Recension: Den kallaste flickan i Coldtown av Holly Black

Handlingen från Rabén & Sjögrens hemsida:

Det är morgon och Tana vaknar upp i ett badkar. Det tar ett tag innan hon minns var hon befinner sig. Det var fest kvällen innan. I vardagsrummet hittar hon de andra festdeltagarna, de är döda och ett fönster står på vid gavel. Någon har brutit mot regeln som säger att man aldrig någonsin får öppna ett fönster efter mörkrets inbrott. När hon går vidare in i sovrummet hittar hon de enda överlevande, förutom hon själv. Svarta sopsäckar är uppsatta för fönstren och i sängen ligger Tanas före detta pojkvän Aidan bunden med silvertejp för munnen. På golvet bredvid ligger en annan kille fastkedjad. Hans hår är svart som bläck och när han tittar upp på Tana ser hon att hans ögon är röda som rubiner.

För att rädda sitt eget och de andras liv måste Tana ta sig in i Coldtown. Där lever monster och människor sida vid sida. Staden är farlig. Den är en bur, ett fängelse för de dömda och alla som vill vara med.

En berättelse om raseri och hämnd, om skuld och skräck och om kärlek och avsky, skriven av succéförfattaren Holly Black.

Den här versionen var bra mycket bättre än vad som stod på bokens baksida, som jag tyckte gav alldeles för missvisande intryck av vad den här boken handlade om. För på baksidan av mitt exemplar stod:

Morgonen efter en stod fest vaknar Tana upp i ett badkar. När hon kommer ut i vardagsrummet hittar hon sina kompisar döda. De enda som fortfarande lever, förutom hon själv, är hennes före detta pojkvän Aidan och en annan kille, med hår svart som bläck och ögon röda som rubiner. Snart är Tana indragen i en livsfarlig jakt. För att överleva måste de ta sig till Coldtown, det enda ställe där de är säkra. Och tiden är knapp ...

Boken handlar inte så mycket om en livsfarlig jakt som texten implicerar. Jämför med texten ovanför, från förlagets hemsida, där det står det bättre beskrivet. Nåväl, hursomhelst.

Här följer min recension av boken:

Jag har velat läsa den här boken sedan jag först hörde talas om den, när den bara fanns på engelska och ännu inte översatts till svenska. Just då kom jag mig inte för att köpa den. När den nu översatts till svenska, passade jag på. Generöst nog fick jag ett recensionsexemplar av boken i inbundet format av förlaget Rabén & Sjögren.

Den här boken var blodigare än jag hade tänkt mig. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, det var en bok av Holly Black och jag vill gärna läsa allt jag hittar av henne, för jag har fått för mig att jag gillar allt det hon skriver.

Jag gillade den här boken också, men jag hade nog ändå trott att det var mer av en barnbok, lite mer som Dockskelettet, länk till min recension. Som den var nu var den på tok för blodig och visuellt grym för att vara något annat än en ungdomsbok. Femton plus skulle jag vilja sätta på den här boken. Fast jag ser att det svenska förlaget satt åldern 12-15 år på den här. Jag gör lite snabb research och ser att Barnes & Nobles klassar den som för 14-17 år. Lite mer lämpligt, kan jag tycka.

Med det inte sagt att jag gillade boken. Jag blev bara förvånad till en början. Men snart rycktes jag med och in i handlingen.

När man väl börjat i den här boken kan man inte sluta att läsa. Karaktärerna hade djup och var mångdimensionella, handlingen var genomtänkt. Holly Black kan som alltid det hon gör och den här boken är välskriven.

Hon skrev i sitt efterord att hon inspirerats av tidigare skrivna vampyrböcker, bland annat Ann Rice. Ann Rice är en av de få författare av vampyrböcker jag annars läst. Jag har läst de flesta av, men inte hela hennes vampyrserie. Jag tappade bort mig och tröttnade någon gång efter, kanske femte(?) boken.

Ann Rice var också blodig, fast mättad på ett annat vis i och med att jag också fascinerades så av hennes språk och suggestiva sätt att berätta.

Holly Black kan också verkligen skriva, men hon har ett vardagligt, lite enklare språk, inget speciellt men ett som fyller sin funktion och inte står i vägen för handlingen. Och det är bra.

Ann Rices böcker är dessutom helt klart riktade till vuxna, medan Holly Black riktar sig till ungdomar och också därmed har både ett mer ungdomligt språk, ungdomsrelaterade teman och mer av ett snabbt och spännande tempo, än vad jag minns att Ann Rice hade.

Jag rekommenderar den här boken för alla som gillar vampyrer och inte har emot något att det är blodigt och många som dör.

Den här boken passar de som inte nöjer sig med light-varianter av vampyrer likt de som förekommer i Twilight, utan vill ha lite mer ”brutalt farliga på riktigt”-vampyrer, där det inte bara sägs, utan faktiskt också visas och syns i handling och sätt hos vampyrerna att de faktiskt är farliga.

Tack, Rabén & Sjögren, för recensionsexemplaret!

Författare: Holly Black

Titel: Den kallaste flickan i Coldtown

ISBN: 978-91-29-69492-5

Förlag: Rabén & Sjögren

Recensionsexemplar: ja

Köp boken här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Bokrean 2016: SF-bokhandeln

SF-bokhandeln hade inte ”för-rea” på samma vis som Adlibris och Bokus. Det fanns böcker att förbeställa, men hela reakatalogen skulle inte finnas på nätet förrän precis dagen före rean. Innan dess fanns bara utvalda titlar att förbeställa. Detta till trots hade jag inga problem att hitta böcker jag ville just förbeställa – nu när jag förbeställde för första gången från Bokus och Adlibris, passade jag på att göra detsamma från SF-bokhandeln, i samma veva (orkade/ville inte vänta).

Det blev tre böcker från SF-bokhandeln som, precis som böckerna från Adlibris, var framme och kunde hämtas ut och komma hem till mig redan under reans första dag, onsdagen den 24/2.

Det blev tre böcker även här:

1. The Grace of Kings av Ken Liu (länken till pocketversion; bokreavarianten verkar redan ha tagit slut - jag köpte den inbunden för 99 kr). Det var inte länge sedan jag hörde talas om den här boken via rekommendationer på Booktube. När jag sedan läste om bokens handling, kunde jag inte låta bli, nu när den kom på rean. Jag hade redan under januari satt upp den här boken på listan över potentiella böcker att köpa under året (baserad på rekommendationer), så varför inte slå till nu när den så passande fanns på rea?
2. Eternity's Wheel av Neil Gaiman, Michael Reaves & Mallory Reaves. Bok 1 i serien läste jag i augusti 2012. Tvåan har jag oläst i min bokhylla sedan förra året, och nu skaffade jag mig alltså sista boken i trilogin. I år ska hela serien bli läst – inklusive en omläsning av bok 1! Detta är ungdoms-science fiction när den är som bäst.
3. The Iron Trial av Holly Black & Cassandra Clare (reaboken har också här tagit slut, jag köpte den för 59 kr; länken leder till bok i fullpris). Det känns som en perfekt kombination och jag har läst och gillat av båda dessa författare separat förut, så varför inte den här boken också? Magi och första boken i en serie. Jag upptäckte precis efter att jag beställt att serien även har börjat översättas på svenska.

Recension: Dockskelettet av Holly Black

Författare: Holly Black

Titel: Dockskelettet

Originalets titel: Doll Bones

Sidantal: 244

ISBN: 978-91-29-69490-1

Förlag: Rabén & Sjögren

Mitt exemplar: recensionsexemplar från förlaget

Utläst: 2015-05-22

De flesta böcker mår bra av att läsas i ett svep; läsupplevelsen blir intensivare och därmed starkare, både känslomässigt och visuellt. Läser man stora sjok i ett svep kommer man mycket lättare in i bokens värld och blir lättare en del av den. Så blev det med den här boken och det är jag glad för. Det är också ett gott betyg för det är böcker jag verkligen fastnar för som jag också sträckläser.

Efter några sidor sveptes jag med och sedan läste jag på. Den här boken läste jag på några få sittningar.

Holly Black visar återigen att hon kan konsten att skriva trovärdiga historier. Jag gillar att hon väljer att ha Zachs perspektiv. Det är modigt att som kvinna välja pojkens perspektiv och hon gör det bra. Redan i trilogin om Berörarna visade hon hur trovärdigt hon kan skildra en historia ur en pojkes perspektiv, då i första person, den här gången i tredje person. Holly Black är en sådan författare som växt med varje bok jag läst av henne.

Dockskelettet handlar om hur det är att växa upp och hur det är att inte vilja separera från barndomens lekar. Och måste man ens lämna dem bakom sig?

Zachs pappa får för sig att Zach är stor och slänger hans dockor. Det enda sättet att komma förbi sanningen är genom att ljuga för sina två jämnåriga bästa vänner, Alice och Poppy, säga ”jag vill inte leka längre”.

När sedan porslinsdockan (gjord av ben) som varit fokus för deras lekar börjar prata med Poppy i hennes drömmar och dessutom visar sig innehålla en död flickas ande måste Zach ge sig in i leken igen om han ska klara utmaningen.

Barn skulle nog tycka att den här boken var otäckare; jag är lite avtrubbad som vuxen även om jag är en känslig läsare

 Jag tyckte inte att boken var så otäck, men nog skulle jag ha tyckt att det varit otäckt om jag själv var med om det på riktigt; så är det ju alltid, saker och ting blir lite så otäcka som man vill göra dem när man läser.

Medan när man verkligen upplever något på riktigt så har man inget val annat än att försöka hålla distans i nuet, vilket inte alls är så lätt som det låter.

Och jag tror nog att bokens tilltänkta målgrupp måste tänka på det som står citerat på baksidan: ”Dockskelettet kommer att få dig att sova med lampan tänd.” – citerat av författaren Jeff Kinney.

Det jag tyckte mest om med boken var lekarna och Zachs tidigare inställning till dem, hur barnen lekte och hur fantasifullt och påhittigt och äventyrligt det var; på samma vis som mina egna lekar. 

Och med paralleller till vuxna påhitt, alltså vuxna författares inre lekar, kom det fram en stark igenkänningsfaktor hos mig. Igenkänningsfaktorn gjorde att jag älskade detta, älskade den delen av boken och därmed hela boken, den suggestiva stämningen, det realistiska liksom det övernaturliga.

Tycker också om realismen i historien och det osäkra i det övernaturliga – inbillar de sig eller inte? Och att man som läsare får dra egna slutsatser.

Tack, Rabén & Sjögren, för recensionsexemplaret!

Helgläsning

Eftersom det är efter midnatt är fredag över, men jag kan ändå berätta vad jag läst nu på fredagen, inledningen på helgen och vad jag tänkt mig att läsa nu under helgen.

Jag läste ut Dockskelettet under dagen idag och ska precis börja i den av mig nyköpta Den femte vågen av Rick Yancey (köpte den idag). Vi får se hur mycket det blir läst; jag har en hel del annat jag vill göra under helgen, men eftersom jag är med i ett readathon igen, RYBSAT, tänkte jag mig att jag skulle läsa så mycket som möjligt.

Vill ni veta mer om RYBSAT, och hur det går där, så kika in på min engelska blogg där jag skriver mer om det.

En sammanfattning av mitt läsmaraton kommer även på den här bloggen när vecka än slut, och då kommer jag förhoppningsvis också få möjlighet att sammanfatta mitt förra readathon som jag redan nämnt på bloggen tidigare.

Se också fram emot en recension av Dockskelettet av Holly Black, en recension jag redan har börjat att skriva på.

I övrigt tänkte jag försöka att recensera allt vad jag läser nu under året. Kanske lite väl överambitiöst men jag tänkte försöka i alla fall...

(idag=läs fredag 22/5)

Recensionsexemplar från Rabén & Sjögren

Igår fick jag en överraskning i posten. Jag hade bett om boken och fått ja, men visste inte när den skulle komma. Jag har varit så sugen på att läsa den här boken sedan jag först hörde talas om den.

Jag gillade inte riktigt den allra första boken som jag läste av Holly Black (Tithe), men lockades ändå på något vis av den, fast sedan dess har jag läst trilogin om Berörarna och tyckte mycket om den och efter det har jag fastnat för Holly Black och hennes böcker. Så Dockskelettet vill jag absolut läsa.

Och nu när jag vågat fråga efter recensionsexemplar och faktiskt fått först ett från Kim M. Kimselius/Roslagstext och en e-bok från Massolits förlagsgrupp/B Wahlströms, så vågade jag fråga även Rabén & Sjögren och fick ett fint inbundet exemplar hem i brevlådan. Så nu ska jag genast idag kasta mig över och läsa i den här boken. Tack, Rabén & Sjögren!