Förra helgens skrivande koncentrerades enbart på Edurne – en vintersaga, och inga ord alls blev skrivna på Tusenskönan. Den här helgen har varit tvärtom, eller nästan tvärtom, och därmed har pendeln svängt över åt ett helt annat håll.
I går kan man generellt säga att det blev hälften, hälften. Jag jobbade lika mycket på båda projekten.
I dag har jag nästan bara jobbat på Tusenskönan, men med dåligt samvete. Och oj vilket dåligt samvete! Jag tänkte innan söndagen började att jag skulle skriva lika många ord på Edurne – en vintersaga som i går (minst 3279 ord), och på Tusenskönan tänkte jag skriva 1667 ord. Men idealet är som vanligt långt ifrån sanningen. Hittills har det bara blivit 474 ord på Edurne, och hela 3016 ord på Tusenskönan. Jag skulle kunna skriva bra mycket mer på Tusenskönan under kvällen men Edurne pockar på uppmärksamhet. Det går jättetrögt och jag har förlorat entusiasmen för den historien.
Just nu känns det som om jag vänsterprasslar när jag jobbar på Tusenskönan.
Men jag älskar ju Tusenskönan och dess karaktärer! Hur kan man bara lämna sin älskare och hoppa i säng med en vagt bekant? För det är så det är. Edurne är en bekant, någon som jag tycker om sådär lätt, kan säga hej till och prata väder med, medan Tusenskönan skälver ikapp med min själ.
Så hur gör man? Vad gör man? Hoppas att det går bättre i morgon? Eller sliter ur sig ord, ett ord i taget med å så mycket vånda och plåga, bara för att titta på det i morgon och tänka ”åh, vilken skit jag skrev, det där kan jag inte ha kvar”. Kanske handlar det om kritikern? Att den dykt upp igen och jag inte kan skriva vidare på Edurne för att jag om jag ska göra det måste sätta mig i soffan istället för vid datorn?
De senaste dagarna, i dag och i går, har jag bara skrivit på dator, inte ett ord för hand (förutom redigering och korrekturläsning). Och egentligen är det något jag skulle jubla över, för då har jag kommit långt och förbi kritikern!
Nu är det bara så att med mitt plågsamt dåliga samvete kan jag bara få ur mig fragment på Tusenskönan. Jag vågar inte koncentrera mig, kan inte koncentrera mig, inte jobba helhjärtat, inte njuta av skrivandet, bara för att Edurne – en vintersaga står där bakom ryggen på mig med stor blodig dolk i hand och vill hugga mig i ryggen för att jag inte ägnar mig åt att skriva på det som jag vid det här laget tycker att jag borde och måste skriva på! Bara för att jag tagit utmaningen, NaNoWriMo, och inte kan vända mig bort och ge upp bara sådär! Men hur ska jag kämpa på? Ska jag säga det berömda, men ej önskvärda ”i morgon, min sköna”, eller ska jag plåga mig och slita mitt hår och må illa?
Jag slutar här för det blir bara olika liknelser som beskriver samma sak, och jag borde skriva på annat, inte på blogginlägg, och jag borde…
Nej, nu går jag och gör mig en kopp te.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar