Ganbatte ne!

Tricket är att låta ordkontrollen gå all världens väg. Tricket är att sluta räkna ord, inte alls bry sig om att man kommer upp i rätt antal ord. Tricket är att slänga sig rätt in i arbetet, i det roliga, i skrivandet, som om det var ett hav och man skulle doppa sig i det så snabbt som möjligt för att komma till det ögonblick då det känns underbart skönt att vara i vattnet och simma.

Jag vet inte hur det är med er, men jag springer helst ut i vattnet så fort jag bara förmår och doppar mig inom några få meter från stranden där jag egentligen bottnar och bara har vatten till knäna på sin höjd. Jag vet att jag ser otroligt löjlig ut när jag plaskar i på det viset, och sedan skvätter omkring mig och ryser och njuter och ser ut som ett litet barn, men jag fortsätter att göra på samma vis var gång jag ska doppa mig i en sjö eller i havet om sommaren.

På samma vis gör jag när jag går på bio. När filmen börjar kastar jag mig in i filmen och ÄR där, är ett med filmen, och på så vis får jag total filmupplevelse som jag annars inte skulle få, om jag hakar upp mig på påsprassel, popcorn och människor runtomkring.

På samma vis måste jag göra när jag skriver, inser jag, och inte bry mig om omgivningen eller det faktum att det jag skriver kanske är skit och högst beklagligt inte går att göra något av, bara passar papperskorgen och inte passar in någon annanstans.

På samma vis vill jag göra när jag lyssnar på musik, eller låter jag musiken göra när jag skriver, så jag blir ett med det jag skriver och med musiken samtidigt, så det ena smittar det andra. På gott och ont.

Nu när jag lyssnat på först Nightwish och sedan Within Temptation medan jag skrivit kanske boken ser ut därefter (det gick inte att skriva bra alls innan dess när jag lyssnade på annat; det är ändå en dramatisk bok, dramatiskt högt och lågt, ibland med dramatik på finstilt nivå, ibland mer storstilad). Men det ska jag avgöra först efteråt och om några timmar, när jag skriver ut det jag skrivit under dagen och ser det svart på vitt på papper och inte på skärmen. Med dessa mina trix har jag lyckats skriva konstant i timmar, utan att bry mig om yttre ting (förutom att jag bakat bröd och lagat fiskgratäng samtidigt), men annars har jag bara skrivit och skrivit, och bortsett från kritikern. Varit DÄR. Och det har gått underbart bra att skriva.

Jag följer scenerna när de följer på varandra, och bara skriver och skriver, och det är underbart härligt roligt fantastiskt! Nu har jag släppt att jag måste skriva på båda böckerna samtidigt, något som faktiskt är nästan omöjligt att göra med bra resultat. Prova själv att hoppa emellan två texter under samma eftermiddag, joja som med en jojo fram och tillbaka mellan texterna. Resultatet blir uselt.

Nu har jag bara fokuserat på Tusenskönan, och det må vara hänt. En gång och allt det där. Den här gången har jag dessutom verkligen njutit av att kunna skriva något som är riktigt sammanhängande. Ju mer stressad jag är desto mer fragmenterat blir det. Nu var jag INTE stressad och det märktes.

Nu blev det härligt sammanhängande från det ögonblick jag bestämde mig att liksom jag kastar mig i vattnet när jag doppar mig skulle jag nu kasta mig in i bokskrivandet.

Hittills är jag uppe i 6 021 ord på Tusenskönan, åtta och en halv, snart nio sidor, och still going strong.

Keep up the good work, som det så fint heter på franska (d’oh).