Krämig soppa eller risken som följer med att mörda en jordgubbe

Nu börjar det bli riktigt problematiskt. Hyun gör entré i Edurne – en vintersaga, och i och med det måste jag titta tillbaka på gamla projekt, dels gamla versionen av historien om Maximilian (de där 1000+ sidorna som slängdes), och dels MK (den fristående fortsättningen på Tusenskönan). Jag måste titta efter riktigt noga för att se var Hyun befann sig i sin egen berättelse vid tidpunkten för Edurne – en vintersaga, och sedan är frågan, skulle han verkligen handla och göra så som han nu måste göra i Edurne – en vintersaga?

Om jag nu ska köra vidare på samma spår som det jag kom in på i går då jag plötsligt mördade en jordgubbe.

Morddockor är inblandade och det kan bli riktigt spännande, men ska jag verkligen blanda in Hyun? Då har han plötsligt en massa oväntat med sig i bagaget när han återigen gör entré i MK. Det enda jag vet är att han inte får förekomma i Tusenskönan, för det är först i MK som han träffar på Maximilian. Men jag drar åt trådarna rätt rejält om jag väljer att ha med Hyun i Edurne – en vintersaga. Alla tre böckerna blir än mer sammanvävda. Vilket i och för sig inte är en nackdel…

Fast det dumma är att jag känner redan nu, efter att Hyun bara varit med i mindre än en halv sida, att han vill ta mer plats om han nu ska vara med i Edurne – en vintersaga.

Jag har bara skrivit 674 ord i dag, mödosamt plågat fram dem, för jag inser att jag måste stanna upp och fundera.

Saken är egentligen denna: jag blir rädd. Jag blir rädd för den klara insikt som plötsligt drabbat mig. Om Hyun är med blandar han sig i rejält, som en joker i leken. En joker som ställer till det både för Edurne och för Elisud som är en person som började som en liten bifigur, men som nu blir mer indragen tack vare mordet, och ännu, ännu mer indragen tack vare Hyun.

För nu skriker Hyun att han vill ta plats, att han vill berätta en del av sin historia i allt det här. Så frågan är: ska jag låta Hyun berätta? Eller är det egentligen Elisud som vill berätta?

Någon av dem vill i alla fall ha ordet. Och raskt trycks Edurne åt sidan.

Vad är det här?

Berättelsen lever kanske inte sitt eget liv än, för den har blivit hämmad av min egen hämning, och min egen tillbakahållning.

Men när jag plötsligt låter en väletablerad karaktär som jag känner mycket väl (Hyun) bli biperson svämmar allting över och plötsligen har jag en rejäl och krämig soppa (istället för som tidigare vattnigt blask). Nu har jag någonting som rentav kan bli gott. Om jag sköter mina kort rätt.

Så min fråga är egentligen följande: hur gör jag nu?

Ett: jag stannar upp och tänker efter och skriver vidare efter massa eftertanke (och litar på att jag löser det hela på sikt på det sättet).

Eller två: jag fortsätter att skriva av bara sjutton utan att tänka alls (och litar på att försynen löser det hela, eller ödet eller vad det nu än är).

Hjälp mig, snälla!