Läsrapport: juni-juli 2016 + Läs-a-lot sommar 2016 + Nellys read-a-long av Röta

Det är nästan löjligt hur saker och ting verkligen går i perioder för mig. Vissa intressen tar all fritid - och då menar jag all - under en viss period.

Tidigare var det pysslandet. Nu är det skrivandet.

När jag pysslar har jag ibland tid också för att läsa (så dock inte i juni), men när jag skriver har jag ännu mindre tid för att läsa eller arbeta med annan text än min egen. Så har det blivit nu under juli.

Därmed har denna sommar, juni-juli 2016, blivit den sämsta någonsin, vad gäller mitt läsande.

Hittills i år har jag läst 39 böcker.
Målet i år är 83.
Jag ligger 9 böcker back just nu enligt Goodreads. Yay.

En bok började jag på i mars, Across the Nightingale Floor av Lian Hearn.

Det verkar som om jag inte heller den här andra gången kommer att läsa ut den i ett svep. Första gången avstannade det helt.

Den här gången vill jag ändå fortsätta i boken, medan jag har den färskt i minnet. Jag ska bara plocka upp den först. Igen.

Jag hade den som pendlingsbok till jobbet. Tills det kändes pinsamt att jag fortfarande läste i samma bok. Då valde jag en annan.

Sedan kom sommaren och semestern. Då blev det ingen pendlingsbok alls. Dags att läsa klart den här boken hemmavid istället.

Läst i juni (eller snarare läst ut i juni)

 

1. Elizabeth Gilbert: Stor magi: Leva kreativt utan rädsla



Där tog listan slut.


Det var en bra bok, men jag blev något besviken, eftersom jag hade väntat mig mer. Den kändes lite lös i sömmarna. Därtill höll jag inte med Gilbert om några av hennes åsikter och blev riktigt förargad på ett par. Annars hade hon många poänger och gav en del inspiration och jävlaranamma. Men inte så mycket som jag hade hoppats på.

Jag läste en hel del i Röta under månaden också, men eftersom jag inte avslutade boken räknas den inte här.

Började den fjärde juni och läste på ett tag, tills jag kom till sidan 200. Där har jag fastnat.

Inte för att jag inte ville läsa vidare. Boken var jättebra! Är jättebra.

Jag var bara inne i en förskräcklig lässvacka. (Är.)

Julis läsning

Listan för juli är ännu kortare, för där har jag ännu inte läst ut någon bok alls. Jag har ungefär sju timmar på mig innan klockan slår midnatt. Tror ni att jag hinner läsa ut någon bok innan dess? Knappast. Så det blir ynka 0 böcker i juli. Trots att det är sommar! Då borde man väl läsa massor! Eller?

Jag får skylla på att jag skrivit och korrekturläst en massa, i och med att jag haft min författarmånad i juli. Den gick riktigt bra, till skillnad från läsningen.

Mönster i läsningen 

Jag följer ett mönster. När det går trögt att läsa påbörjar jag nya böcker, lite då och då, bara för att se om läsningen kommer igång. Vanligtvis gör det det. Sedan sitter jag där med, säg, elva böcker som jag måste avsluta, och så betar jag av dem en efter en.

Andra, enstaka gånger, som den här gången, kommer jag ändå inte igång med läsningen. Hur många böcker jag än påbörjar.

Så nu har jag ett litet gäng påbörjade-men-inte-avslutade böcker, som jag läst lite i under månaderna juni-juli. Duktigt nog inte för många.

Påbörjade böcker

 

1. Lian Hearn: Across the Nightingale Floor (påbörjad i mars)
2. Siri Pettersen: Röta (påbörjad i juni)
3. Taichi Yamada: Främlingar (påbörjad i juni)
4. Jenny Forsberg: Tsunamin (påbörjad i juli)

På sistone har jag läst bara i juliboken, det vill säga i Jenny Forsbergs Tsunamin. Riktigt bra bok än så länge!

Läs-a-lot sommar 2016

Som ni förstår av detta blev det inte mycket läst under Nellys read-a-long som hette Läs-a-lot sommar 2016. Planerna var ambitiösa. Utförandet uselt.

Läs-a-loten pågick 12 till 18 juli. Jag läste den trettonde, den fjortonde, den femtonde och den sjuttonde. Jag läste sammanlagt 26 sidor i Tsunamin av Jenny Forsberg. Det var allt. Samt också min läsning i juli.

Då räknar jag inte med en bok som jag korrekturläste under dag 13-14-15, för mitt jobb på JMHkorrektur. Det var 284 sidor.

Så räknar jag dessa sidor, som jag också läste mycket noggrant, blev det sammanlagt 310 sidor. Vilket inte är så dåligt, efter omständigheterna.

Förutom detta har jag korrekturläst mina egna texter, de fyra novellerna, för Färgargårdens antologi, otaliga gånger precis innan sommarens skrivarkurs.

Read-a-long Röta

Som ni ser, enligt ovan, har jag inte hunnit läsa ut Röta. Det har inte blivit av. Därför blev det bara ett första inlägg. Jag planerar att läsa resten av boken, och blogga om dem också. Kanske till och med göra ett nytt första inlägg. Samt tre andra, precis som jag hade planerat att göra från början. Bara extremt sent och efter alla andra.

Skrivandet

Vad gäller skrivandet har jag flyttat fokus från DK som jag först tänkte, till Jade. Detta efter eftertanke och funderingar som jag fick efter skrivarkursen. Precis strax efter startade jag också min nya författarblogg. Där kan ni också läsa introt på min roman Jade som bytt namn från DtD (Diamond to Dust) till Falnar till aska.

Planering framåt

Vad gäller läsandet, så har jag redan inför augusti, ställt upp en vanemätare i min Bullet Journal, där jag ska kryssa för när jag når mitt läsmål: att läsa (minst) 30 minuter varje dag. Detta mål uppnådde jag bara några få dagar i juli.

Ändring ska ske nu i augusti. Nu börjar jag också jobba i morgon, måndag 1 augusti. Mitt brödjobb, som också innebär pendlingstid. Kanske kan jag inte läsa på bussen (jag har lätt för att må illa), men jag kan läsa i väntan på buss, och på mina lunchraster (när jag inte skriver eller går promenad). Så minst 30 minuter per dag ska det bli.

Därför kommer det förhoppningsvis snart fler recensioner och bokliga inlägg här på bloggen, samt en ny läsrapport när augusti månad är slut.

Kram och hej så länge!

Read-a-long: Röta, del 1, sidan 1-194

I juni läser jag, tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg och några till, Siri Pettersens andra bok om Hirka, andra delen i serien Korpringarna, som heter Röta.

Fram till i går, lördag, skulle vi läsa till och med sidan 194. Nelly delade upp Röta i tre ungefär lika långa delar. Precis efter att vi läst varje del, bloggar vi om den och diskuterar det vi läst. Häng med du också!

För det här inlägget är det stor spoilervarning om ni inte läst boken.

Sluta läs detta inlägg nu, om ni inte vill veta väsentliga delar av vad som sker i boken Röta.

Jag blev först förvånad (och ändå inte) över att det blev modern tid för Hirka, i människovärlden. Jag hade anat det, och det stod nämnt även på baksidan av boken, som jag ju läst vid något tidigare tillfälle. Nu vill jag inte titta alltför nära på den texten. Ofta avslöjar baksidestexter bra mycket mer än de borde.

Bild lånad härifrån.

Det är fascinerande (och samtidigt bekräftande och skrämmande) att se hur Hirka ser på vår människovärld, lite som människor från forna tider skulle tänka och känna om de skulle komma in i vår moderna tid.

Rimes och Hlosnians dialoger är intressanta just för att Hlosnian talar som i dimma, menar vad han säger men säger det på lite omständligt, luddigt, tokigt vis. Man måste verkligen tolka det man läser, och det tycker jag är roligt.

Korpblod är ännu mer starkare än vad jag trodde, i och med Graals användande av det, att det till och med öppnar portar mellan världar – där portarna (enligt Hlosnian och Rime) nu är stängda igen. Sedan är Damayanti ännu mer insyltad i det här, vilket gör att jag undrar hur det kommer att gå för Rime om han trasslar in sig i något slags närmare relation till henne, på vilket vis han kommer att bli utnyttjad av henne (och genom henne också utnyttjad av Graal).

Pettersen skriver så att man fängslas, rycks med, och ser framför sig det som händer. Även sådana hemska scener som den med korpen som blev itusliten och den blinde som kom fram. Jag undrar om detta bottnar i riktiga mytologier eller om det är något som Pettersen hittat på själv helt och hållet.

Jag vill forska i saken och hitta på lika fantastiska sagor själv, som innehåller både det grymma och det vackra. Det är vad jag mest gillar med Siri Pettersens sätt att skriva: att det inte ger tydliga och omedelbara svar, att det väcker frågor hela tiden och att det får läsaren att läsa aktivt, att tänka efter.

Den här boken får mig att vilja läsa igen, jag som varit i en lässvacka och knappt läst alls på sistone. Det ska bli spännande att läsa fortsättningen!

Read-along: Röta av Siri Pettersen

Jag är lite efter här, men jag har i alla fall anmält mig hos Nelly på Nellons bokblogg - jag är med i en read-a-long nu i juni, av Röta, andra boken i trilogin av Siri Pettersen. Första boken var Odinsbarn, och jag bloggade om den också, vid min förra read-a-long.

Såhär beskriver Nelly det på sin blogg (citat från hennes blogginlägg den 28 maj):

Read-a-long:en kommer att pågå mellan den 28 maj (som är idag) t.o.m. den 25 juni. Ni kan alltså börja läsa redan idag, om ni vill. Det är upp till er. Anledningen till att jag skriver att ni kan börja läsa redan idag är för att ni ska ha en chans att hinna läsa första delen till utsatt datum. Den 25 juni skriver vi alltså vårt sista inlägg för då ska vi ha läst sista kapitlet.

Här har ni också datumen för när ni ska lägga upp era inlägg. Blir bara tre tillfällen denna gång eftersom andra boken ju är ca 100 sidor kortare än den första. 


11 juni: Vi skriver ett inlägg på respektive blogg om den första delen vi läst. (s. 7-194)

18 juni: Vi skriver ett inlägg om den andra delen vi läst. (s. 195-355)

25 juni: Vi skriver om tredje och sista delen. ( s. 356-slutet)

Odinsbarn, read-a-long, del 4, sidan 489-662

Jag har läst Odinsbarn tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg, och ett gäng andra intresserade. Titta in på Nellys blogg för att läsa hennes inlägg och se länkar till de andras inlägg. Vi har läst den inbundna, svenska översättningen från B. Wahlströms, med ISBN 978-91-32-16485-9.

Om du inte har läst Odinsbarn, eller den här delen av Odinsbarn, och/eller om du vill undvika spoilers, sluta läs detta inlägg nu!

Det här blir det sista inlägget i read-a-longen, men jag kommer även att lägga upp ett sammanfattningsinlägg i form av en recension framöver.

För första gången antecknade jag en hel del för hand redan vid läsningen av den här delen av boken.

Det här kommer att bli mina tankar redan under läsningen, blandat med sådant jag kommit på efteråt, och reflekterat över efter att ha läst ut boken.

Naturligtvis var Siaren en gudomlig korp, eller skulle ha varit. Jag trodde tidigare att Siaren var och skulle visa sig vara en frånvarande gudom, och Siarens torn bara ett torn tillägnat Siaren. Det var inte förrän Rime och Hirka började tala om att ta sig till Siaren och se och tala med honom, som jag insåg att han hade fysisk gestalt. Eftersom det var tusentals år som gått sedan Siaren först visat sig, trodde jag det omöjligt. Jag tänkte på honom som vår Gud, en andlig gestalt, osynlig för blotta ögat.

Jag är glad att Kraften i alla fall inte är ett trick.

För övrigt tycker jag mig förstå Ilumes resonemang. Det är nog ett tudelat svärd att sitta i Rådet – ha makten – men samtidigt ingen Siare och vetskapen om att man själv är en illusion och hägring i jämförelse med vad folk verkligen tror att man är.

Draken var helt uppenbart ett vulkanutbrott, eller hur? Och apropå delen om vulkanutbrottet:

Jag fick läsa lite långsammare när jag läste biten om hur kolonnerna visade sig, porten öppnade sig och om hålet som ledde från Blindból till Rådets sal. Där får man förklaringen till ordet Korpringarna.

Korpringarna som är det samma som Blindvägarna, Stenvägen eller Bifrost, vilket Hirka diskuterar på sidorna 647-648 med Hlosnian.

Bifrost nämns även i den nordiska mytologin, där den är bron som går mellan himlen och jorden, den bro asarna reste över när de tog sig till och från Asgård, ned till människornas värld.

Bifrost slutar vid Yggdrasils, världsträdets, rötter, vid Urdarbrunnen, den heliga källan där gudarna höll ting. Det kan man likna vid att Rådet – det vill säga de som var som upphöjda till gudar i Hirkas värld – höll sina rådslag, just där Bifrost, eller Korpringarna, hade sin början.

Apropå Urdarbrunnen så är ett annat ord för den Urds brunn. I det här fallet kan man ju säga att stenringarna blev Urds brunn, brunnen i vilken Urd slukades och försvann (han försvann genom något slags port i alla fall, även om det inte var en brunn i bokstavlig bemärkelse). Samma ställe, vid samma hål, tog sig Hirka och Rime till Rådets sal.

Och apropå Urd var de blinda mycket riktigt blinda, så jag hade fel om dem – vilket jag är glad för – för vilda blinda varelser med händer som är klor känns så mycket mer skrämmande. Ännu vet man väl inte om de har svans eller inte, eller hur? Jag tror de har svans. Vad tror ni?

Jag tror också att Hlosnian var mycket klokare, och mindre galen, än vad folk trodde. Han såg nog bortom det som var, på det som faktiskt fanns fördolt. Han talade om att trädet hade gått sönder, och med det menade han väl det svarta trädet av glas som Rime slog sönder, vid Siarens sal, (förunderligt dock att han kände av det), men det trädet kan också ha representerat Yggdrasil, på något vis.

Korpringarna var en länk mellan platser, tydligen också mellan världar, men kanske också hölls världarna på plats eller i alla fall ifrån varandra när porten var stängd. Och nu är den öppen och det betyder inte bara att Hirka kan ta sig bort från Ymsvärlden men också att annat kan ta sig in. Eller stängs portarna när hon gett sig av?

Jag blir lite förbryllad i efterhand. Medan jag läste kändes det solklart, men nu efteråt undrar jag om hon och Hlosnian hade rätt i sina teorier att Hirka verkligen måste ge sig av. Och vilken koppling har människorna med de blinda?

Tydligt var i alla fall att människor kan färdas mellan världar, för annars skulle de väl inte kunnat ha tagit med sig Hirka från början och lagt henne till offer i stenringarna? Om det inte var någon annan som bar henne igenom portarna, som till exempel ett troll eller en blind. För hon var ju alldeles för liten, nyfödd som hon var, för att kunna ta sig igenom själv.

Jag skulle kunna diskutera och spekulera mycket mer, men jag slutar här, för jag är redan sen med det här inlägget. Jag ska samla mina tankar och skriva en recension, så se fram emot den framöver istället.

Slutligen vill jag bara säga några sammanfattande ord, i alla fall.

Den här boken tyckte jag väldigt mycket om, och jag skulle nog ha sträckläst den, mer eller mindre, om det inte hade varit för read-a-longen. Read-a-longen fick mig att reflektera mer, både under själva läsandet och ännu mer också efteråt, än vad jag skulle ha gjort annat.

Det ger så mycket mer att ta andningspauser medan man läser, och reflektera över en bok, redan medan man läser den, och inte bara efteråt. Tack, Nelly, för att vi fick tillfälle att läsa boken på det här viset med dig.

Sammanfattning av #hylltömning2016 läs-a-lot

Nellys extra utmaning i #hylltömningsutmaning2016 bestod av en läs-a-lot som började i fredags, 29/4, klockan 15.00 och slutade i dag, söndag, 1/5, klockan 15.00.

Under fredagen läste jag som jag skrev i ett tidigare inlägg ut Odinsbarn av Siri Pettersen och påbörjade Glastronen av Sarah J. Maas. På lördagen fick jag en hel del läst, för trots att det var Valborgsmässoafton hade vi i år inga speciella planer, så därmed hade jag mycket tid där jag valde att läsa. Jag hann läsa ungefär 250 sidor i Glastronen under lördagen.

Nu på söndagen läste jag under förmiddagen och tidiga eftermiddagen, men sedan gav vi oss i väg ut några timmar på ärende och till en asiatisk restaurang och åt god middagsbuffé, så efter cirka klockan 13.00 i dag så blev det ingenting mer läst för mig, fram till tävlingstidens slut klockan 15.00. Trots det hann jag läsa ut Glastronen och påbörja Ceremonin av Kiera Cass, samt läsa 54 sidor i denna (som för övrigt är väldigt lättläst).

Sammanfattningsvis alltså:

Odinsbarn, slutet: 71 sidor.
Glastronen, hela boken: 400 sidor.
Ceremonin, början: 54 sidor.

Sammanlagt antal lästa sidor: 525.
Antal utlästa böcker: 2
Antal påbörjade, men ej avslutade, böcker: 1

Jag är riktigt nöjd med helgen. Såhär mycket hade jag nog inte läst om det inte varit läs-a-lot, så tack för den extra hylltömningsutmaningen, Nelly!

Odinsbarn, read-a-long, del 3, sidorna 315-488

Jag läser Odinsbarn tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg, och ett gäng andra intresserade. Titta in på Nellys blogg för att läsa hennes inlägg och se länkar till de andras inlägg. Vi läser den inbundna, svenska översättningen från B. Wahlströms, med ISBN 978-91-32-16485-9.

Det här var en mycket händelserik del, och jag kan inte diskutera den utan att spoila för de som inte läst.

Om du inte har läst Odinsbarn, eller den här delen av Odinsbarn, och/eller om du vill undvika spoilers, sluta läs detta inlägg nu!

Nu blev Urds öde ännu mer mystiskt, såtillvida att det lät som om han hade en korpnäbb i halsen. Jag blir fortfarande inte klok på vad Urd är för något eller snarare, vad han är i förbund med. Något slags mörka krafter är det i alla fall, som hungrar efter korpblod. Är det korparna själva? Nja, jag ska nog sluta att spekulera om just det här, för det låter som om det bara blir fel.

Hur som helst har korparna stor betydelse, och det får mig att vilja ta reda på mer om korpar. Det första man tänker på är ju förstås Hugin (Hugen/Tanken) och Munin (Minnet), Odens två korpar. Men Odin/Oden är ju förknippad med Odinsbarn och något negativt i trollens värld. Därför får jag gräva vidare. Odins två korpar spanar på världen och rapporterar till Odin. Men i fallet med trollen... Jag hittar inga svar. Är det här något Pettersen hittat på själv, tror ni, eller baseras det på något mytologiskt?

De blinda är lätt att tänka på som blinda, men jag tror att det helt enkelt bara betyder att de är blinda för Kraften, inte att de är utan synförmåga. Jag tror att de blinda mycket väl kan se, men eftersom de är blinda för kraften, så borde de vara människor? Är de blinda Odinsbarn, undrar jag, och försöker se ett samband, eller finns det ett tredje slag? Eller är det helt enkelt bara troll utan Kraft? Fast då borde inte folk under Riten genast förknippa Hirkas oförmåga att famna med Odinsbarn – så frågan är: har De blinda svans eller inte?

Vad gäller språket i Odinsbarn, skriver Pettersen okonstlat, rakt på och med ganska korta meningar, lade jag märke till nu när jag läste vidare och funderade mer över det. Det är ett funktionellt språk, och påminner mig lite smått om det traditionella sättet att berätta på, som i isländska sagor, där det är ännu mer grovhugget och rakt på. Språket ligger inte i vägen för berättelsen, det fyller sin funktion och för berättelsen framåt på ett ärligt vis, rakryggat.

Lite som Hirka är rakryggad och gör modiga val utan att tänka på det, bara för att hon också är okonstlad och ärlig.

Jag gillar Hirka som person, speciellt att hon är den hon är och gör det hon vill, utan att tänka på kön, att det över huvud taget inte betyder något att hon just är en flicka i fallet mod och viljestyrka.

Fast att hon just är flicka, nästan kvinna, kom fram i och med de scener som var starkast i den här delen av boken. Först i fängelset, där personen som talade genom dockor gjorde stort intryck på mig – jag blev nyfiken och hade gärna velat veta vem det var som gömde sig bakom dockorna – och där Hirka höll på att bli våldtagen. Hon visade stort mod även i den situationen, vilket gjorde mig glad, att hon inte gav vika, även om mannen hade övertaget på grund av fysisk styrka.

Sedan tänkte jag återigen speciellt på att hon var flicka när svansen hon fick av Rime var så tung. Det fick mig att reflektera över trollsvansarna, att det nog var tur att svansen hon skulle låtsas ha som sin egen doldes under kappan hon bar. Dels för att den som sagt var tung – och jag tänkte då att som flicka borde hon ha haft en lättare svans, mindre grov; hon fick nu en fullvuxen mans svans, och den måste ha varit tyngre än vad en trollflickas skulle ha varit och också tjockare. 

Sedan var det ju just det att svansen inte satt fast och därför inte kunde röra på sig, så det var väl tur att hon inte ombads lyfta på svansen och visa upp den, för då skulle hon nog ha blivit avslöjad.

Svansen ser jag lite som djurens svansar, en led med muskler, med nerver, med styrförmåga. Jag undrar hur mycket svansen betyder för ett troll som ska hålla balansen, eller om den lite som om människans skulle ha haft svans fortfarande, mest bara har den som en kroppsdel till för att dekoreras, en kroppsdel som inte fyller funktionell betydelse längre, förutom just kanske om man nu skulle gå på en stock över en flod och få hjälp att hålla balansen.

Jag kände verkligen med Hirka när Rime tog fram svansen, såg framför mig hur äcklig den måste se ut med hårtestar och blod och skinnslamsor, och hur hon skulle bli tvungen att ha den pressad mot kroppen, den blodigaste delen där svansen huggits av.

För övrigt tror jag att svansen på framsidan av boken, mer avspeglar myten om Hirkas egen avhuggna svans, den som hon trodde – och faderns sade – blev avsliten när hon var nyfödd. Men efter scenen med ”låtsassvansen”, kan ju bilden på framsidan syfta även på den här. Det var hur som helst en av de starkaste scenerna.

Och därmed kan jag också säga att den här delen slutade med många frågor, med mycket nyfikenhet och spänning på hur det kommer att gå, så man vill definitivt läsa vidare när man hunnit till sidan 488.

Odinsbarn, read-a-long, del 2, sidan 152-314

Jag läser Odinsbarn av Siri Pettersen i en read-a-long som Nelly på Nellons bokblogg anordnar. Exemplaret jag läser är en inbunden utgåva som finns att köpas till exempel här på Bokus.

För det här blogginlägget och resonemanget jag för nedan är det spoileralert så det bara skriker om det. Läs på egen risk om ni ännu inte läst Odinsbarn, eller i alla fall Odinsbarn fram till och med sidan 314.

Efter den lilla varningen dyker jag rätt ned i diskussionen.

I den nordiska mytologin finns det tre gamla kvinnor som kallas nornor. De sitter vid rötterna av världsträdet Yggdrasil. Förutom att de tar hand om och vattnar trädet, har de även alla levande varelsers liv i sina händer. Nornorna spinner nämligen livstrådarna. De kan se hur långa alla trådar är och när de tar slut, de har också en sax och kan klippa av en tråd för eget bevåg när de anser att människans liv är till ända. De ser hur trådarna leds ihop och förs isär, vems öde som flätas med vilkens.

Nornorna heter Urd, Verdandi och Skuld och de är som jag redan nämnt kvinnor.

Därför blev jag förvånad första gången Urd nämndes, att han är en man i boken, eller ett manligt troll då.

Ordet Urd betyder Öde och Urd lever verkligen upp till sitt namn, eller så tänkte jag när jag läste första halvan av den här delen, sidan 152 och framåt alltså. Urd lever upp till sitt namn, en människa – nej, troll – som sätter allting i rullning.

Men i slutet av det här partiet, när jag närmar mig sidan 314, och Ilumine dyker upp och konfronterar Urd, är jag inte lika säker längre. Han försöker forma ett öde, där han påverkar alla omkring sig i Rådet, men han rår inte på Ilumine vad det verkar.

(För övrigt, och som en parentes, älskar jag namnet Ilumine – kanske för att det påminner om engelska Iluminae och för att jag har en förkärlek för förnamn som börjar på I.)

Dessutom, gällande Urd:

Även om han påverkar alla omkring sig – för även om hans vilja inte alltid följs, har han stor övertalningsförmåga och alla reagerar på hans närvaro – kan han inte riktigt påverka sitt eget öde i den utsträckning han vill.

Han har problem med ett hål i halsen, som han håller ihop med hjälp av en klav, något slags form av klafflås, som går att låsa upp. Jag undrar hur mycket klaven, i det här fallet, hör ihop med klaverna i musikens värld. Kanske är det bara det att klav betyder nyckel och Pettersen ville använda det äldre ordet?

Säkert är i alla fall att det är något slags övernaturlig hjälp han har, som håller honom vid liv – korpblodet tyder på detta. Kanske har han slutit ett avtal med någon eller något som han inte borde ha gjort?

Dessutom har Urd även med Hirkas öde att göra, eftersom han tydligen var med precis innan hon hittades av sin styvfar. Han tror henne död, men hon lever ju. Jag undrar vad som kommer att ske när de möts, för mötas kommer de att göra, förr eller senare.

Skuggorna trodde jag först var några övernaturliga varelser, mörka och onda, men i den här delen av boken får man veta att det är ett slags lönnmördare, vilket är ganska logiskt, i och för sig.

Att Rime utbildar sig till Skugga blev jag lite förvånad över, även om jag insåg tidigt (i del 1 av read-a-long:en) att han hade något slags utbildning utanför den gängse normen.

Jag skulle kunna skriva ännu mer, spekulera om ditt och datt, men jag slutar med det här.

Hursomhelst tycker jag fortfarande om den här boken, gillar att man får gissa och att allt inte sägs rakt ut. Gillar att tankar i kursivt inte följs av ”tänkte han” eller ”tänkte hon”, för det är ju ändå helt uppenbart.

Gillar att den nordiska mytologin faktiskt har betydelse, och skulle vilja utforska den mer, för det är nog en del jag missar, även om jag har koll på en del vad gäller mytologin.

Hade det inte varit en read-a-long hade jag läst ut boken för länge sedan. Nu suger jag längre på karamellen, men det betyder också att jag tappar boken lite emellanåt.

Nu under veckan hann jag inte med att läsa direkt. Jag läste förra helgen, och jag läste nu fredag-lördag ikapp. Det blev roligare läsning så, mer intensivt eftersom jag läste större delen i ett svep, men nu måste jag hejda mig igen så att jag inte läser för långt. Sedan hjälper det ju inte när man har så mycket annat att göra i veckorna (och läser andra böcker samtidigt).

Jag ser fram emot att läsa fortsättningen och är riktigt glad över att det är en trilogi. Det hade inte funkat annars med det här långsamma tempot som ändå är, när så lite förklaras och allt nystas upp efter hand. Hade det då slutat efter en bok hade man suktat efter mer och inte tyckt att mycket förklarats. Nu får det ta tid på sig, eftersom det nu ju ändå är tre böcker.

Jag ser fram emot vad Urd ska väva ihop härnäst och hur Eirik ska klara sig mot Skuggorna – kanske blir det Rime som får uppdraget att göra något mer eller mindre mot sin vilja framöver? Jag spekulerar, men jag tror att Hirka och Rime kommer att mötas på något sätt som de egentligen inte vill mötas, framöver (även om de gärna skulle vilja se varandra igen). Jag hoppas i alla fall att detta att Rime utbildar sig till Skugga ska vända upp och ned på saker och ting.

Och att Urd har något med både Hirkas och alla andras öde att göra är rätt uppenbart ...

Odinsbarn, read-a-long, del 1, sidan 1-151

Mytologin i Odinsbarn

Hirka är den enda människan, den enda av Odins barn (Odin eller Oden, som var asagudarnas härskare och den största guden i människornas asatro), i en värld som befolkas av troll.

Det är vårt Norden, men med andra landsuppdelningar, med andra namn, och trollen säger sig bo i Ymsvärlden, där förledet Ym- kommer från Ymer (det är i alla fall så jag tolkar det; rätta mig om jag har fel).

Ymer var en av de första existerande varelserna, en jätte skapad av rimfrost och gnistor. När Ymer dött skapades världen av hans döda kropp, enligt nordisk mytologi.

Jättarna, eller trollen i det här fallet; tidigare var uttrycken synonyma; härstammar från Ymer, där de ursprungligen växte fram ur själva hans kropp.

Magin i Odinsbarn

Trollen i Siri Pettersens bok kan göra något som de kallar för att famna. Ordet famna betyder omfamna eller krama.

I fallet med dessa troll, kan de omfamna något som de kallar för Kraften, det vill säga dra Kraften till sig och bli ett med den kraften, utnyttja den, som man utnyttjar magi.

De som inte kan famna kallas för jordblinda. Kraften förklaras inte eftersom den är så självklar i Ymsvärlden, och det tycker jag att Siri Pettersen gör bra; man får själv tänka sig och lista ut.

Kraften förekommer i många sagor – så moderna som Star Wars – må kraften vara med dig – och är bara, som jag ser det, ett annat ord för magi.

I fallet med den här boken och med trollen, som lever närmare jorden än människorna, är Kraften sammanbunden med själva Moder Jord, en del av den livskraft som finns i alla ting, formas och omformas genom liv och död.

Jag tolkar det som att trollen har ett förbund med de magiska krafterna, som även människorna i den gamla tiden trodde på. På den tiden när de inte trodde att världen var skapad av Gud (en kristen tro som kom långt senare), utan av Urmodern eller Moder Jord som ju är en och samma.

Trollen är ännu närmare jorden än någonsin människorna; trollen är jordbundna och nära sitt ursprung, och känner därför Kraften som genomsyrar allt.

När de blir tonåringar lär de sig att behärska kraften och leda kraften upp ur jorden och in i sig själva.

Men kan Hirka klara av att göra detta, hon som är barn av Odin? En människa (fast ingen annan ännu vet om det)?

Vad tycker jag då om det jag läst hitills (sidan 1-151)?

Redan nu älskar jag den här boken och tycker riktigt mycket om den. Det jag gillar mest är att den är udda och att den inte försöker förklara något. Läsaren får själv räkna ut och pussla ihop.

Det här är en bok som för mig förmedlar skrivglädje, får mig att inspireras till att skriva själv, och det är det allra slags bästa betyg en bok kan få från mig – att den inspirerar till mitt eget skrivande.

Jag tycker mycket om mytologier och mytologiska världar. Den här boken utgår ifrån den nordiska mytologin, men vänder upp och ner på och utvecklar koncepten och myterna; Pettersen gör något helt eget av dem.

Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen på den här boken och de följande två böckerna i trilogin.

Top Ten Tuesday: tio-i-topp på min ”att läsa”-lista i vår

Top Ten Tuesday anordnas av The Broke and the Bookish, naturligtvis på engelska, men det är många svenska bloggare som brukar anamma detta, så jag hakar också på, lite nu och då. Den här tisdagen är ämnet ”Top Ten Books On My Spring TBR”.

Jag har en hel del böcker som jag vill läsa, både alla dessa böcker jag köpte på bokrean och som jag ännu inte kunnat läsa eftersom mars var vikt åt hyllvärmare, och många andra nyköpta böcker, samt en hel del spännande recensionsexemplar, och böcker jag köpt eller fått av författare och som jag gärna vill prioritera att läsa. Plus att jag varje månad från och med februari drar en TBR-burksbok.

Dessutom ska jag vara med i en read-a-long under april, skulle vilja ha ett speciellt tema på bloggen i maj (vi får se hur det går), och har hyllvärmartävlingen och hylltömningsutmaningen att tänka på.

Som vår tänker jag mig andra halvan av mars, från och med nu i mars alltså, samt månaden april och maj.

I mars har jag en hyllvärmarhög enligt tävlingen som jag nämnde ovan. Bland dessa böcker finns det fem kvar, varav jag kanske hinner läsa ett par under resten av mars. Titta gärna i mitt inlägg om tävlingen för att se böckerna.

I listan nedan blir det andra böcker som jag vill prioritera under våren, när dessa fem är lästa, eller mars tar slut, vilket som nu händer först.

1. Kedjor känns bara när du rör dig av Eva Holmquist (del 1 Diligentia-trilogin)
2. Det är inte så lätt som du tror av Eva Holmquist (del 2 i Diligentia-trilogin)
3. Hoppa så fångar jag av Eva Holmquist (del 3 i Diligentia-trilogin)
4. Ödeland av Eva Holmquist (novellsamling)
5. Ceremonin av Kiera Cass
6. Odinsbarn av Siri Pettersen (till read-a-long:en)
   
7. Darc Ages – De mörka tidevarven. Första boken: Uppvaknandet av A.R.Yngve
   
8. Mutantupproret 99,4% DNA av Martin J Sällberg
   
9. Kvinnorna på Gömslet, del 2 av Agneta Karlsson
   
10. Tidsklyftan av Jeanette Winterson
    

Min första read-a-long: Odinsbarn av Siri Pettersen

Nu har jag anmält mig till min första read-a-long. Den anordnas av Nelly på Nellons bokblogg.

Det ska bli så roligt! Jag har aldrig tidigare varit med i en bokcirkel IRL och inte heller genom bloggen (endast ett par gånger på Facebook och under annat upplägg), och den här gången var det så många som anmälde att de vill läsa tillsammans så det blir som en liten bokcirkel, fast online.

Vi ska läsa Odinsbarn av Siri Pettersen, med början den 31 mars. Boken är den första delen i serien Korpringarna, som är en trilogi.

Vi har en hel månad på oss att läsa boken; den 30 april ska boken läsas ut.

Det är första gången jag läser på det här viset. Vi ska alltså läsa till och med en viss sida ett visst datum, och det är fyra sådana hållpunkter under månaden.

Jag kommer att lägga upp inlägg på bloggen i samband med dessa datum, då jag berättar om vad jag läst hittills och vad jag tyckte om det.

Ni kommer att få inlägg om detta från mig:

9 april (då har vi läst sidan 1-151)

16 april (då har vi läst sidan 152-314)

23 april (då har vi läst sidan 315-488)

30 april (då har vi läst sidan 489-662+ författarens tack på två sidor)

Det är en riktigt tjock bok, men den har också stort teckensnitt och verkar vara väldigt spännande, så den kommer nog att gå snabbt att läsa. Nordisk mytologi vänd lite upp och ner. Den utspelas i ett land där trollen är normen och människorna hör till undantagen.

Ett utdrag ur baksidan på boken:

En man från norr sticker kniven i ett spädbarn, för att dölja att hon är född utan svans. Flickan överlever och får namnet Hirka. När hon är femton vintrar gammal får Hirka veta att hon är ett odinsbarn – ett svanslöst odjur från en annan värld. Myten säger att odinsbarn för med sig röta och död.

Författaren Siri Pettersen.

Den här boken är, trots det underbara ämnet – jag älskar mytologi och böcker som baseras på mytologier, speciellt sådana som förnyar och utvecklar mytologierna – en riktig hyllvärmare. Sedan februari 2015 har jag haft boken, i lite över ett år. Jag köpte den på den lokala bokhandeln för ett presentkort som jag fick i födelsedagspresent det året.

Jag köpte fortsättningen Röta senare samma år.

Den 27/4 kommer tredje och sista delen ut på svenska, på förlaget B Wahlströms precis som tidigare delar. Del 3 heter Kraften.

Den första delen finns sedan december förra året även att få tag på i storpocket och del två inbunden.

Jag har lite undrat varför det inte blivit av att läsa de här böckerna, men nu är det alltså snart dags. Det var väl read-a-long:en jag väntade på fast jag inte visste om det.

Så nu blir det snart läsa av, i Odinsbarn, och sedan kommer jag att läsa Röta och Kraften innan året är slut.

Förhoppningsvis tycker jag om böckerna också – det verkar i alla fall lovande!