Skrivpuff: Tänka

”Tänka sig, tänka sig!”

Den gamla damen spottade ur sig orden, kunde inte tala nog fort i sin iver att få det osagda sagt.

Hennes tunga sladdrade, orden rann ur henne som smält honung. Hon tog tag om flickan med knotiga händer, beniga fingrar, spott kring munnen som fann sin väg till flickans fräkniga panna.

”Tänka sig att herrn gått och gift sig, och du som hoppades på att bli gift med honom. Jojo, så kan det gå, så kan det gå.”

Hade hon nu fått ur sig det hon ville säga? Nej, den gamla fortsatte, åldrig hud banade väg för orden, lika knastriga som tantens stela rygg.

I omständliga ordalag gav hon beskrivningar av unge herrns bröllop – hon hade inte varit där själv men hon visste precis – genom sina väninnor – vad som blivit sagt och hur prästen talat, jajamensan.

Flickans bedrövelse gav ytterligare eld åt den gamlas ord; hennes tunga blev längre, spetsig och kluven itu medan hon sladdrade och skvallrade vidare om unge herrns heta julinatt som nygift.

(Detta är en SkrivPuff-övning; dagens ord är "tänka"; bilden lånad härifrån.)

Recension: Drottning Pokou - Concerto för ett offer av Véronique Tadjo

Författare: Véronique Tadjo

Titel: Drottning Pokou – Concerto för ett offer

Originalets titel: Reine Pokou. Concerto pour une sacrifice

Förlag: Leopard Förlag

ISBN: 978-91-7343-155-2

Mitt exemplar: köpt på en utgallring på biblioteket för en krona

Utläst: 2015-06-17

Drottning Pokou handlar om en myt, väl känd i Elfenbenskusten. Enligt legenden kastar drottning Pokou sin ende son i floden för att befria sitt folk.

Véronique Tadjo omtolkar denna myt på flera olika vis, i fem olika berättelser där myten får olika slut, vissa tragiska, andra mer positiva. Med dessa berättelser ställer Tadjo frågor om kvinnors relation till makt och våld. Man kan dra vissa paralleller till dagens Elfenbenskusten (eller 2005 när boken först skrevs).

Boken är uppdelad i tre delar. Första delen heter Legendens tid och behandlar myten som den först var. I del 2, ”Ifrågasättandets tid”, frågar sig Tadjo om sanningen om drottning Pokou var en annan än legendens. I den tredje och avslutande delen, ”Fågelbarnets tid”, är det Pokous sons fortsatta berättelse vi följer, och genom sonen segrar drottning Pokou över ondskan och maktmissbruket, lidandet i världen och över döden.

En myt kan alltid vinklas på det vis berättaren finner lämpligast. Ingenting är säkert och varje version av myten ställer nya frågor, pekar på nya orättvisor och belyser människans förmåga till ondska, hur lätt det blir våld, sorg, hur lätt männiksna har för att anklaga sig själv eller andra.

Det är en bok att läsa och läsa om och en bok att diskutera. Den är kort och välskriven. Jag ger den fyra av fem möjliga stjärnor. Svartvita illustrationer bidrar till stämningen.

#sommarlovmedkulturkollo #upptäckarlust

Upptäckarlusten kan bestå i att hitta små detaljer i vardagen, läsa nya böcker och upptäcka helt nya författare, nya genrer, nya äventyr i bokform. Det kan också innebära att läsa på nya ställen eller våga klippa av håret och skaffa sig en ny frisyr, bara för att se hur det blir.

Min upptäckarlust idag bestod av just detta: nervositeten innan håret klipptes av och lättnaden efteråt; nu är jag fri att upptäcka hur sommarvinden blåser och smeker över nacken, hur solstrålar dansar där min hud förr gömts av hår.

Jag sitter på en bänk nere vid ån, där jag suttit flera gånger förut, men aldrig den här dagen, aldrig med den här boken och aldrig nyklippt och med upptäckarlustan, lugnet att sitta kvar och läsa, flera sidor, fast det kommer en gammal dam med hes röst och två promenadkäppar och undrar om hon också får plats på bänken.

Jag makar mig åt sidan och delar bänken med henne. Delar åvyn och svalkan i hettan som skuggan under trädet ger tillsammans med brisen ifrån vattnet.

Innan dess, eller efter; det spelar ingen roll, upptäcker jag hemmavid hur jag kan luta huvudet mot soffan och ta selfies och sedan göra mig själv vackrare (blekare, mer artonhundratalsblek) med filter på Instagram.

Upptäcker finesser där folk vill dölja och förtjusa, förnöja och förljuga. Hittar lögnen i vardagen och i det som faktiskt finns där eller inte finns där, som är där men förstärks eller suddas ut, enbart med en knapptryckning.

Upptäckarlusten i att forma ord, pärlband av ord, solglitter, leka med orden bara för att jag kan.

Flämta i hettan och upptäcka att när värmen klättrar uppåt trettio blir man svettig i handflatorna.

Livet är sådant, fullt av upptäckter i vardagen.

Och vänder du dig om tillräckligt snabbt, bläddrar blad i din skönlitterära bok med mer nyfikenhet än vanligt, kommer du att se skuggan i ögonvrån, skepnaden som inte fanns där innan.

Som kanske inte finns alls.

Men som triggar fantasin, som ger dig glimten i ögonvrån, den du behöver om du ska upptäcka med lusta.

#sommarlovmedkulturkollo #läsro

Jag får läsro mellan tider av frenetiskt skapande.

När jag målar och skriver som mest, finns inte tid att läsa. Tiden är begränsad, och trots att jag inte har några barn eller någon stor familj att ta hand om, har jag en fästman jag älskar och ett jobb att sköta och hushållssysslor att ägna mig åt – vardagsbestyr, helt enkelt. Och det tar bort en hel del tid, så fritiden är ännu mer begränsad än själva tiden.

Min läsro består av att jag sitter eller ligger, mestadels och under hela uppväxten i sängen och läser, men numera även i soffan, då och då. Dock tycker jag bäst om sängläsandet.

Något annat jag gillar är balkongläsande eller läsande på en filt i gräset. Men det är sommarläsande... 

Annars tillbringar jag gärna tiden med näsan i en bok även när jag pendlar till jobbet under kalla vintermånader. Jag läser gärna både på perrongen, i väntan på tåget och gärna även på lunchen på jobbet.

Om det inte är så att jag är i en period av skapande (skrivande eller målande). Då blir tågtid och pendlingstid och lunchtid även det skrivtid – om det inte bara blir vilotid då jag sitter och blundar; inte på lunchen förstås men på tåget, på vägen till och från jobbet. Vilotid är något jag nästan glömmer bort. Men skapartid kan jag inte få nog av. Och läsro vill jag gärna ha.

Nu är min sommarsemester precis över (den var väldigt tidig i år), så jag får läsa på min fritid (och lunchtid) och det gjorde jag idag. Men någon riktig läsro får jag inte på mina korta lunchraster. 

Läsron infinner sig då jag kryper ihop under en filt (om det är vinter eller bara kallt ändå) och läser i en bra bok, en fysisk bok (ingen e-bok) och läser intensivt och med engagemang så jag glömmer världen omkring mig.

Under de soliga dagarna på min semester satt jag gärna ute och läste och jag har postat bilder på bloggen (och på Instagram) men jag gör det gärna igen, över läsro utomhus.

Det finns inte mycket som ger mig så mycket lugn som natur och speciellt natur om sommaren, en grön gräsmatta eller en susande skog, ett naturens lugn som sveper in även mig i sitt lugn och ger mig läsro.

#sommarlovmedkulturkollo #hemligheter

Många böcker innehåller hemligheter; för varje ny läsare är en ny bok full av hemligheter.

Och varje skönlitterär bok skulle vara mycket mindre spännande om inte personerna i dem hade hemligheter för varandra. Många berättelser bygger på hemligheter och i många har hemligheter en central roll.

Men nu när jag jagade runt i mina bokhyllor efter böcker med "hemlighet" eller "hemligheter" i titeln, fann jag färre än jag trodde att jag skulle finna. Bara två hittade jag och båda på engelska.

River Secrets av Shannon Hale, tredje boken om landet Bayern, och Can You Keep a Secret? av Sophie Kinsella.

Jag har inte läst någon av dessa, men eftersom jag tyckte om både Goose Girl (del 1) och Enna Burning (del 2) av Shannon Hale är jag säker på att jag kommer att gilla tredje boken i serien. Jag har också hört mycket gott om Kinsella, men ännu inte läst något av henne.

(För mer om Sommarlov med Kulturkollo, surfa in på Kulturkollos blogg.)

SkrivPuff: hopp

hopp

med trevande steg tar du dig fram

över stenar som skaver, skakar

och inte vill ligga stilla

de gnider sig mot varandra

och får dig att vingla

när du balanserar

som på lina över en avgrund

vild är forsen

och vattenstänken kalla

när dropparna når ansiktet

rinner de över dina kinder

blir till fåror och linjer

kartor över din hud

du tar dig vidare och förbi

både fors och vattenfall

när du når gräset på andra sidan

blir du åter säker på foten

stenarna

lämnar du

bakom dig.

(detta är en SkrivPuff-övning; bilden lånad här.)

#sommarlovmedkulturkollo #blommig

blomster

försiktiga steg

ett i taget

för mig vidare – bortåt, utåt

vågar svälja stjärnor

vågar andas månar

vågar leta i vattenbrynet

och möta saltkornen

som samlas på överläppen

blommor lindar sina dofter

kring mina fingrar

dimslöjor väver spindelnät

framför mina ögon

tills skymning råder

skönjer hål i doftväven

en nedåtgående sol

vars strålar slingrar genom trådarna

väver solsken och blomster samman

till det som kallas sommar

medan daggen i gräset

kysser mina tår

och önskar godnatt

©Jenny Holmström, 2015

©Fotograf: Maria Ingvaldson

#sommarlovmedkulturkollo #himmel

När jag gick i lågstadiet, kanske till och med i ettan, och vi skulle rita ”himmelen”, ritade jag en mörkblå teckning med moln, himmel och stjärnor, med planeter och månar. De andra barnen i min klass fattade galoppen och ritade Gud, änglar och trumpeter. Det måste ha varit på en religionslektion, kan tilläggas. Vi hade Kristendom på schemat på den tiden; plus en religiös gammal dam som lärare.

Som en liten eloge eller kanske snarare ett trösteklistermärke till mitt stackars barnjag som blev arg på sig själv många gånger genom åren för att hon inte också ritade änglavingar och lockigt hår, tipsar jag idag om en science fiction-klassiker. 

Lika blå som himlen är mitt pocketexemplar av Stiftelsetrilogin av Isaac Asimov. Den innehåller tre böcker i en: Stiftelsen, Stiftelsen och Imperiet och Den segrande Stiftelsen.

Den handlar om något så storslaget som det stora vintergatsimperiets nedgång och fall.

Vetenskapsmannen Hari Seldon har till uppgift att bevara människosläktets kunskaper, och han gör det på ett originellt vis, genom psykohistoria (teorier som han själv har kommit fram till).

Som det står på baksidan av boken: 

”Stiftelsetrilogin är en berättelse fylld av bysantinska intriger, slughet och förräderi, mod och tapperhet, allt spelat mot en svindlande galatisk fond.”

Som Star Wars, fast i riktig science fiction och inte bara i något slags ”science fantasy”. Läs trilogin! 

Annars har Asimov skrivit en novellsamling (som jag borde läsa i sommar) som heter Jag, Robot (det finns en film löst baserad på denna) och som innehåller noveller som utspelas i samma universum men som kanske är mer lättillgängliga för den som inte är van vid science fiction.

Jag måste tillägga att jag dock inte är van vid science fiction men ändå mycket uppskattade Stiftelsetrilogin, såpass mycket att jag har köpt både prequels och sequels till nämnda trilogi, plus annat av och med referenser till Asimov, sedan dess.

Recension: The Young World 1 - Överlevarna av Chris Weitz

Författare: Chris Weitz

Titel: The Young World 1 – Överlevarna

ISBN: 978-91-32-16362-3

Sidantal: 268

Förlag: B Wahlströms

Mitt exemplar: en e-bok – ett recensionsexemplar från förlaget

Utläst: 2015-06-27

I The Young World 1 – Överlevarna har ett mystiskt virus slagit till och dödat alla vuxna såväl som alla barn under en viss ålder. Enbart tonåringarna har av någon outgrundlig anledning överlevt. Viruset finns fortfarande aktivt och alla som når fysisk mognad – blir vuxna på riktigt – går samma tragiska öde till mötes.

Boken är skriven i första person och det är två ”jag” som berättar: Donna och Jefferson. Varje kapitel är tydligt namngett efter personen och jaget ifråga. Donna och Jefferson, tillsammans med sina vänner, beslutar sig för att leta reda på roten till det onda, källan till viruset, och hitta ett botemedel. Detta gör att de måste bege sig ut på en farofylld resa genom det postapokalyptiska samhället.

Det här är en bok som skulle passa perfekt att filmatiseras. Den är actionpackad; det händer mycket hela tiden. Det är dramatiskt – ungdomar dör på brutala vis – och det är en hel del skjutvapen och explosioner involverade.

Det är snabbläst, spännande läsning från första sidan till sista. Språket är enkelt och ”modernt” i sin framtoning. Även om det framstår som ungdomligt med alla sina ”typ” väjer det inte från att ha lite svårare ord med ibland och det höjer nivån på språket såväl som på intellektet hos den tilltänkte läsaren såväl som hos huvudpersonerna. Även om huvudpersonerna båda är lite väl snara att påpeka att de ser på sig själva som ointelligenta.

Trots det mörka allvaret bakom händelserna i boken finns det en hel del humor, både i språket och i huvudpersonernas självdistans och i deras försök att skapa ett avstånd mellan sig själva och det som skett. Humorn består även till stor del av referenser till nutida fenomen och till hur det var i slutet på nittonhundratalet.

Bokens förankring i nutid är både ett plus och kan vara ett minus. Läsare av idag känner igen sig och drar gärna på smilbandet. Det ökar humorn för mig som läser nu, men det får mig också att undra över hur boken skulle mottas av ungdomar om några år, då referenserna och språket med alla sina ”typ” kanske inte är lika självklara.

Trots det är det som sagt välgjort underhållning och det är ju främst nu när boken först kommer ut som den ska läsas.

Det här är en bok för den som vill ha en spännande stund med lättläst underhållning, som förhoppningsvis väcker tankar och idéer, och om inte annat väcker en nyfikenhet på fortsättningen i serien.

Detta var den första e-bok jag läste från början till slut, fast jag föredrar fortfarande de gamla hederliga pappersböckerna. Tidigare har jag bara gjort tafatta och halvhjärtade försök att läsa e-böcker. Men nu när jag till sist gjorde det måste jag säga att det gick riktigt bra.

Tack, B Wahlströms, för recensionsexemplaret!

Recension: Demonen av Michail Lermontov

Författare: Michail Lermontov

Titel: Demonen

Förlag: Ersatz

Sidantal: 126

ISBN: 978-91-86437-32-9

Mitt exemplar: köpt på bokrean i februari 2015

Utmaning: Klassikersommar, en utmaning anordnad av Lyran på Lyrans Noblesser

Utläst: 2015-06-20

Först ut i min klassikerutmaning är en bok som inte finns med i min hög av klassiker men som väl fanns med i min läshög redan innan, eftersom det var en bok jag hade börjat på men ännu inte läst ut. Mitt läsmål nu i juni har främst varit att minska min läshög av redan påbörjade böcker från över tio, elva, tolv stycken till att bli den mer hanterbara summan av tre som det är just precis nu (en fackbok; två skönlitterära).

Demonen är en episk saga berättad i diktform, om hur Lucifer kastas ned ur himlen och tar sig till jorden. På jorden förälskar han sig i en fager kvinna, Tamara, som gör allt hon kan för att värja sig mot demonen, dess planer och förförande manér.

Mitt exemplar är ett fint inbundet sådant, med ett förord skrivet av Kristina Rotkirch i vilket hon skriver om Lermontov och dikten Demonen. Lermontov själv fick inte se sin dikt i tryck, trots att många redan på hans tid läste den. Idag är Demonen en av Rysslands mest älskade dikter; ”en handbok i förförelsens höga konst” som Rotkirch uttrycker det.

Själva dikten finns i boken både på ryska och översatt, varannan sida ryska och varannan sida svenska, så den som kan ryska (vilket inte jag kan) kan även läsa den på originalspråk.

I slutet av boken finns ett efterord, skrivet av översättaren Lasse Zilliacus, kallat En bergsbestigares tankar – en lämplig metafor när det kommer till den svåra konsten att översätta rimmade versmått.

På insidan av omslagsbladet står om Michail Lermontov följande:

Michail Lermontov föddes 1814 i Moskva och dog i en duell den 27 juli 1841 i Kaukasus. Han tillhörde en förnäm adelssläkt som invandrat från Skottland på 1600-talet och var avlägsen släkting till Lord Byron. Efter att ha tillbringat barndomen hos sin förmögna mormor blev den unge poeten gardesofficer i Sankt Petersburg. År 1837 förvisades han till Kaukasus efter att ha skrivit en för tsaren misshaglig dikt efter Pusjkins död. Hans mest kända verk är romanen Vår tids hjälte, som även den fördömdes av tsarregimen som omoralisk.

Den här gick snabbt och lätt att läsa, just för att det var en dikt, om än en lång dikt, på korta rader. Det är en dramatisk handling med dramatiskt utförande, en berättelse som svävar både högt och lågt, både kosmiskt och känslomässigt, och tar läsaren genom alla tänkbara känslor en människa kan erfara.

I efterordet diskuteras lite meningen med dikten och synen på Tamara och hennes kärlek. Och visst kan man ha invändningar mot hennes handlande, mot demonens handlande och mot utgången av dikten eller vad som sker i den. Men jag vill inte avslöja för mycket utan rekommenderar er att läsa den här boken.

Den är kort och den är mycket bra och välskriven, med en fin översättning.

SkrivPuff: Klor

Hon gömde sig bakom sagorna. Där hade sådana som hon inte klor. Där var de vackra, lenhudade, mjälla i hyn och de fick pojkarna att stå framför dem med svettiga händer och bultande hjärtan, helt förtrollade.

I de mest romantiska sagorna förvandlades sådana som hon alltid, förr eller senare, till en människa, fick ben och klev upp på land.

Deras naglar var prydligt nedfilade och de hade prydliga rader av fyrkantiga tänder som blixtrade i solen när de log. De var sköna och söta, lika ljuvliga som blommorna i deras hår och de sade andlöst ”ja” till prinsen när han friade.

De fick rosenröda kinder när de rodnade och gifte sig i vita kyrkor, vitklädda med blommor i håret som speglade deras fromma jungfrulighet.

Hon var inte en sådan modern sagojungfru; hon var av den gamla stammen – de som var långaväga besläktade med sirener och hade mer gemensamt med hajar, delfiner och sjökor än med människornas prinsessor.

Hon var en riktig sjöjungfru och hon gömde sig bakom sagorna när hon steg upp på land.

(Detta är en SkrivPuff-övning; ordet för dagen är klor. Bilden hittad här.)

Recension: Björnar kan inte springa i nedförsbacke av Robert Anwood

Författare: Robert Anwood

Titel: Björnar kan inte springa i nedförsbacke – Och 200 andra tvivelaktiga påståenden

Förlag: Bra Böcker

ISBN: 978-91-7002-499-3

Sidantal: 328

Mitt exemplar: gåva av min fästman

Utläst: 2015-06-24

Betyg: 4 av 5 stjärnor

Från baksidan av boken: Skriven i en stil som är lika underhållande som den är upplysande, avslöjar och förklarar boken 201 vanligt förekommande påståenden och missuppfattningar.

Boken är uppdelad i olika avdelningar med mer eller mindre absurda och roliga fakta: natur, underhållningsbranschen, vetenskap, juridik, historia, sport och geografi. Varje nytt avsnitt inleds med ett påstående som sedan diskuteras och som visar sig vara sant eller falskt.

Till och med sporten (som jag har lite svårt för i andra sammanhang) var rolig och underhållande.

Detta var verkligen en brittisk bok med brittisk humor, en del mer allmänna/allmängiltiga/världsomspännande påstådda fakta och en del riktigt just brittiska sådana.

Boken är smårolig och underhållande, perfekt att ströläsa några sidor lite nu och då i. En perfekt bok för stranden med andra ord (eller badrummet). Jag tyckte mycket om den och ger den fyra av fem möjliga stjärnor.

Sommarlov med Kulturkollo #strandbryn och #deckare

Sommarläsning förknippas med strandläsning och eftersom man sällan vill släpa med sig de tjockaste eller dyraste eller mest omtyckta böckerna till stranden och få dem söndriga och sladdriga av sand, vatten och salt, talas det mest om att man läser kiosklitteratur – romansböcker av lågkvalitativt slag, bladvändardeckare av sämre kvalitet samt annan lättsmält kiosklitteratur under sommaren.

Nu är det väl inte så egentligen, åtminstone inte för mig. Som jag nämnt tidigare i min blogg är Harlequin ingenting för mig och jag läser sällan deckare. Inte mycket av klassiker heller – fast det(!) är mer högkvalitativ långlivad litteratur som dock finns att få tag på i billiga och ofta tunna pocketversioner. Kanske är det därför de också hör sommaren till?

Eller så är det så att det inte finns någon riktig egentlig sommarläsning, bara myten om sommarläsning.

På bilden ovan sitter jag förresten inte på någon strand, men väl i ett vattenbryn (strandbryn?) och läser Kvinnorna på Gömslet, del 1, av Agneta Karlsson, som jag recenserat här.

Vad är sommarläsning för dig? 

På resor kanske man också tar med sig lättviktig litteratur, både för att de väger lite rent fysiskt men också är lättsmälta mentalt när man ändå får så mycket reseintryck i verkliga livet. Eller för att den tunga värmen och solen i det exotiska land man rest till tar såpass på krafterna att man inte orkar med något som inte är väldigt lättsmält och enkelt, trivialt rentav?

Men klassiker är å andra sidan sällan triviala; åtminstone inte de mest klassiska klassikerna; de kan många gånger vara dystra filosofiska saker med mycken livsvisdom eller psykologiskt grubbel. Eller gör jag det för enkelt för mig nu(?), bara för att det är sommarvarmt (med svenska mått mätt) och det nästan (men inte riktigt) är tjugo grader ute när jag sitter (inne) och skriver detta, hej och hå.

Jag vill tipsa om böcker när jag ändå håller på, böcker som håller för sommarläsning men som kanske inte tillhör kioskgenren.

Förra sommaren läste jag en bok som utspelas vid strandbryn och det är Juli av Tania Kjeldset – en bok för unga tonåringar, för barn som är lite äldre. Om ett tungt ämne på lätt sätt och med många somriga inslag, bland annat strandbryn. Min recension finns här.

En annan (om än udda) sommarbok – bara för att den har titeln Centuries of June läste jag i juni förra året, skriven av Keith Donohue. En ny författarbekantskap för mig var det, men jag läser gärna något mer av honom (när jag nu får för mig att köpa något mer). Det var en mysteriebok av ovanligt slag, en deckare kanske men inte som de vanligtvis ser ut. Ett mord och dess följder är det i alla fall – med den mördade själv som talar. Min recension finns här.

På tal om deckare är det verkligen inte ofta jag läser deckare – vanligtvis är det inte min genre – men jag har gjort några undantag och läst några Agata Christie och Henning Mankell genom åren. Även en handfull andra, lite nu och då.

Efter tips från min fästman (som läser betydligt fler deckare än jag) har det blivit några juldeckare såväl som sommardeckare för mig de senaste åren.

Bland annat några som jag faktiskt riktigt fastnade för, som gick lätt att läsa och som kändes – om inte lättsmälta så i alla fall somriga – och de utspelas i strandbryn och nära båtar och hav och sommarkänsla – och det är Ann Rosmans deckare. De utspelas i och i närheten av Marstrand, somrigt så det förslår.

Jag slukade alla nyss utgivna (då fyra stycken) i november-december 2012. För mig är kanske deckare mer julmys än sommarstrand.

Det påminner mig om att jag har Ann Rosmans femte deckare, Havskatten, oläst (eller min fästman har den i sin bokhylla, snarare). Kanske är det något för hängmattan i sommar? (Mellan alla klassiker och alla andra böcker jag fått för mig att jag bara måste läsa i sommar.)

(För fler somriga kollo-inlägg och utmaningar, läs mer på Kulturkollos blogg.)

Sommarlov med Kulturkollo #läserjustnu

För den som vill se bilden på Instagram och även följa de bilder jag lägger upp där men inte här, titta gärna in hos mitt alias yasuisora.

För bara en vecka sedan läste jag samtidigt över tio böcker - mer runt elva, upp till tolv stycken som mest. Alldeles för många!

Varför blir det sådär?

Ibland börjar jag på ännu en bok bara för att det går trögt med en annan eller för att jag vill läsa den där nya intressanta boken jag just lånat/köpt, eller för att jag är ute och reser och påbörjar den nyköpta/nylånade boken på vägen hem. Och så sitter jag där med elva böcker samtidigt och känner mig stressad.

Tack vare Rainbow Readathon som jag skriver mer om här, har jag avslutat de flesta böckerna i denna jättehög. Just nu läser jag "bara" fem böcker samtidigt. (Men snart ska de bli färre, haha!)

Dessa är:

The Young World - Överlevarna av Chris Weitz. Min första e-bok någonsin! Jag har kommit till sidan 40 och det är en snabb, lättläst bok, om ett gäng barn som blir kvar när alla vuxna (och småbarn) dör av ett underligt virus. Detta är ett recensionsexemplar från förlaget B. Wahlströms. Jag är som sagt på sidan 40 av 268.

The Art of Character av David Corbett. Det här är en faktabok om skrivande, närmare bestämt om konsten att beskriva och bygga upp karaktärer i sitt skönlitterära verk. Undertiteln är "Creating Memorable Characters for Fiction, Film, and TV". Det är en mycket intressant läsning, en bra bok med mycket fakta, exempel, teoridiskussioner, övningar, tips och trix. Mitt exemplar är köpt på Foyles i London för 9.99 pund. Jag är på sidan 110 av 383.

Snow Crash av Neal Stephenson. Jag har aldrig läst något av Neal Stephenson förut, så jag letade reda på en bok av honom på SF-bokhandeln i Stockholm senast jag var där. Råkade ramla över ett storpocketexemplar av hans första bok Snow Crash, hans debut som handlar om Metaverse - det som kommer efter Internet (fiktivt förstås) och den nya cyberdrogen Snow Crash som också är ett datorvirus och som riktigt ställer till det i Metaverse. Huvudpersonn heter Hiro och är en freelance-hacker. En SF-/cyberpunk-roman av en författare som jag blev nyfiken på efter att hört författarens böcker rosas på Booktube (Youtubes bokavdelning). Mitt exemplar är som sagt köpt på SF-bokhandeln för 139 kr. Jag är på sidan 28 av 440.

Deathless av Catherynne M. Valente. På The English Bookshop i Uppsala frågade jag ett mycket vänligt och hjälpsamt affärsbiträde efter böcker som påminde om Neil Gaimans, samma anda, lite mörka i tonen, med bra språk - liknande Gaimans språk - och fick tips om bland annat den här boken. Det är en mörk saga som tar inspiration från ryska folksagor och som följer en ung kvinna vid namn Marya Morevna när hon blir gift med en av Rysslands svar på Loki eller elaka häxor - Koschei the Deathless. Jag har kommit till sidan 62; boken har varit lite trögstartad men den är mycket poetisk och vacker och lite udda och smått förvirrande men det rätar nog upp sig. Mitt exemplar är köpt i ett köp tre betala för två-erbjudande, och kostade 175 kronor - rabatten, vad den nu blev. Jag är som sagt på sidan 62 av 352.

Ranveig den havsdjärva av Kerstin Trygg. En bok som enligt baksidestexten påminner om en isländsk saga, med liknande språk och som utspelas på vikingatiden. En historisk roman således och jag har bara börjat på den här, är på sidan 2 av 249 och frågan är om man ska räkna sådana här böcker som man bara börjat på men som inte blivit något mer av. Jag har tänkt läsa den här flera gånger och nu måste det bli av på riktigt. Den är säkert bra bara jag kommer in i den; jag gillar dessutom både historiska romaner och isländska sagor. Jag kommer att börja om från sidan 1 på den här och läsa hela boken när jag väl tar tag i att läsa den här.

För hur det nu är så läser jag ändå bara en bok i taget. Kommer jag verkligen in i en bok och tycker att den är fängslande och spännande, så byter jag inte utan fortsätter att läsa till slutet. I de flesta fall.

Så många gånger har jag bara börjat på böcker för att inse att det inte är läge att läsa dem just då, inte för att de är dåliga men för att jag inte har lust just då.

Och då blir de liggande, och vid något annat tillfälle börjar jag om. Om jag inte hunnit en bra bit in i boken och vet handlingen och kommer ihåg, för då fortsätter jag där jag är. Ibland blir det bara så - trots att en bok är bra - att den blir liggande. Speciellt om man påbörjar bok efter bok.

Men nu ska jag avsluta böckerna ovan och sedan ta tag i alla de där böckerna jag vill läsa i sommar... Fast en i taget, märk väl!

Waiting on Wednesday: Terry Pratchett

Terry Pratchett har tyvärr gått bort alltför tidigt, men jag är väldigt glad åt det jag läste i går, tisdag, att hans dotter Rhianna bestämt att det inte kommer att bli fler Discworld-böcker. Discworld är Terry Pratchett och ingen annan kan skriva det som han, för ingen annan är han. Det vore att lura sig själv – och alla läsare – att låta någon annan ta över pennan, inte ens dottern kan göra det som han.

Så jag är glad åt att det inte blir fler Discworld-böcker eftersom Terry Pratchett själv inte kan skriva dem.

Däremot ser jag fram emot de två böcker som ges ut posthumt. En av dem är redan utgiven nu i juni, The Long Utopia, som jag ser fram emot att köpa och läsa, och The Shepherd's Crown, den 41 Discworld-boken och den femte boken om Tiffany Aching, som utkommer 27 augusti.

Och jag har ännu inte läst alla 41 böcker om Discworld så jag ser fram emot att läsa alla de jag har olästa i hyllan samt de jag ännu inte har köpt (några få stycken).

Artikeln jag utgått ifrån hittade jag via Facebook och den finns att läsa i sin helhet på BookRiot.

Sommarlov med Kulturkollo #omläsning

När jag var barn kunde jag läsa om böcker hur många gånger som helst. Det handlade om att jag ville det, jag ville återuppleva boken om och om igen. Då tänkte jag inte på att det tog tid, om jag kanske borde ha tillbringat tiden med en för mig ny bok istället. Det som betydde något var upplevelsen och den ville jag återuppleva. Vissa böcker läste jag om sju, åtta, nio gånger. (För att inte tala om när man var småbarn och ville att föräldrarna skulle läsa samma korta saga om och om igen.)

Som vuxen har jag slutat läsa om böcker. Nästan.

Vissa böcker kan jag läsa om – sådana som är tillräckligt korta. Jag har börjat tänka ”min tid är ändlig och det är så förskräckligt många böcker jag vill läsa; jag hinner inte läsa om längre”. Det kanske finns en stress i det men samtidigt låter jag varje bok ta sin tid. Jag läser dock inte om böcker, inte i vanliga fall.

Som författare borde man läsa om böcker flera gånger – det står till exempel omnämnt i böcker om att skriva – att man läser en bok första gången för upplevelsen och andra, tredje och fjärde gången för analys. Åtminstone två gånger per bok. En gång upplevelse, andra gången analys. Men jag har inte gjort så än. En bok, en gång.

Undantaget från den här regeln är bilderböcker, serietidning, seriealbum och grafiska romaner. I viss mån också diktsamlingar. De tar tillräckligt kort tid att läsa – och de gånger de är värda att läsas om gör jag det.

Eller som när jag köpte Saga volume 2 och 3 och det var ett tag sedan jag läste ettan, då läste jag ettan en gång till innan jag läste de två nästföljande seriealbumen.

Eller som nu senast, då jag skulle läsa en mangabok, Sayonara September volym 3. Det var år sedan jag läste de två första delarna; därför passade jag på att läsa om dem nu.

Tar en bok under en dag att läsa är det nog okej för mig att läsa om. Å andra sidan plöjde jag Brott och Straff på en-två dagar under min tid som litteraturvetare på högskolan, så då borde alla kortare böcker gå att läsa igen? Nja, riktigt så enkelt är det inte.

Jag lyssnade klart på Burial Rites av Hannah Kent igår. Den boken har jag alltså lyssnat på och jag tyckte att den var fantastiskt bra. Den boken skulle jag kunna tänka mig att läsa igen – läsa själv den här gången. Och kanske ännu en gång på svenska.

Så om jag läst en bok på ett språk kan jag tänka mig att läsa den igen på ett annat. Eventuellt – om boken var tillräckligt bra.

Om jag måste läsa en bok igen, av ena eller andra anledningen, så är det en annan sak; då vägrar jag inte utan gör det. Om jag till exempel går en kurs eller ska på en föreläsning eller bokcirkel – och inte har boken tillräckligt i minnet.

Det är just det. Böcker lämnar avtryck i mig, ganska så hårda avtryck – sådana som fastnar, bilder som finns kvar. Ibland omslingrade av något slags dimma, ibland lite vaga, mer av en känsla än en faktiskt bild. Men de lämnar minnen och minnena är mestadels tillräckliga.

(Läs mer om Sommarlov med Kulturkollo här.)

Sommarlov med Kulturkollo #semester

Just nu har jag de sista skälvande dagarna av min semester. Alltför tidigt för semester men man måste rätta sig efter jobbet; jag hade hellre haft semester i slutet på juli, början på augusti.

Men nu är det som det är och jag har njutit av min semester medan den varat. Jag har inte badat, för det har vädret och bristen på värme inte tillåtit (dessutom är jag en badkruka och ingen strandbadare). 

Jag har däremot tillbringat en hel del tid utomhus, läst en hel del

utomhus och deltagit i ett par readathon och i en pågående index-card-a-day-utmaning.

Så jag har läst massor, skapat massor av kreativt pyssel – teckningar, collage, målningar – och jag har verkligen njutit av min ledighet. Här är ett foto på vad jag har läst under juni och vad jag håller på att läsa just nu (de två översta böckerna). Samt ett par foton på vad jag har pysslat med; jag är med på en utmaning som kallas för ICAD2015.

Recensioner på böckerna kommer allteftersom så håll utkik på min blogg. Om du vill se mer av mina ICAD-kreationer följ min engelska blogg.

Gruppläsningar under sommaren

Jag har insett att jag inte kan vara med på alla gruppläsningar på Goodreads i de grupper jag är med i; då skulle jag aldrig läsa det jag verkligen vill läsa, så jag har bestämt att vara med de gånger då gruppen i fråga verkligen läser en bok jag faktiskt vill läsa ändå, eller blir väldigt nyfiken på när jag genom gruppen ifråga får reda på att boken existerar. En annan förutsättning – som speciellt applicerar på de amerikanska/engelska grupperna jag är med i är om boken finns att få tag på här i Sverige, på svenska och/eller på biblioteket, i bokhandeln nära mig eller om jag kan få tag på den för ett rimligt pris genom Adlibris eller The Book Depository. Men om jag ska köpa boken måste jag verkligen, verkligen vilja läsa den, vilket inte behöver vara fallet om jag lånar och läser den fast det helst ska vara så då också.

Därför har det mest naturligt blivit så att jag varit med på svenska gruppläsningar, i Goodreadsgruppen Boktokarna anordnad av Jenny på Jennys bokstavliga vardag, i facebookgrupper och nu tänkte jag också vara med i Kulturkollos gruppläsning så jag har ansökt om medlemskap i deras Facebookgrupp.

I sommar har det nu blivit ett flertal böcker som grupperna läser som jag fastnat för och därmed också läser.

Dessa är följande:

Boktokarna läser under juli-augusti Vredens druvor av John Steinbeck. Det är en bok som jag hört mycket om eftersom det är en klassiker, så den passar perfekt att läsa nu i sommar tillsammans med gruppen eftersom jag också är med i Lyrans läsutmaning Klassikersommar. Två flugor i en smäll således.

Kulturkollo och Kulturkollo läser (facebookgruppen) läser Kejsaren är gudomlig av Julie Otsuka. Det här är en bok som jag sneglat på sedan jag förra året läste Vi kom över havet som jag tyckte mycket om. Nu ska jag passa på att läsa den här boken – lånad på biblioteket 22 juni.

Fast den ska bokcirklas om först i september, insåg jag nu, så jag kanske ska vänta lite med att läsa den... Lånade den kanske lite tidigt, kom jag på nu – jag blev just en medlem i gruppen och fick reda på den informationen medan jag skriver det här inlägget.

Hugo Awards Read-a-long 2015 är en grupp på Goodreads där man läser allting som är Hugo award-nominerat plus en del som folk tycker borde ha varit nominerat. Därifrån har jag fått många boktips. Jag har inte hittat en enda bok på det lokala biblioteket så jag har köpt ett par böcker av de nämnda författarna, bland annat Ann Leckie, Jo Walton och Nnedi Okorafor. De tänkte jag läsa under sommaren. Ett par av böckerna som nominerats i år är senare delar i långa/korta serier så till exempel Ann Leckies bok var bok två i en serie; därför läser jag bok ett först.

Eventuellt blir det någon mer bok, men jag vill samtidigt inte ta mig vatten över huvudet (vilket jag har lätt för att göra) så jag stoppar här, både inlägget och mina höga ambitioner.

Recension: Änka i ett år av John Irving

Författare: John Irving

Titel: Änka i ett år

ISBN: 91-46-17573-3

Förlag: W& W

Antal sidor: 536 (pocket)

Mitt exemplar: en pocket jag köpt för många herrans år sedan (min pocketupplaga är från 2004) och som jag numera gett bort till Röda Korset (jag kommer aldrig att läsa den igen och den tar bara upp onödig plats i min hylla)

Utläst: 2015-06-15

Handling från baksidan av boken:

Ruth Cole är en framgångsrik författare – och en mycket komplicerad person. Inte direkt trevlig, men ändå oförglömlig. När vi först möter Ruth är hon fyra år. Hennes mor Marion är totalt uppslukad av sorgen efter två döda söner – så till den grad att hon till slut lämnar familjen av rädsla för att en så stor sorg ska vara smittsam.

Ruths far Ted är en berömd barnboksförfattare vars specialitet är berättelser som skrämmer livet ur barn. Vi möter också Eddie O'Hare, en ung man med författardrömmar som tycker att han får ett drömjobb som Teds assistent. Men arbetet blir inte riktigt som han tänkt sig. Han blir inte bara Ruths barnvakt, han blir också Marions älskare. Och kärleken till Marion ska komma att prägla Eddie för livet.

Det är inte ofta jag sågar böcker; förra året sågade jag ett par böcker jag läste för utmaningen Läs ett år; annars läser jag mest, tack och lov, mer eller mindre bra eller bättre eller väldigt bra böcker. Men den här boken är, om inte dålig så i alla fall inte min kopp te.

Handlingen kanske låter bra, men den är inte bra. Och jag stör mig något fruktansvärt på Irvings alla kursiveringar. Som läsare vill jag själv läsa – och själv bestämma när jag ska betona ord; jag vill inte ha hans extraemfas flera gånger på varje sida, sida upp och sida ner. Det är att inte lita på läsaren, att behöva kursivera extra bara för att man vill att läsaren ska emfasera ett visst ord. Och han gör det så himla ofta! Så totalt onödigt.

Dessutom är det här, tyvärr, en tråkig bok. Det är inte ofta jag säger det och det är inte ofta det händer: men den här boken och läsningen av den, gäsp, var verkligen tråkig.

Intrycket svalnade ännu mer på grund av att jag drog ut så på läsandet. Jag började med att ha den som min pendlarbok; en bok jag läste på tåget när jag pendlade och i väntan på tåget. Jag läste i alla fall i den dagligen under ganska lång tid och några eller många sidor i taget men det hjälpte inte. Sedan blev det ett långt uppehåll på flera månader, över ett halvår, från augusti förra året, då jag inte läste alls och så beslöt jag häromveckan att jag skulle avsluta läsningen och sträckläste de sista hundratalen sidor på några få dagar.

Boken heter Änka i ett år och det tog mig närmare ett år (min långa paus inräknad) från den 22 juli 2014 till den 15 juni 2015 att läsa den – det passar i alla fall ihop med titeln om inte annat.

Första halvan av boken – det händer ju ingenting! Irving är så förskräckligt pratig och mångordig, och ändå får han inte mycket sagt, man lär inte känna karaktärerna på djupet, bara på ytan och han går mellan för många perspektiv och är för distanserad i sina beskrivningar. Humorn, som uppenbarligen ska vara en av hans kvaliteter, går mig helt förbi. Visst, jag kan se varför vissa saker skulle vara roliga, men de är ansträngt roliga och faktiskt tråkig – även humorn.

Boken blir för långrandig. Ett mord i sista tredjedelen av boken piggar upp saker och ting och det blir lite mer intressant, men aldrig mer än en aning spännande. Den lyfte upp sig lite mot slutet som sagt, men inte tillräckligt mycket, och den här boken får av mig en stjärna av fem möjliga på Goodreads.

Hänger på Sommarlov med Kulturkollo

Jag hänger med på Sommarlov med Kulturkollo. Bilden är deras, tillhör alltså Kulturkollos blogg. Varje dag från och med den 22 jui till och med 15 augusti har de valt ett ord som får representera dagen och tipset för dagen, som kan vara "ett foto, en dikt, ett citat, omslag, lästips, filmklipp eller kanske ett länktips", men utan ambitioner att vara för långt utan lagom kort och somrigt. Läs mer här.

Jag tänkte som sagt försöka att hänga på detta, publicera inlägg (vissa kanske tidsinställda) med vad jag associerar till ordet, som också har med läsning, skrivande eller något annat kulturnördigt att göra, eller kanske bara helt enkelt vad jag associerar till ordet. Det kanske rentav blir någon skrivövning eller dikt.

Häng gärna med du också om du vill! Och läs och kommentera gärna mina inlägg om inte annat!