Mysfaktor kontra ordningsfaktor eller Sagan om Maximilians Pärm

Jag har inte haft så mycket fritid till förfogande i dag, varför det inte blir mycket skrivet, men jag har gjort en del av nytta i alla fall. Först och främst var jag en sväng på stan och köpte kollegieblock. Ni vet den där enklaste sorten, men – och det är jag noga med – det ska vara rutat papper!

Först var jag på Clas Ohlson och råkade köpa randigt. Katastrof!

Som det är med sådana där saker, vill man ogärna gå tillbaka precis när man varit där, och byta och krångla, speciellt när det bara gäller två kollegieblock. Så istället för att gå tillbaka och säga ”jag köpte fel; jag vill ha rutiga och köpte randiga”, så gick jag till Tiimari och kollade in blocken där.

Annars är anteckningsblock och anteckningsböcker av olika slag något slags passion (eller i alla fall högst trevligt när man ska inspireras till att skriva för hand), men den här gången var jag bara inne på enkla kollegieblock av A4-storlek. Man kunde köpa 6 st. för 50 kronor, och det var billigare än på Clas Ohlson (där ett block kostade sjutton kronor), så jag slog till.

Jag vet inte vad det är, men det är en ny fix liten idé jag fått, lusten att börja använda enkla rutade kollegieblock i A4-storlek. Jag vet inte vad det är, som sagt, men det känns roligt att ytterst ostrukturerat göra massa anteckningar av olika slag rörande mina bokprojekt och lite allt möjligt annat i sådana, med spontant kludder och anteckningar av allt möjligt slag.

Annars vill jag ha saker sorterat och i ordning, men när det gäller just det här är det (nästan) tvärtom (för när första blocket nu tagit slut har jag gått igenom alla anteckningar, slängt en del och kopierat över en del i snyggare ordning till nästa (mitt nyköpta) kollegieblock). Och det är hursomhelst trevligt att ha allting samlat i ett och samma block, och det är väl en av (ordnings-)anledningarna till att jag väljer att ha sådana här block. En annan anledning kan vara att jag använt mig av mindre (mest A5-) block och -böcker och tröttnat och vill ha lite variation.

På samma vis som det var skönt att ett tag alltid skriva för hand – hög mysfaktor(!) med levande ljus och hett te (och ibland rökelse) – och nu är skönt att återgå till att skriva direkt på dator… (Variation förnöjer (och parenteser roar)!)

Även om jag skriver ut och skriver ut, och slösar papper och bläck och pengar för att jag vill ha utskrivet allting nytt jag skriver samma dag som jag skrivit det. Det är lite som en säkerhetskopia också. Dessutom ser det snyggare ut med renskrivet, utskrivet, raka, tryckta bokstäver på vitt papper. Lite så.

Det var allt jag hade att säga för tillfället i ämnet kollegieblock. Nu ska jag återgå till att skriva om Maximilian ett tag. Bara en sak till angående Maximilian. Han bara ville att jag skulle säga det! Så då gör jag det.

Maximilian Z. L. har fått en alldeles egen pärm, bara för honom. Gissa om det blåser upp hans redan uppblåsta ego och bekräftar allt det där som han vill ha bekräftat: att han är speciell, viktig, hela världens centrum, underbart stilig och störst, bäst och vackrast – med andra ord bekräftar det alla hans behov och ger ny glöd till all den fåfänga han redan äger – och sade jag att det bevisar hur snygg han är? – pärmen är tyvärr inte passionerat röd (som han skulle ha velat) utan grön, men det är en mycket speciell, av Clas Ohlson nyinköpt pärm med snyggt mönster på så han är nöjd i alla fall (den fanns inte i butiken i fler färger än grön)… och det är ju ändå hans alldeles egna pärm. Medan resten av befolkningen i mina böcker får nöja sig med en enda pärm tillsammans namngiven ”Persongalleri”.

*harkel*

Ja, det var vad han ville att jag skulle säga. Han hade säkert uttryckt saken mycket bättre själv (han är ju ändå kung på ord), men mina ord fick duga… för den här gången.