Med anledning av att Tove Jansson i dag skulle ha fyllt 100 år om hon hade levat anordnar Bokbabbel ett bloggmarathon där jag deltar med detta inlägg.
Tove Jansson är en av mina favoritförfattare, och då är det främst muminböckerna som jag tänker på. Mumindalen är en värld som jag gärna återvänder till gång på gång; jag har läst om böckerna många gånger.
Tove Jansson är en av mina favoritförfattare, och då är det främst muminböckerna som jag tänker på. Mumindalen är en värld som jag gärna återvänder till gång på gång; jag har läst om böckerna många gånger.
Som barn lånade
jag på bibliotek, fast som vuxen – när jag nu har lite mer
pengar än vad jag hade som barn – samlar jag på mig böckerna i sakta mak. Jag har ännu inte alla men jag skulle gärna vilja ha allihop, gärna i samma upplaga; just nu är det en pocket och två böcker vardera ur olika upplagor.
Att äga böckerna underlättar vid omläsning och Tove Janssons muminböcker
återvänder jag som sagt gärna till.
När jag var i tonåren läste jag några av Tove Janssons böcker högt för min elva år yngre syster. Det var speciellt.
Vi läste bland annat Farlig midsommar. Det är verkligen
böcker som lämpar sig väl för högläsning. Under samma tidsperiod tittade vi på den japanskanimerade teveserien med de finlandssvenska rösterna och det var också något som verkligen uppskattades av oss båda. Jag tycker att de gjorde ett bra jobb när de producerade teveserien och fångade något av känslan som finns i muminböckerna. Dock var det lättare stämning än i böckerna; melankolin som finns i böckerna var inte lika påtaglig (om den alls fanns där).
Just språket i böckerna fastnar jag vid och
inspireras av till mitt eget skrivande. Det är fantastiskt
egentligen, hur många minnesvärda karaktärer Tove Jansson skapat som bor
där i Mumindalen. Av alla karaktärerna i muminböckerna har jag ett
speciellt förhållande till Snusmumriken och Lilla My. Snusmumriken
påminner mycket om mig själv. En ensamvarg som gärna vandrar sina
egna vägar och inte har något emot att varan ensam. Som är kreativ
men ibland tappar bort kreativiteten – som han gör i första
berättelsen i boken Det osynliga barnet, som kan sägas vara
en novellsamling.
Lilla My äger en styrka och en
envishet som jag själv gärna skulle vilja ha. Kanske har jag mer av
den än jag tror. Dessutom har hon en självklarhet och en ärlighet
i sig som känns både befriande och beundransvärd.
Det är svårt att välja en favorit
bland muminböckerna. Av alla muminböcker som finns har jag givetvis
läst alla nio men följande äger jag (än så länge):
- Pappan och havet
- Kometen kommer
- Trollkarlens hatt
- Det osynliga barnet
- Trollvinter
Fem av nio böcker, om man räknar med
Småtrollen och den stora översvämningen som
en av böckerna i serien om Mumintrollet och hans vänner.
Skam att säga äger jag även en bok
av Tove Jansson som jag ännu inte läst: Meddelande. Det är
en novellsamling som jag påbörjat läsningen av vid något
tillfälle men inte avslutat – inte för att det var dåligt, det
jag läste, utan för att det blir så ibland för mig – jag
påbörjar ibland flera böcker samtidigt och vissa böcker blir
liggande för länge och till sist blir det så att jag måste börja
om i dem helt och hållet istället. Detta är en sådan bok.
Tove Jansson har skrivit en hel rad med
litteratur för vuxna, både novellsamlingar och romaner. Kanske dags
att ta tag i att läsa dem nu och börja med Meddelande. Något av
magin som finns i muminböckerna borde ju finnas även i hennes andra
böcker.
Jag ser fram emot att utforska hennes
vuxenböcker mer i framtiden. Ser också fram emot att läsa om
hennes muminböcker, för de är värda många omläsningar.
~<<>>~~<<>>~~<<>>~~<<>>~~<<>>~~<<>>~~<<>>~~<<>>~~<<>>~~<<>>~~<<>>~
Detta inlägg är en del av Bokbabbels Tove Jansson-bloggmarathon med
vilket vi firar dagen Tove Jansson skulle ha fyllt 100 år. De övriga som deltar
är: MonsterSteffa, Sagas bibliotek, Pantalaimone, Sockerslott, Feministbiblioteket, Oksan hyllyltä, Lilla bokhyllan, Fantastiska berättelser, Och dagarna går, En kattslavs dagbok, Breakfast Book Club, Ytterligare några ord, Havsdjupens sal, Caffeine, Bokhora,
Söstra mi, Kirsin kirjanurkka, Västmanländskans bokblogg, Boktok73, Bokhyllan i pepparkakshuset,
Boktjuven, Hyllytontun höpinöitä, Boktoka, Les! Lue!,
Prickiga Paula, Lyran noblesser, Yökyöpeli hapankorppu
lukee, Madness, Fiktiviteter och Bokbabbel
Håller helt med dig om att melankolin saknas i tv-serien, men kanske är det för att göra den mer barnvänlig och internationell gångbar? Språket i böckerna är en ren njutning att läsa. Muminböckerna är så lätta att tycka om!
SvaraRaderaVisst är de! Jag samlade ett tag på orden i de där böckerna, skrev upp och sparade. Precis som en del i Irmelin Sandman Lilius böcker. Kanske har det att göra med finlandssvenskan också, att där finns en del kul och lite annorlunda ord.
RaderaJag har inte läst någon av hennes vuxenböcker. Jag har en hemma, men det har inte blivit av. :(
SvaraRaderaDet är som för mig. Kanske är det så att muminböckerna lockar mest. :-)
RaderaBlir verkligen sugen på att läsa fler av hennes böcker!
SvaraRaderaVad bra att mitt inlägg lockar till läsning! ;-)
RaderaVisst är hon bra! Och hennes böcker tål många omläsningar.
Jag har också Meddelande på hälft. Den känns som om man bara kan läsa en novell i gången, de är så olika varandra.
SvaraRaderaAha, ja. Vissa böcker är menade att läsa långsamt, kanske är det en sådan bok. Och novellsamlingar läser jag gärna parallellt med andra böcker så kan man läsa någon novell lite nu och då.
RaderaSom jag skrev i mitt eget inlägg så älskar jag hur muminfigurerna tillåts känna melankoli och allehanda dystra tankar (också). Måste verkligen skärpa mig och läsa hennes vuxenböcker! O_o
SvaraRaderaJa, jag måste också skärpa mig. När man nu älskar hennes muminböcker borde man ju älska hennes andra böcker också... väl. Men man kanske är rädd att bli besviken på vuxenböckerna?
Radera