Först lite kort om handlingen. Jag
väljer att citera baksidan på boken för den beskriver handlingen
så bra:
Föreställ dig att du fick en chans
att vinna både kärlek och ett bättre liv. Skulle du ta den även
om det innebar att du var tvungen att ompröva allt du tror på?
För trettiofem tjejer är Urvalet
deras livs chans. En möjlighet att fly den kast de fötts i, slippa
det enkla liv som stakats ut för dem och istället leva i lyx och
överflöd. De ska få bo i det kungliga slottet, tävla om att vinna
prins Maxons hjärta och om att bli Illéas nästa drottning.
America Singer har aldrig drömt om
den typen av liv och hon vill absolut inte vara en del av en
kungafamilj som förtrycker sina undersåtar. Men kanske är saker
inte riktigt vad de ser ut att vara – kanske har America och prins
Maxon mer gemensamt än vad någon av dem kunnat ana.
Om man sväljer konceptet, utan att
tänka på hur vidrigt det är att unga flickor ska läsa detta, om
hur flickor, utan eftertanke, svärmar för en prins, bara för att
han är en prins, på precis samma vis som flickor sägs ha svärmat
för söta och snygga pojkar i århundraden, så var det
underhållande läsning.
Jag drogs med mot min vilja, och tyckte
att det var trevligt att läsa, ibland drog jag på munnen och ett
par gånger skrattade jag till.
Men annars, nja. Allting löste sig för
lätt och för enkelt, vilket gjorde att det mest blev en sockersöt
historia. Bitvis tycker jag att den blev alldeles för söt, så söt
att den blev sliskig.
Jag väntade på konflikterna, som
aldrig kom. Det fanns en och annan intrig med någon flicka, men de
gick fort över, och inte ens den som var värst, i gruppen av
flickor, gjorde så mycket väsen av sig.
Det finns rebeller som attackerar
slottet vid olika tillfällen. Jag hade hoppats att det hade blivit
mer av rebellbitarna, men inte ens där blev det riktigt spännande.
Spänningen hände precis utanför rummet och det fick man mest veta
efteråt. Under själva attackerna som skedde då rebellerna stormade
slottet, fick läsaren mest veta vilka flickor som grät, att några
bad, att andra höll sig lite lugnare, men att alla var förskräckligt
omskakade.
Sedan staplades kliché på kliché,
både i språket och i beteendet hos flickorna och i beteendet och
personligheten hos prinsen. Som exempel kan jag ta detta att prinsen
blev förvånad över flickors beteende, och att de grät, och stod
hjälplös och frågade America ungefär (inget direkt citat) ”vad
gör man egentligen när flickor gråter?”
Så detta att huvudpersonen hette
America. Jag tänkte mig som så att det var en liten lektion i hur
nutida Amerikas unga flickor och kvinnor ska bete sig: kyskt, inget
sex före äktenskapet, ärligt, modigt (men inte för modigt, för
prinsen måste ju kunna rädda flickan), de ska våga gå sin egen
väg, inte blanda sig in i intriger eller använda sig av fula knep i
jakten på drömprinsen, men de ska inte heller låta någon av de
andra konkurrerande flickorna trampa en på tårna.
Det är en feel-good för romantiska
flickor, en bok utan större konflikter. Det är första boken i en
trilogi, och jag måste säga att jag inte är så ivrig att kasta
mig över fortsättningen, även om jag blir lite nyfiken på vilken
av de två pojkarna som America till sist kommer att välja (även om
jag redan nu kan ana hur det kommer att sluta) – för naturligtvis
är det en kärlekstriangel med också.
Sammanfattningsvis kan jag säga att
det här var lättsmält underhållning för stunden, med karaktärer
som snabbt glöms bort. Vill du läsa något som är sockersött och
lättsmält i sommar, ha en skön stund i hängmattan, så är den
här boken något för dig.
Tack, B Wahlströms, för
recensionsexemplaret!
Detta är en del i en bloggstafett. Titta här för länkar till de andras inlägg.
Titel: Ceremonin (The Selection, del 1)
Författare: Kiera Cass
Förlag: B Wahlströms
ISBN: 978-91-32-16882-6
Sidantal: 297 sidor.
Mitt exemplar: recensionsexemplar från
förlaget
Köp boken här:
Hm. Jag håller nog med, till stor del. För visst är den klyschig och visst är det rätt så hemskt om America ska symbolisera hur dagens flickor _ska_ bete sig. Tycker också att det gärna hade fått bli mer kring rebellerna, det blev liksom aldrig riktigt spännande. Men.
SvaraRaderaJag slukade ändå allt med hull och hår och gillade ju. För det var mysigt och jag blev glad, helt enkelt. Ibland tycker jag det kan vara helt okej om en bok bara är där för att göra mig glad :) (sen så är det ju absolut inte fantastisk underhållning då)
stämmer in <3
Radera