrivning är ÖDESDIGERT och fasansfullt! För då hänger ingenting med och man måste ändå ta bort fragmentet och göra om allting.

Så jag biter ihop tänderna som det så klassiskt heter och går ett steg i taget, vilket innebär att jag fortfarande står på konserthusterrassen när jag vill vara där borta! *pekar*

Ergo jag måste skriva klart det sista lilla på första kapitlet innan jag kan börja på andra kapitlet (ja, jag erkänner, jag har redan börjat fuska)…

Och frågan är då: hur mycket av redigerandet ska jag göra innan jag kan kalla mig ”klar” med första kapitlet och redo för nästa skelettdel, det vill säga kapitel två? Eller: Hur hård är en skelettdel?