Read-a-long: Röta, del 1, sidan 1-194

I juni läser jag, tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg och några till, Siri Pettersens andra bok om Hirka, andra delen i serien Korpringarna, som heter Röta.

Fram till i går, lördag, skulle vi läsa till och med sidan 194. Nelly delade upp Röta i tre ungefär lika långa delar. Precis efter att vi läst varje del, bloggar vi om den och diskuterar det vi läst. Häng med du också!

För det här inlägget är det stor spoilervarning om ni inte läst boken.

Sluta läs detta inlägg nu, om ni inte vill veta väsentliga delar av vad som sker i boken Röta.

Jag blev först förvånad (och ändå inte) över att det blev modern tid för Hirka, i människovärlden. Jag hade anat det, och det stod nämnt även på baksidan av boken, som jag ju läst vid något tidigare tillfälle. Nu vill jag inte titta alltför nära på den texten. Ofta avslöjar baksidestexter bra mycket mer än de borde.

Bild lånad härifrån.

Det är fascinerande (och samtidigt bekräftande och skrämmande) att se hur Hirka ser på vår människovärld, lite som människor från forna tider skulle tänka och känna om de skulle komma in i vår moderna tid.

Rimes och Hlosnians dialoger är intressanta just för att Hlosnian talar som i dimma, menar vad han säger men säger det på lite omständligt, luddigt, tokigt vis. Man måste verkligen tolka det man läser, och det tycker jag är roligt.

Korpblod är ännu mer starkare än vad jag trodde, i och med Graals användande av det, att det till och med öppnar portar mellan världar – där portarna (enligt Hlosnian och Rime) nu är stängda igen. Sedan är Damayanti ännu mer insyltad i det här, vilket gör att jag undrar hur det kommer att gå för Rime om han trasslar in sig i något slags närmare relation till henne, på vilket vis han kommer att bli utnyttjad av henne (och genom henne också utnyttjad av Graal).

Pettersen skriver så att man fängslas, rycks med, och ser framför sig det som händer. Även sådana hemska scener som den med korpen som blev itusliten och den blinde som kom fram. Jag undrar om detta bottnar i riktiga mytologier eller om det är något som Pettersen hittat på själv helt och hållet.

Jag vill forska i saken och hitta på lika fantastiska sagor själv, som innehåller både det grymma och det vackra. Det är vad jag mest gillar med Siri Pettersens sätt att skriva: att det inte ger tydliga och omedelbara svar, att det väcker frågor hela tiden och att det får läsaren att läsa aktivt, att tänka efter.

Den här boken får mig att vilja läsa igen, jag som varit i en lässvacka och knappt läst alls på sistone. Det ska bli spännande att läsa fortsättningen!

Odinsbarn, read-a-long, del 4, sidan 489-662

Jag har läst Odinsbarn tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg, och ett gäng andra intresserade. Titta in på Nellys blogg för att läsa hennes inlägg och se länkar till de andras inlägg. Vi har läst den inbundna, svenska översättningen från B. Wahlströms, med ISBN 978-91-32-16485-9.

Om du inte har läst Odinsbarn, eller den här delen av Odinsbarn, och/eller om du vill undvika spoilers, sluta läs detta inlägg nu!

Det här blir det sista inlägget i read-a-longen, men jag kommer även att lägga upp ett sammanfattningsinlägg i form av en recension framöver.

För första gången antecknade jag en hel del för hand redan vid läsningen av den här delen av boken.

Det här kommer att bli mina tankar redan under läsningen, blandat med sådant jag kommit på efteråt, och reflekterat över efter att ha läst ut boken.

Naturligtvis var Siaren en gudomlig korp, eller skulle ha varit. Jag trodde tidigare att Siaren var och skulle visa sig vara en frånvarande gudom, och Siarens torn bara ett torn tillägnat Siaren. Det var inte förrän Rime och Hirka började tala om att ta sig till Siaren och se och tala med honom, som jag insåg att han hade fysisk gestalt. Eftersom det var tusentals år som gått sedan Siaren först visat sig, trodde jag det omöjligt. Jag tänkte på honom som vår Gud, en andlig gestalt, osynlig för blotta ögat.

Jag är glad att Kraften i alla fall inte är ett trick.

För övrigt tycker jag mig förstå Ilumes resonemang. Det är nog ett tudelat svärd att sitta i Rådet – ha makten – men samtidigt ingen Siare och vetskapen om att man själv är en illusion och hägring i jämförelse med vad folk verkligen tror att man är.

Draken var helt uppenbart ett vulkanutbrott, eller hur? Och apropå delen om vulkanutbrottet:

Jag fick läsa lite långsammare när jag läste biten om hur kolonnerna visade sig, porten öppnade sig och om hålet som ledde från Blindból till Rådets sal. Där får man förklaringen till ordet Korpringarna.

Korpringarna som är det samma som Blindvägarna, Stenvägen eller Bifrost, vilket Hirka diskuterar på sidorna 647-648 med Hlosnian.

Bifrost nämns även i den nordiska mytologin, där den är bron som går mellan himlen och jorden, den bro asarna reste över när de tog sig till och från Asgård, ned till människornas värld.

Bifrost slutar vid Yggdrasils, världsträdets, rötter, vid Urdarbrunnen, den heliga källan där gudarna höll ting. Det kan man likna vid att Rådet – det vill säga de som var som upphöjda till gudar i Hirkas värld – höll sina rådslag, just där Bifrost, eller Korpringarna, hade sin början.

Apropå Urdarbrunnen så är ett annat ord för den Urds brunn. I det här fallet kan man ju säga att stenringarna blev Urds brunn, brunnen i vilken Urd slukades och försvann (han försvann genom något slags port i alla fall, även om det inte var en brunn i bokstavlig bemärkelse). Samma ställe, vid samma hål, tog sig Hirka och Rime till Rådets sal.

Och apropå Urd var de blinda mycket riktigt blinda, så jag hade fel om dem – vilket jag är glad för – för vilda blinda varelser med händer som är klor känns så mycket mer skrämmande. Ännu vet man väl inte om de har svans eller inte, eller hur? Jag tror de har svans. Vad tror ni?

Jag tror också att Hlosnian var mycket klokare, och mindre galen, än vad folk trodde. Han såg nog bortom det som var, på det som faktiskt fanns fördolt. Han talade om att trädet hade gått sönder, och med det menade han väl det svarta trädet av glas som Rime slog sönder, vid Siarens sal, (förunderligt dock att han kände av det), men det trädet kan också ha representerat Yggdrasil, på något vis.

Korpringarna var en länk mellan platser, tydligen också mellan världar, men kanske också hölls världarna på plats eller i alla fall ifrån varandra när porten var stängd. Och nu är den öppen och det betyder inte bara att Hirka kan ta sig bort från Ymsvärlden men också att annat kan ta sig in. Eller stängs portarna när hon gett sig av?

Jag blir lite förbryllad i efterhand. Medan jag läste kändes det solklart, men nu efteråt undrar jag om hon och Hlosnian hade rätt i sina teorier att Hirka verkligen måste ge sig av. Och vilken koppling har människorna med de blinda?

Tydligt var i alla fall att människor kan färdas mellan världar, för annars skulle de väl inte kunnat ha tagit med sig Hirka från början och lagt henne till offer i stenringarna? Om det inte var någon annan som bar henne igenom portarna, som till exempel ett troll eller en blind. För hon var ju alldeles för liten, nyfödd som hon var, för att kunna ta sig igenom själv.

Jag skulle kunna diskutera och spekulera mycket mer, men jag slutar här, för jag är redan sen med det här inlägget. Jag ska samla mina tankar och skriva en recension, så se fram emot den framöver istället.

Slutligen vill jag bara säga några sammanfattande ord, i alla fall.

Den här boken tyckte jag väldigt mycket om, och jag skulle nog ha sträckläst den, mer eller mindre, om det inte hade varit för read-a-longen. Read-a-longen fick mig att reflektera mer, både under själva läsandet och ännu mer också efteråt, än vad jag skulle ha gjort annat.

Det ger så mycket mer att ta andningspauser medan man läser, och reflektera över en bok, redan medan man läser den, och inte bara efteråt. Tack, Nelly, för att vi fick tillfälle att läsa boken på det här viset med dig.

Odinsbarn, read-a-long, del 3, sidorna 315-488

Jag läser Odinsbarn tillsammans med Nelly på Nellons bokblogg, och ett gäng andra intresserade. Titta in på Nellys blogg för att läsa hennes inlägg och se länkar till de andras inlägg. Vi läser den inbundna, svenska översättningen från B. Wahlströms, med ISBN 978-91-32-16485-9.

Det här var en mycket händelserik del, och jag kan inte diskutera den utan att spoila för de som inte läst.

Om du inte har läst Odinsbarn, eller den här delen av Odinsbarn, och/eller om du vill undvika spoilers, sluta läs detta inlägg nu!

Nu blev Urds öde ännu mer mystiskt, såtillvida att det lät som om han hade en korpnäbb i halsen. Jag blir fortfarande inte klok på vad Urd är för något eller snarare, vad han är i förbund med. Något slags mörka krafter är det i alla fall, som hungrar efter korpblod. Är det korparna själva? Nja, jag ska nog sluta att spekulera om just det här, för det låter som om det bara blir fel.

Hur som helst har korparna stor betydelse, och det får mig att vilja ta reda på mer om korpar. Det första man tänker på är ju förstås Hugin (Hugen/Tanken) och Munin (Minnet), Odens två korpar. Men Odin/Oden är ju förknippad med Odinsbarn och något negativt i trollens värld. Därför får jag gräva vidare. Odins två korpar spanar på världen och rapporterar till Odin. Men i fallet med trollen... Jag hittar inga svar. Är det här något Pettersen hittat på själv, tror ni, eller baseras det på något mytologiskt?

De blinda är lätt att tänka på som blinda, men jag tror att det helt enkelt bara betyder att de är blinda för Kraften, inte att de är utan synförmåga. Jag tror att de blinda mycket väl kan se, men eftersom de är blinda för kraften, så borde de vara människor? Är de blinda Odinsbarn, undrar jag, och försöker se ett samband, eller finns det ett tredje slag? Eller är det helt enkelt bara troll utan Kraft? Fast då borde inte folk under Riten genast förknippa Hirkas oförmåga att famna med Odinsbarn – så frågan är: har De blinda svans eller inte?

Vad gäller språket i Odinsbarn, skriver Pettersen okonstlat, rakt på och med ganska korta meningar, lade jag märke till nu när jag läste vidare och funderade mer över det. Det är ett funktionellt språk, och påminner mig lite smått om det traditionella sättet att berätta på, som i isländska sagor, där det är ännu mer grovhugget och rakt på. Språket ligger inte i vägen för berättelsen, det fyller sin funktion och för berättelsen framåt på ett ärligt vis, rakryggat.

Lite som Hirka är rakryggad och gör modiga val utan att tänka på det, bara för att hon också är okonstlad och ärlig.

Jag gillar Hirka som person, speciellt att hon är den hon är och gör det hon vill, utan att tänka på kön, att det över huvud taget inte betyder något att hon just är en flicka i fallet mod och viljestyrka.

Fast att hon just är flicka, nästan kvinna, kom fram i och med de scener som var starkast i den här delen av boken. Först i fängelset, där personen som talade genom dockor gjorde stort intryck på mig – jag blev nyfiken och hade gärna velat veta vem det var som gömde sig bakom dockorna – och där Hirka höll på att bli våldtagen. Hon visade stort mod även i den situationen, vilket gjorde mig glad, att hon inte gav vika, även om mannen hade övertaget på grund av fysisk styrka.

Sedan tänkte jag återigen speciellt på att hon var flicka när svansen hon fick av Rime var så tung. Det fick mig att reflektera över trollsvansarna, att det nog var tur att svansen hon skulle låtsas ha som sin egen doldes under kappan hon bar. Dels för att den som sagt var tung – och jag tänkte då att som flicka borde hon ha haft en lättare svans, mindre grov; hon fick nu en fullvuxen mans svans, och den måste ha varit tyngre än vad en trollflickas skulle ha varit och också tjockare. 

Sedan var det ju just det att svansen inte satt fast och därför inte kunde röra på sig, så det var väl tur att hon inte ombads lyfta på svansen och visa upp den, för då skulle hon nog ha blivit avslöjad.

Svansen ser jag lite som djurens svansar, en led med muskler, med nerver, med styrförmåga. Jag undrar hur mycket svansen betyder för ett troll som ska hålla balansen, eller om den lite som om människans skulle ha haft svans fortfarande, mest bara har den som en kroppsdel till för att dekoreras, en kroppsdel som inte fyller funktionell betydelse längre, förutom just kanske om man nu skulle gå på en stock över en flod och få hjälp att hålla balansen.

Jag kände verkligen med Hirka när Rime tog fram svansen, såg framför mig hur äcklig den måste se ut med hårtestar och blod och skinnslamsor, och hur hon skulle bli tvungen att ha den pressad mot kroppen, den blodigaste delen där svansen huggits av.

För övrigt tror jag att svansen på framsidan av boken, mer avspeglar myten om Hirkas egen avhuggna svans, den som hon trodde – och faderns sade – blev avsliten när hon var nyfödd. Men efter scenen med ”låtsassvansen”, kan ju bilden på framsidan syfta även på den här. Det var hur som helst en av de starkaste scenerna.

Och därmed kan jag också säga att den här delen slutade med många frågor, med mycket nyfikenhet och spänning på hur det kommer att gå, så man vill definitivt läsa vidare när man hunnit till sidan 488.

Odinsbarn, read-a-long, del 2, sidan 152-314

Jag läser Odinsbarn av Siri Pettersen i en read-a-long som Nelly på Nellons bokblogg anordnar. Exemplaret jag läser är en inbunden utgåva som finns att köpas till exempel här på Bokus.

För det här blogginlägget och resonemanget jag för nedan är det spoileralert så det bara skriker om det. Läs på egen risk om ni ännu inte läst Odinsbarn, eller i alla fall Odinsbarn fram till och med sidan 314.

Efter den lilla varningen dyker jag rätt ned i diskussionen.

I den nordiska mytologin finns det tre gamla kvinnor som kallas nornor. De sitter vid rötterna av världsträdet Yggdrasil. Förutom att de tar hand om och vattnar trädet, har de även alla levande varelsers liv i sina händer. Nornorna spinner nämligen livstrådarna. De kan se hur långa alla trådar är och när de tar slut, de har också en sax och kan klippa av en tråd för eget bevåg när de anser att människans liv är till ända. De ser hur trådarna leds ihop och förs isär, vems öde som flätas med vilkens.

Nornorna heter Urd, Verdandi och Skuld och de är som jag redan nämnt kvinnor.

Därför blev jag förvånad första gången Urd nämndes, att han är en man i boken, eller ett manligt troll då.

Ordet Urd betyder Öde och Urd lever verkligen upp till sitt namn, eller så tänkte jag när jag läste första halvan av den här delen, sidan 152 och framåt alltså. Urd lever upp till sitt namn, en människa – nej, troll – som sätter allting i rullning.

Men i slutet av det här partiet, när jag närmar mig sidan 314, och Ilumine dyker upp och konfronterar Urd, är jag inte lika säker längre. Han försöker forma ett öde, där han påverkar alla omkring sig i Rådet, men han rår inte på Ilumine vad det verkar.

(För övrigt, och som en parentes, älskar jag namnet Ilumine – kanske för att det påminner om engelska Iluminae och för att jag har en förkärlek för förnamn som börjar på I.)

Dessutom, gällande Urd:

Även om han påverkar alla omkring sig – för även om hans vilja inte alltid följs, har han stor övertalningsförmåga och alla reagerar på hans närvaro – kan han inte riktigt påverka sitt eget öde i den utsträckning han vill.

Han har problem med ett hål i halsen, som han håller ihop med hjälp av en klav, något slags form av klafflås, som går att låsa upp. Jag undrar hur mycket klaven, i det här fallet, hör ihop med klaverna i musikens värld. Kanske är det bara det att klav betyder nyckel och Pettersen ville använda det äldre ordet?

Säkert är i alla fall att det är något slags övernaturlig hjälp han har, som håller honom vid liv – korpblodet tyder på detta. Kanske har han slutit ett avtal med någon eller något som han inte borde ha gjort?

Dessutom har Urd även med Hirkas öde att göra, eftersom han tydligen var med precis innan hon hittades av sin styvfar. Han tror henne död, men hon lever ju. Jag undrar vad som kommer att ske när de möts, för mötas kommer de att göra, förr eller senare.

Skuggorna trodde jag först var några övernaturliga varelser, mörka och onda, men i den här delen av boken får man veta att det är ett slags lönnmördare, vilket är ganska logiskt, i och för sig.

Att Rime utbildar sig till Skugga blev jag lite förvånad över, även om jag insåg tidigt (i del 1 av read-a-long:en) att han hade något slags utbildning utanför den gängse normen.

Jag skulle kunna skriva ännu mer, spekulera om ditt och datt, men jag slutar med det här.

Hursomhelst tycker jag fortfarande om den här boken, gillar att man får gissa och att allt inte sägs rakt ut. Gillar att tankar i kursivt inte följs av ”tänkte han” eller ”tänkte hon”, för det är ju ändå helt uppenbart.

Gillar att den nordiska mytologin faktiskt har betydelse, och skulle vilja utforska den mer, för det är nog en del jag missar, även om jag har koll på en del vad gäller mytologin.

Hade det inte varit en read-a-long hade jag läst ut boken för länge sedan. Nu suger jag längre på karamellen, men det betyder också att jag tappar boken lite emellanåt.

Nu under veckan hann jag inte med att läsa direkt. Jag läste förra helgen, och jag läste nu fredag-lördag ikapp. Det blev roligare läsning så, mer intensivt eftersom jag läste större delen i ett svep, men nu måste jag hejda mig igen så att jag inte läser för långt. Sedan hjälper det ju inte när man har så mycket annat att göra i veckorna (och läser andra böcker samtidigt).

Jag ser fram emot att läsa fortsättningen och är riktigt glad över att det är en trilogi. Det hade inte funkat annars med det här långsamma tempot som ändå är, när så lite förklaras och allt nystas upp efter hand. Hade det då slutat efter en bok hade man suktat efter mer och inte tyckt att mycket förklarats. Nu får det ta tid på sig, eftersom det nu ju ändå är tre böcker.

Jag ser fram emot vad Urd ska väva ihop härnäst och hur Eirik ska klara sig mot Skuggorna – kanske blir det Rime som får uppdraget att göra något mer eller mindre mot sin vilja framöver? Jag spekulerar, men jag tror att Hirka och Rime kommer att mötas på något sätt som de egentligen inte vill mötas, framöver (även om de gärna skulle vilja se varandra igen). Jag hoppas i alla fall att detta att Rime utbildar sig till Skugga ska vända upp och ned på saker och ting.

Och att Urd har något med både Hirkas och alla andras öde att göra är rätt uppenbart ...

Odinsbarn, read-a-long, del 1, sidan 1-151

Mytologin i Odinsbarn

Hirka är den enda människan, den enda av Odins barn (Odin eller Oden, som var asagudarnas härskare och den största guden i människornas asatro), i en värld som befolkas av troll.

Det är vårt Norden, men med andra landsuppdelningar, med andra namn, och trollen säger sig bo i Ymsvärlden, där förledet Ym- kommer från Ymer (det är i alla fall så jag tolkar det; rätta mig om jag har fel).

Ymer var en av de första existerande varelserna, en jätte skapad av rimfrost och gnistor. När Ymer dött skapades världen av hans döda kropp, enligt nordisk mytologi.

Jättarna, eller trollen i det här fallet; tidigare var uttrycken synonyma; härstammar från Ymer, där de ursprungligen växte fram ur själva hans kropp.

Magin i Odinsbarn

Trollen i Siri Pettersens bok kan göra något som de kallar för att famna. Ordet famna betyder omfamna eller krama.

I fallet med dessa troll, kan de omfamna något som de kallar för Kraften, det vill säga dra Kraften till sig och bli ett med den kraften, utnyttja den, som man utnyttjar magi.

De som inte kan famna kallas för jordblinda. Kraften förklaras inte eftersom den är så självklar i Ymsvärlden, och det tycker jag att Siri Pettersen gör bra; man får själv tänka sig och lista ut.

Kraften förekommer i många sagor – så moderna som Star Wars – må kraften vara med dig – och är bara, som jag ser det, ett annat ord för magi.

I fallet med den här boken och med trollen, som lever närmare jorden än människorna, är Kraften sammanbunden med själva Moder Jord, en del av den livskraft som finns i alla ting, formas och omformas genom liv och död.

Jag tolkar det som att trollen har ett förbund med de magiska krafterna, som även människorna i den gamla tiden trodde på. På den tiden när de inte trodde att världen var skapad av Gud (en kristen tro som kom långt senare), utan av Urmodern eller Moder Jord som ju är en och samma.

Trollen är ännu närmare jorden än någonsin människorna; trollen är jordbundna och nära sitt ursprung, och känner därför Kraften som genomsyrar allt.

När de blir tonåringar lär de sig att behärska kraften och leda kraften upp ur jorden och in i sig själva.

Men kan Hirka klara av att göra detta, hon som är barn av Odin? En människa (fast ingen annan ännu vet om det)?

Vad tycker jag då om det jag läst hitills (sidan 1-151)?

Redan nu älskar jag den här boken och tycker riktigt mycket om den. Det jag gillar mest är att den är udda och att den inte försöker förklara något. Läsaren får själv räkna ut och pussla ihop.

Det här är en bok som för mig förmedlar skrivglädje, får mig att inspireras till att skriva själv, och det är det allra slags bästa betyg en bok kan få från mig – att den inspirerar till mitt eget skrivande.

Jag tycker mycket om mytologier och mytologiska världar. Den här boken utgår ifrån den nordiska mytologin, men vänder upp och ner på och utvecklar koncepten och myterna; Pettersen gör något helt eget av dem.

Jag ser fram emot att få läsa fortsättningen på den här boken och de följande två böckerna i trilogin.