Tematrio: äntligen lästa – eller borde läsa!

Lyran på bokbloggen Lyrans Noblesser presenterar Veckans Tematrio som följer:

En del böcker har blivit stående länge i min bokhylla och en del författare har jag liksom "sparat". Men varje år blir någon av dem läst och min långa lista har kortats betydligt under de år jag bokbloggat. Berätta om tre böcker ni äntligen sett till att läsa eller om tre böcker ni borde läsa snart!

För min del är det inte bara ”en del” böcker som blivit stående, utan ”de flesta”, och visst har jag också sparat vissa författare, som jag ändå lustigt nog samlat på mig flera böcker av.

Lite då och då har någon bok blivit läst.

Det är först så smått under 2015 som jag sett till att läsa egenägda böcker ordentligt – 45 av sammanlagt 57 lästa böcker under 2015 var mina egna, det vill säga cirka 79 procent.

I år har jag tänkt läsa till 100% mina egna (eller min sambos) böcker. Så jag hoppas på många ”äntligen sett till att läsa”-böcker i år.

Bland annat eftersom antalet olästa är så förskräckligt högt, har jag bestämt mig för att göra tre tematrio-listor.

Tre författare i mina egna bokhyllor som jag sparat

och ännu inte läst ut någon bok av

1. Umberto Eco. (Jag har haft två böcker stående hur länge som helst. Och nu gick han plötsligt bort 19/2 2016. Ska jag nu äntligen få för mig att läsa de två böckerna?)
2. Sigrid Combüchen. (Ibland samlar jag lustigt nog på mig flera böcker av en författare utan att läsa. Jag har läst delar av Parsifal vid ett par tillfällen, men aldrig lyckats läsa ut boken. Ändå tycker jag väldigt mycket om den – det experimentella språket, det annorlunda sättet att berätta. Så pass att jag vid något tillfälle kallade henne favoritförfattare fast jag inte ens läst ut något! Jag har 4 olästa böcker av henne, inklusive halvt lästa Parsifal, i min bokhylla.)
3. Chimamanda Ngozi Adichie. (Hon är definitivt en författare som jag sparat på. Jag har novellsamlingen Det där som nästan kväver dig i min bokhylla, i pocket och oläst. Flera gånger har jag varit på väg att köpa Americanah eller något annat av henne men avhållit mig i sista sekunden. Jag tror att jag kommer att tycka mycket om – ändå suger jag på karamellen innan jag ännu ens stoppat den i munnen.)

Tre böcker jag äntligen sett till att läsa

1. Den gyllene cikadan av Wu Cheng'en. (En bok som stått oläst i min bokhylla sedan 2002! Stort tack till Nelly på Nellons bokblogg och hennes utmaning #hylltömning2016 som fick mig att äntligen läsa den här boken – som också var riktigt läsvärd!)
2. The Pain Merchants av Janice Hardy. (utkommen i USA som The Shifter) (En bok som stått oläst i min bokhylla sedan 2011. Boken som är en fantasy har en riktigt originell idé i grunden, men utförandet är inte riktigt lika lyckat. En snabbläst, spännande bok dock och jag är glad att jag äntligen läste den – nu ska jag bara läsa bok två som också stått oläst i hyllan sedan 2011.)
3. Främlingen på Wildfell Hall av Anne Brontë. (Osäker på när denna köptes (på bokrea för några år sedan). Säkert är att jag har haft den länge oläst i hyllan. Precis som med de båda ovanstående böckerna är det här en bok där jag får säga tack till Nelly och #hylltömning2016. Jag är glad att jag äntligen läste den och dessutom tyckte mycket om den!)

Tre böcker jag borde läsa snart

1. Ulysses av James Joyce har jag fått rekommenderad till mig sedan 1999 och fortfarande inte läst (min dåvarande skrivarlinjelärare sade att jag skrev lite som Joyce i en av mina noveller). Mitt exemplar fick jag i present av min fästman 2012. Jag tror att tjockleken avskräcker mig något. Men i år är det dags!
2. Maresi av Maria Turtschaninoff köpte jag i december 2014 (samma år som den först utkom). Jag började läsa lite i den precis efter att jag köpt den och satte mig på ett kafé för att skriva. Men jag skrev som sagt istället och lade boken åt sidan och sedan har den blivit stående också hemma i bokhyllan. Omslaget är ju så vackert så den får stå med framsidan utåt, inte bara på fotot ovan utan även i min bokhylla! Boken har hyllats både av finlandssvenska och andra svensktalande läsare och kritiker sedan den först kom ut. Numera hyllas den också av engelsk läsekrets, för nu har den precis blivit översatt till engelska, under förra året. Verkligen dags att läsa denna lilla pärla!
3. The Shepherd's Crown av Terry Pratchett är inte bara den sista boken i serien om Tiffany Aching, utan även den allra sista boken som Terry Pratchett hann avsluta före sin död. Den har nu stått oläst i min bokhylla sedan september förra året och jag borde verkligen läsa den för jag vet att jag kommer att älska den. Men det är ju, som sagt, också den allra, allra sista boken skriven av Terry Pratchett och bara därför drar jag ut lite på det.

Veckans bokbloggsfråga: betygssättning

Bilden lånad från Barnboksbloggen.

Veckans bokbloggsfråga anordnas av Barnboksbloggen varje måndag. Den här veckans fråga är som följer:



Betygssätter du de böcker du läser och skriver om på din blogg? Hur fungerar ditt betygssystem i så fall?

Jag har ett Goodreadskonto sedan 2012, där jag har varit mer aktiv från 2014 och framåt. Där lägger jag numera upp alla böcker jag läser – med undantag av några få svenska böcker som inte funnits inlagda på Goodreads.



Goodreads har ett ”stjärnsystem”, där fem stjärnor är det högsta betyget man kan ge till en bok, en stjärna det lägsta. Man kan bara ge hela stjärnor, även om jag ibland hade velat ge en bok en halv stjärna mer eller mindre. Där betygsätter jag alla böcker jag läser, men det är inte alltid jag skriver i min recension på bloggen vilket betyg jag har gett boken på Goodreads. Ibland gör jag det, när jag kommer ihåg det eller när jag särskilt vill poängtera mitt betyg på boken.



Annars betygsätter jag inte mina böcker på bloggen speciellt, utan talar mest bara om vad jag tyckte om boken och vad den handlade om.

Läs-a-lot i slutet av februari och lästävling i mars

Från mitt Instagramkonto @yasuisora

Elvira på The World I live in anordnar en läs-a-lot, eller ett läsmaraton, eller readathon som det också kallas.

Hur man än vill kalla det så går det ut på att läsa så mycket som möjligt (och så mycket man vill) under en viss begränsad period. Så det är ingen tävling i egentlig mening, men ett tillfälle att läsa mer än vanligt och att bli peppad och peppa de andra som också antagit utmaningen.

Om man vill posta bilder i sociala media är taggen #läsalotsport16. Namnet på tävlingen kommer från det faktum att Elvira har sportlov nästa vecka och ska läsa så att det ryker.

I det här fallet håller läs-a-lot:en på från och med den 22 februari och veckan ut, till och med den 28 februari.

Jag hakar gärna på det här, för jag har ett par böcker som jag vill avsluta nu i februari. Dels A Walk Across the Sun av Corban Addison, som jag redan är halvvägs in i, samt De vilda detektiverna, av Roberto Bolaño, som jag bara börjat på - läst 80 sidor av över 700.

Så i första hand är det dessa två böcker, samt min ljudbok The Wild Zone av Joy Fielding, som jag vill läsa/lyssna klart på.

För tisdagen den 1 mars påbörjar jag en lästävling, nämligen bloggen Fantastiska Berättelsers "Ta kontroll över bokhyllan"-tävling. Där ska man läsa hyllvärmare, det vill säga böcker som stått i bokhyllan längre än från december 2015 och samlat damm utan att bli lästa. Jag har massor av hyllvärmare och jag deltar också i Nellons #hylltömning2016 som i stort går ut på ungefär samma sak, att minska sin olästhylla och bli av med gamla hyllvärmare.

Således är det här utmaningar som går hand i hand och som därför passar mig, och som jag tror att jag klarar av utan större ansträgning. "Ta kontroll över bokhyllan"-tävlingen går heller inte ut på att läsa ett visst antal böcker, utan man räknar procent av allt det lästa under mars, hur många procent som är hyllvärmare. För utförligare förklaringar och tävlingsregler, besök Fantastiska berättelser.

Saga Volume 5, nyss köpt från Book Depository.

Jag kommer att välja bok lite utifrån vilken bok det också blir i Nellys utmaning på Nellons bokblogg. Utöver den eller de böcker som den utmaningen ger, kommer jag att plocka hyllvärmare lite utifrån lust och vad jag känner för att läsa i mars. Jag kommer att återvända med en tbr-hög/läshög, i slutet av februari, när jag fått veta vilka böcker jag ska läsa i nyss nämnda utmaning.

Åter till läs-a-lot:en:

Det är inget sportlov för mig nästa vecka, men jag hoppas ändå att kunna läsa en hel del, när jag inte jobbar.

Mina mål för läs-a-lot:en, #läsalotsport16, i korthet:

1. Läsa ut A Walk Across the Sun (är just nu på sidan 220 av 531, och hoppas kunna läsa en del till redan nu under söndagskvällen).
2. Läsa ut De vilda detektiverna. Just nu är jag på sidan 80 av 747 sidor.
3. Lyssna klart på The Wild Zone. Just nu är jag mitt i kapitel 18 av 32.
4. Kanske hinna läsa någon mer bok. Jag fick precis hem Saga volume 5 från BookDepository (köpt i januari), och det är bara ett seriealbum på 152 sidor så det borde jag hinna med. Det är en bok som jag gärna vill läsa redan nu i februari eftersom den är nyköpt (och mars-läsningen ska vara hyllvärmare), och jag har varit så nyfiken länge på det här seriealbumet.

En smakebit på søndag: De vilda detektiverna av Roberto Bolaño

En smakebit på søndag anordnas av Flukten fra virkeligheten. och återkommer varje söndag. Surfa till hennes blogg för att läsa fler smakbitar.

Det har inte blivit så mycket läst under veckan. På mina bussresor till och från jobbet lyssnar jag på ljudbok, eftersom jag mår illa av att läsa på papper under bil- och bussresor. Just nu är ljudboken The Wild Zone av Joy Fielding.

I handväskan har jag haft en bok som jag läst på lunchrasten och andra raster under jobbdagarna, samt på busshållplatsen i väntan på bussen.

Eftersom boken jag läser hemmavid, A Walk Across the Sun av Corban Addison, är en storpocket, går den inte att klämma ned i handväskan.

Då har det istället blivit De vilda detektiverna av Roberto Bolaño som fått följa med i handväskan. En bok som jag dock upptäckt är lite väl stor och tjock, även i pocketformat, för att rymmas - speciellt som det inte går att använda pocketbokfordral till den (länken till slumpvis utvald bild), då den är för fet för det.

I dag har jag mest läst i A Walk Across the Sun, men min smakbit här på söndagen kommer ändå från De vilda detektiverna.

Jag har haft boken länge stående i hylllan, lite glömt bort varför jag köpt den eller vad den handlar om. Mest har jag gått på att det står "mästerverk" och "litterärt vidunder" på framsidan. En litterär bok, helt enkelt, med massor av lovsjungande citat från läsare både på fram- och baksidan av boken.

Själva bokens handling står ovanligt nog på ryggen av boken. Där kan man läsa att boken utspelas i Mexico city på andra halvan av sjuttiotalet, och följer en ung man, en poet. Men att det bara är en del av boken. Jag förstår inte riktigt - är detta en roman eller är det en novellsamling? Hur som helst är det flera personer som följs, men jag har bara hunnit till nämnda poet.

När jag nu började läsa ser jag att boken är skriven i första person, att det är ganska långa meningar, lite pratigt i språket, ändå, för att vara just "litterärt". Jag gillar, men tycker att det var ovanligt många sexskildringar, som jag inte var beredd på (inte för att jag inte klarar av att läsa sådana eller har något emot det). Jag visste som sagt inte riktigt vad detta var för en bok när jag började läsa.

Det här är i alla fall en prisbelönt roman, och min smakbit kommer från sidan 74:

"Jag värmde maten. Som dryck valde jag en flaska Lulú, den sorten som ska smaka jordgubb men snarast smakar jamaicafrukt. Jag satt och åt i köket medan jag tänkte på framtiden. Jag såg tornados, orkaner, havsskalv, bränder. Sedan diskade jag stekpannan tallriken och besticken, samlade ihop smulorna och öppnade dörren som ledde ut till pation. Innan jag gick släckte jag lampan."

Smakbiten visar hur kontrastrik den här texten är, vilka vändningar den tar och hur ordrikt det är (och varför det är så tjock bok) på närmare 750 sidor, och som ni ser är det ganska detaljerat skrivet, enkelt men ändå snillrikt språk, som gör att man kan läsa ganska snabbt. Det är skrivet lite smått intensivt, med väldigt många referenser till lokala (mexikanska) personligheter, inte minst poeter och författare. Åtminstone här i den första delen.

Vi får se hur boken utvecklar sig. Den lovsjungs i alla fall både som ett litterärt, komiskt, roligt och beroendeframkallande mästerverk.

Rainbowthon 2.0: dag 7 + sammanfattning

Nu är Rainbowthon över för den här gången, sedan nästan en vecka. Jag blev osäker på om utmaningen slutade efter sju dagar, en vecka – vilket känns som en naturlig längd – eller om söndagen, den fjortonde februari, var med i läsmaratonet. Hur som helst så beslutade jag att mitt läsmaraton fick vara i sju dagar. Jag tog ledigt på söndagen den fjortonde och läste ingenting alls den dagen.

Men under dag sju, lördagen, passade jag på att läsa och det ganska mycket. Jag avslutade läsningen av bok nummer 2 i mitt läsmaraton, det vill säga Den gyllene cikadan, och läste därmed 80 sidor i den boken. Sedan hann jag även börja i bok nummer tre det vill säga ”A Walk Across the Sun”, och läste 51 sidor i den boken. Med andra ord läste jag hela 131 sidor under lördagen.

Det har gått bättre i andra läsmaratonutmaningar jag varit med i, men den här veckan med jobb och allt annat jag ville hinna med, var tempot lite lugnare. Jag lyckades dock läsa lika mycket som varit snittet hittills i år; med andra ord två böcker.

Två böcker av fyra avslutades och den tredje boken påbörjades. Det måste sägas vara godkänt.

Sammanfattningsvis då, såhär gick det i siffror för mig under läsveckan:

Dag 1: 283 sidor (en rivstart!).

Dag 2: 72 sidor.

Dag 3: 41 sidor.

Dag 4: 48 sidor.

Dag 5: 75 sidor.

Dag 6: 8 sidor (bottennappet).

Dag 7: 131 sidor.

Sammanlagt läst antal sidor: 658.

Antal avslutade böcker: 2. (Giraffens tårar, Den gyllene cikadan).

Antal påbörjade men ej avslutade böcker: 1 (A Walk Across the Sun).

Sammanlagt antal i utmaningen från början: 4.

Som tillägg måste jag säga att detta med sidor är helt och hållet relativt. Vissa sidor kan ha stor stil och många bilder, eller bestå bara av bilder – det kan ändå vara tjocka böcker. Medan andra, som Den gyllene cikadan, består av småttig stil och tar längre tid att läsa per sida. Det där med sidor är roligt att räkna, men bör tas med en nypa salt.

Kvinnoalfabetet: bokstaven U

Bild lånad från Enligt O.

Enligt O har länge haft en utmaning, kallad Kvinnoalfabetet, som går ut på att varje vecka berätta om kvinnor associerade med en viss bokstav och förknippade med litteratur och kultur. Jag har varit sugen på den här utmaningen länge, men inte hakat på eftersom Linda O befann sig mitt i alfabetet när jag uppmärksammade utmaningen och jag kände att jag måste börja från början med A.
Nu har jag frångått den tanken och hoppar in där hon befinner sig just nu, nästan klar med den här utmaningen, på bokstaven U.

Veckans frågor lyder som följer:

Vilken är din favoritförfattare med för- eller efternamn på U?

Ursula K. LeGuin är ett självklart svar på den här frågan. Hon har varit en favoritförfattare länge. I min barn- och ungdom lånade jag och läste alla böcker jag kom över på biblioteket, skrivna av henne. Som vuxen har jag börjat köpa på mig hennes böcker istället – de jag inte läst, vill säga, för hon är fortfarande en produktiv författare, trots sina 86 år.

Hon är också en av de första science fiction-författarna som jag läst något av och jag älskar hennes udda science fiction-böcker, såväl som hennes fantasyböcker och hennes barnböcker – inte minst ”Att spela människa”, en ungdomsbok som jag läste i en utgåva illustrerad av Inger Edelfeldt.

Det finns ju annan kultur än böcker. Vilka kvinna med för- eller efternamn på U vill du lyfta fram som är kulturell, men inte just författare?

Lite Bellman har jag läst/lyssnat på, speciellt under åren då jag läste Litteraturvetenskap. Det var då jag först hörde talas om Ulla Winblad, som ju är en fiktiv gestalt, löst baserad på en verklig kvinna ur Bellmans bekantskapskrets. Något annat som också är kulturellt och fått namn efter denna litterära gestalt är värdshuset Ulla Winbladh (med ett extra h) som ligger på Djurgården i Stockholm, i en vacker gammal byggnad från 1897. Jag har bara ätit där en enda gång; sommaren 2015 bjöd min fästman mig på lunch där. Jag skulle gärna äta där igen och utforska det svenska köket som hör värdshuset till. Som de som jobbar där själva uttrycker det: ”svenskt mathantverk i historisk miljö”.

Vilket verk på U av och/eller med en kvinna tycker du är riktigt bra?

Maria Turtschaninoff har skrivit en urban fantasy-roman som heter Underfors. Boken utspelas delvis i ett rike som ligger under Helsingfors och som följaktligen kan kallas Underfors. Det är en roman som riktar sig till barn och ungdom, men som med all god litteratur kan även vuxna läsa romanen med behållning. Förutom riket Underfors finns det i boken många mytologiska väsen som Turtschaninoff tolkat på sitt eget sätt. Jag som älskar mytologi, slukade den här boken och tyckte att den var riktigt bra.

Vilken kulturell kvinna med för- eller efternamn på U har du ännu inte utforskat?

Unni Drougge vet jag inte mer om än vad jag nyss läste på Wikipedia; jag har inte läst någon av hennes böcker. Någon som har läst och kan rekommendera? Är hennes böcker bra eller inte?

Bokbloggsjerka: Hur tänker du kring din blogg?

Veckans bokbloggsjerka från Annikas litteratur- och kulturblogg lyder:

Carola har skickat in följande fråga via mail: hur interagerar du med dina läsare, lockar till dig nya läsare och får de befintliga läsarna att fortsätta läsa bloggen. Hon vill även veta vad det är som driver dig till att blogga och hur mycket du tänker på dina läsare när du bloggar.

En klurig fråga, tycker jag. Delvis har jag inget svar.

Jag är så osäker, har ingen aning om hur många som faktiskt läser min blogg, och hur många som faktiskt gillar den. De följare jag har officiellt är gamla sedan länge, och jag vet inte hur många – om ens någon av dem – som verkligen läser fortfarande.

Jag skulle vilja ha fler följare och läsare, men jag har ingen aning om hur det skulle gå till.

Jag försöker hitta fler läsare genom att vara med på sådant som den här bokbloggsjerkan, återkommande teman och utmaningar i bokbloggsvärlden. För det är väl där jag hittar flest läsare.

Sedan har jag funderingar på vad jag ska skriva om, vad jag vill skriva om och vad som skulle intressera läsare mer. Men jag bara gissar och klurar – jag vet inte.

Bara det att det är en bok- och skrivblogg är ju ganska nischat. Sedan finns det femtioelva bokbloggar, och det som begränsar att läsa just min, är ju min smak på böcker. Även om den är bred, min boksmak, kanske inte alla fastnar för att läsa min blogg ändå.

Jag skriver väldigt långa blogginlägg. Och i en värld där allting ska vara mer och mer kortfattat och snuttifierat, passar jag inte riktigt in, när jag är så mångordig. Mest bara för att jag inte kan låta bli, för att jag har så mycket att säga (skriva) och tycker att det är så roligt att skriva.

Men visst tänker jag på mina läsare, absolut. Tänker på att det jag lägger upp ska läsas av andra, att det ska vara av intresse för andra och att det ska vara förståeligt för andra. De gånger jag lovar att göra ditten eller datten på bloggen får jag väldigt dåligt samvete de gånger jag inte gör det eller skjuter upp det. Jag tar nog över huvud taget detta med bloggen lite för allvarligt (helt i linje med min personlighet).

Jag ser bloggen som ett sätt att nå ut till potentiella läsare – och också potentiella läsare av mina skönlitterära verk, som jag förhoppningsvis får publicerade i framtiden.

Det enda jag vet är att jag inte kan styra andra människor, och följaktligen inte mina läsare. De kommer och går precis som de vill. Läser de är jag glad, kommenterar de, blir jag ännu gladare och återkommer de mer än en gång eller läser min blogg mer eller mindre regelbundet, då är jag verkligen jätteglad och tacksam!

Hett i hyllan #27

Hett i hyllan återkommer varje torsdag. Såhär skriver Monika på bloggen Bokföring enligt Monika:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Den här gången skriver Monika om bokreaböcker som blivit stående i åratal i bokhyllan utan att bli lästa.

Jag hittade också bokreaboksstatistik hos Bokparadiset i dag. Hon har läst betydligt fler av sina bokreaböcker än vad jag har gjort.

Jag gillar ju också statistik, att göra listor av olika slag, inte minst listor och statistik om böcker och vad jag läser (och inte läser fast jag borde). Raskt gjorde jag därför en lista i min Bullet Journal med Snabbstatistik Bokrean. År, Läst – dvs. ett kryss för om jag läst eller inte, Köpt var och Titel.

I år är första gången som jag beställer från Bokus' bokrea. Annars brukar det bara vara Adlibris och SF-bokhandeln jag beställer från via nätet.

Några få av alla de olästa bokreaböcker jag har.

I fysiska bokhandlar brukar det bli att jag går till Ugglan – den lokala bokhandeln där jag bor – och tar en sväng till Akademibokhandeln i Västerås eller Örebro. ICA:s bokhandel brukar jag titta på bara som hastigast när jag är och köper mat. I första hand vill jag gynna bokhandlarna och inte en sådan mat- och alltmöjligt-jätte som ICA (i annat än i matväg). Fast någon bok har det ändå blivit ibland även i ICA:s bokrea, sådär på sluttampen av reaperioden. Tidigare år när Bokia fanns blev det också alltid böcker därifrån. När jag bodde i Västerås brukade jag också kika in på Åhléns bokrea.

Om jag är i väg och reser, som jag gjorde till exempel förra året, kan det bli lite slumpvis andra bokhandlar också som jag kikar in i; förra året blev det The English Bookshop i Uppsala som inte hade rea i vanlig mening utan ”ta 3 betala för 2”-erbjudande istället, något som de inte hade vanligtvis utan nu istället för bara vanlig rea.

Men åter till mitt statistikskrivande. Utan större svårigheter kunde jag få en översikt och konstatera:

Min lässtatistik är usel. Det här är verkligen hett i hyllan och storskäms på mig, och då har jag ändå inte inkluderat ICA-reaböckerna som jag inte har någon statistik över bara för det inte finns några kvitton.

Förra året köpte jag 10 böcker på rea (The English Bookshop inkluderad). Jag har läst 2.

2014 blev det 16 bokreaböcker (Röda Korsets bokrea inkluderad) och av dem har jag läst 5 – och det är en väldigt bra siffra i sammanhanget.

Under 2013 köpte jag 17 böcker på rean och har läst 1 ynka bok.

I år ska det bli ändring på saken, för som ni vet så läser jag bara mina egna böcker i år – inga låneböcker från biblioteket – detta bara för att minska på den där jättelika skämshögen.

Hittills på rean har det blivit 9 böcker (för första gången har jag förbeställt på rean!). De ska bli lästa i år – allihop! Önska mig lycka till.

Hur går det med era bokreaböcker? Är det rena spontanköp och blir de lästa?

Favoritgubbar: en låtsasgubbe och två riktiga gubbar

Sir Terry Pratchett

Veckans tema på bloggen Kulturkollo: Berätta om din favoritgubbe!

Mer specifikt, berätta om din favoritförfattargubbe – för chans att vinna. För detta är också ett tävlingsinslag på Kulturkollo där man har chansen att vinna en bok (givetvis skriven av en gubbe) i utlottning, nämligen Ngugi wa Thiong'o som jag har en bok av tyvärr ännu inte läst, men som jag gärna vill läsa (Wizard of the Crow) – och om jag vinner har jag två böcker som ska bli lästa i år! Kanske blir han till och med en ny favoritgubbe?

Så här ska jag, tänkte jag, berätta om två gubbar (tre!). En låtsasgubbe och en riktig gubbe, eller en litterär gubbe och en gubbe som faktiskt existerar på riktigt (eller har existerat) (eller tre gubbar - två riktiga, en låtsas - alla goda ting är tre, eller hur?!).

Just nu är min litterära favoritgubbe Ove från En man som heter Ove av Fredrik Backman. Bara för att jag just sett filmen (första filmen jag såg på bio för i En man som heter Ove – eller lyssnade på ljudboken snarare – och tyckte så himla mycket om den. Boken är alltid bättre än filmen, men filmen var faktiskt även den en positiv överraskning, riktigt sevärd film – jag som annars är skeptisk både mot filmatiseringar av böcker (fast jag gärna tittar just på sådana!) och ännu mer skeptisk just mot svenska filmer, men den här gillade jag som sagt. Och boken har blivit en favoritbok och författaren en favoritförfattare. Så därför får också Ove bli min fiktiva favoritgubbe. (Annars är både Tolkiens Gandalf som för övrigt var en av mina första litterära gubbar, en storfavorit, precis som J.K. Rowlings Dumbledore från senare år.)

Gene Wolfe.

år) och förra året läste

Vad gäller riktiga gubbar... så finns det ett gäng sådana som skriver fantastisk litteratur. En av mina favoritförfattare är Gene Wolfe. Han är 84 år så det måste räknas som gubbe. Annnars är också Terry Pratchett en storfavorit – men han gick bort förra året och hann tyvärr bara bli 66 år gammal. Allt av Gene Wolfe är läsvärt, men tips på svenska är tetralogin om Torteraren med början "Torterarens skugga". Och allt av Terry Pratchett är läsvärt. Varför inte ungdomaserien om Tiffany Aching?

Det är mina favoritgubbar just nu. Har du någon favoritgubbe?

(bilderna lånade härifrån: https://www.flickr.com/photos/swwr/6806755839 och http://www.theguardian.com/books/2011/may/13/gene-wolfe-hero-neil-gaiman-sf)

Tematrio: Kärlek

Eftersom det just har varit Alla Hjärtans Dag, är temat för veckans tematrio kärlek. Lyran på Lyrans Noblesser skriver ”Berätta om tre bra böcker eller filmer som handlar om kärlek!”

Nu känns det som om jag får en andra chans att göra detta; förra veckan var Top Ten Tuesdays tema om just kärlek (också apropå Valentine's Day). Därför passar jag på nu istället, att ta med den enda bok jag kom på när jag försökte författa en tio-i-topp, lite halvhjärtat sådär (no pun intended).

1. Deathless av Catherynne M. Valente. Det här var den första boken jag läste av Valente och jag läste den under 2015, utläst tredje juli. Den utspelas i Ryssland, är Valentes egen version av en gammal legend om en legendarisk person i rysk mytologi, nämligen sagan om hur Koschei den odödlige kom att dö – och så mycket kan jag avslöja att det handlar om att kärleken ställer till det för honom. Legenden om Koschei finns beskriven på Wikipedia, bland annat. Annars rekommenderar jag att läsa Valentes bok (utgåvan som jag läste är lite dyrare, fast jag köpte den på The English Bookshop i Uppsala). Hon har lyckats väldigt bra i sin version. Inte för att jag känner till den bakomliggande legenden särskilt bra, men jag blev högeligen förtjust i Valentes språk, hennes sätt att berätta; drömlikt och poetiskt. Det tog tid innan jag kom in i boken, men bara man ger den lite tid och läser vidare i den så fastnar man för den – och sedan är man fast och till och med fäst vid den. Vips, så hade jag skaffat mig en ny favoritförfattare. Tur då, att jag redan innan jag läst klart Deathless (länk till billigare upplaga) kom mig för att köpa The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making, också skriven av Valente (en helt underbar titel för övrigt).

2. Gone Girl av Gillian Flynn är också en första bok av en för mig ny författare, också läst för första gången förra året. Den här boken lyssnade jag på under ganska lång tid, men det gjorde ingenting att jag tog tid på mig – det var en väldigt bra version, den engelska ljudboken (mitt exemplar lånat på biblioteket och därför inte med på fotot ovan; jag hittade tyvärr bara en samlingsversion med alla hennes tre böcker som ljudbok att köpa när jag sökte efter länk att tagga) som jag lyssnade på. Vartannat kapitel är ur hans perspektiv, vartannat kapitel är ur hennes perspektiv – och i ljudboksversionen är det också två som läser: en man och en kvinna. Det här är också kärlek när den blir farlig för de inblandade. Boken utspelas i USA och handlar om ett ungt gift par, där ingen av dem är vad den andra tror, och där läsaren/lyssnaren inte heller vet vad hon/han ska tro. Läs ingenting om handlingen i förväg, utan lyssna bara på eller läs boken! Den är väl värd att läsas, en psykologisk thriller och ”nervbitare”. Jag tyckte så mycket om den – jag tror det speciellt berodde på att det var just en ljudbok och uppläsarna gjorde det så himla skickligt – att jag föll för den såpass att jag, vips, hade köpt två böcker till av Gillian Flynn (länk till dem på engelska - fast jag köpte dem på svenska och i vanlig pocketversion; hennes två tidigare böcker), som jag ännu inte läst, men sparar till något bra tillfälle när jag vill läsa något modernt, socialrealistiskt, nervpirrande thrilleraktigt. Boken Gone Girl finns även att läsas på svenska, med samma titel.

3. Det får bli ännu en ljudbok. När jag hade lyssnat klart på Burial Rites (länk till ljudboken) av Hannah Kent, (australisk författare) skrev jag i min läsdagbok ”Bästa ljudbok jag lyssnat till. Extremt bra läst. Och en väldigt bra bok.” Så kan jag fortfarande sammanfatta den här boken, fast nu har den fått konkurrens av Gone Girl som också lästes väldigt bra. Hursomhelst fanns det så mycket känsla i Burial Rites. Och Burial Rites har blivit mer av en favoritbok än Gone Girl. Jag vet inte om jag skulle ha fått samma starka känslor för Burial Rites om jag hade läst den själv. Jag lyssnade på den under väldigt lång tid, men som i fallet med Gone Girl, gjorde det inget att jag här drog ut på den ljuva karamellen. Burial Rites handlar om kärlek när det inte heller går riktigt som man skulle vilja. Huvudpersonen är en kvinna och hon är dödsdömd. Romanen utspelas på Island 1829, baserad på en sann historia, där den dödsdömda kvinnans nutid blandas med hennes berättelse om vad som hände innan och varför hon blev dömd till döden. Att kärlek är en stark bidragande orsak, inser ni nog. Hur som helst, denna historiska roman, lågmält men intensivt skriven, är väldigt läsvärd! Så läsvärd att jag när jag hade lyssnat klart på ljudboken beställde ett fysiskt exemplar på BookDepository – en vidunderligt vacker version, dessutom som väl speglar bokens innehåll. Burial Rites, som är Hannah Kents debutbok finns numera också på svenska, med titeln En mörderska bland oss. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den svenska översättningen av titeln, men boken finns på årets bokrea, insåg jag igår! Så passa på att läs den på svenska om ni inte vill ha den på engelska. Köp på till exempel Bokus eller Adlibris. Ni kommer inte att ångra er, för om ni är som jag så säger det vips, och så har ni skaffat er en ny favoritförfattare – som tyvärr inte kommit ut med några fler böcker än – men jag väntar ivrigt.

En smakebit på søndag: A Walk Across the Sun

En smakebit på søndag anordnas av Flukten fra virkeligheten. och återkommer varje söndag. Surfa till hennes blogg för att läsa fler smakbitar.

Just nu läser jag A Walk Across the Sun av Corban Addison. Boken tar sin början i Indien vid tiden för den stora tsunamin 2004. Två systrar, Ahalya och Sita Ghai blir föräldralösa.

På andra sidan haven, borta i USA, får vi följa advokaten Thomas Clarke. På något sätt kommer deras vägar att korsas, men jag vet ännu inte hur. Än så länge har jag bara läst ett och ett halvt kapitel; jag är på sidan 52.

Min smakbit är från inledningen, allra första sidan:

The sea was quiet at first light on the morning their world fell apart. They were sisters - Ahalya the older at seventeen and Sita two years her junior. Like their mother before them, they were children of the sea. When their father, a software executive, moved the family from the plains of Delhi to Chennai on the Coromandel Coast, it felt to Ahalya and Sita like a homecoming. The sea was their friend, its pelicans and pomfrets and crested waves their companions. They never believed the sea could turn against them. But they were young and understood little of suffering.

Varför skriver du?

En fråga som alla skrivande människor någon gång får är väl: varför skriver du?

Här försöker jag besvara den frågan.

Sedan många år har jag formulerat mig: att skriva är att andas. Inte en liknelse, utan en metafor. Eller en sanning.

Att skriva är att andas. Andas måste man, annars dör man. Jag måste skriva, annars dör jag.

Att vara kreativ är något som inte är ett val, utan en nödvändighet. Jag blir galen och tokig, bokstavligt talat, om jag inte får vara kreativ. Det är min livsluft. Inte bara skrivandet, utan även att måla och teckna.

När jag var åtta år gammal hade jag själv en ”mina vänner”-bok, och skrev i andras vänskapsböcker, sådana där som man fyller i fakta om sig själv, längd, vikt, men också favoritsaker, som favoriträtt, favoritämne i skolan, favoritlärare, favoritböcker och -filmer, sådant. Längst ned i raden av saker att fylla i stod ”Vad vill du bli när du blir stor?”

Jag skrev från det jag var åtta år alltid ”författare och illustratör”. Författare mest av allt, illustratör vid sidan av. Jag drömde redan då om att bli författare, och om att illustrera mina egna barnböcker.

Från det att jag var fyra år fram till tonårens slut (mindre frekvent under tonåren), gjorde jag häftade sagor som jag ritade och skrev i.

När jag var fyra kunde jag inte skriva själv så jag dikterade för min mamma som skrev ned vad jag sade. Sagan om Pingvinerna var min första bok. Jag har den kvar fortfarande, liksom de flesta andra hophäftade böcker jag gjort genom åren.

Liksom jag sparat alla böcker med friskrivning från skolan, alla skönlitterära verk jag gjort, från noveller, till dikter och berättelser, till romaner.

Som specialarbetet i gymnasiet som bestod i att jag svarade på frågan: ”Hur skriver man en bok?”, mest bara för att man måste formulera det som en fråga – helst hade jag bara velat skriva en bok, utan krusiduller. Jag skrev en kort uppsats på några få sidor där jag besvarade frågan och fördjupade mig i ämnet och sedan skrev jag boken. Den största delen i specialarbetet bestod av romanen, en fantasyroman på närmare 150 A4-sidor i Times New Roman, teckenstorlek 10, enkelt radavstånd.

Jag har alltid skrivit, bara för att jag inte kan låta bli. De gånger jag har haft ”skrivkramp” – som i mitt fall består av att jag skriver annat än det jag egentligen vill skriva – har jag ändå alltid fortfarande skrivit. Om inte skönlitterärt så dagbok, listor eller brev.

Jag är alltid kreativ, på det ena eller andra viset. Bara för att jag inte kan låta bli. De perioder jag skriver mindre målar eller tecknar jag istället. Men pennan finns ändå alltid där, i handen.

Så varför skriver jag?

Psykologiskt sett kan man säga att det började med att jag var en ensam, tänkande människa. Att jag inte hade många vänner, att jag gärna gick med näsan i en bok.

Samtidigt kan jag inte helt skylla på det, för jag hade (och har) fyra syskon som jag lekte med och två föräldrar som också älskade mig – en hel stor familj som fortfarande älskar mig – så jag var omgiven av familjen och omhuldad och trivdes med mitt liv, åtminstone under min tidiga barndom, innan mobbning och isolering och annat trist som var en del av tonåren och av att växa upp och ha tonårsproblem kom i fokus. Nåja.

Hursomhelst har jag alltid haft ett behov av att uttrycka mig i skrift och det behovet kvarstår ända upp i vuxen ålder. Ett behov av att berätta. Ett behov av att skriva, ett behov av att leka – även när jag är vuxen. Leka genom att leka med ord och forma orden efter eget tycke.

Men också ett behov av att hitta på. Att ett liv inte är tillräckligt. Att en levnadsbana inte är tillräcklig. Att det inte är tillräckligt att bara vara Jenny Holmström jämt. Att jag vill prova på att vara Maximilian Lejon eller Jade Everard Palmer. Män. Andra kvinnor, olika kön. Att vara i andra åldrar uppåt och nedåt. Få andras perspektiv, förstå andras perspektiv. Vara ett djur eller bo någon helt annanstans, i en annan tid, i annan värld. Någon helt annanstans som någon helt annan eller något helt annat.

Livet just nu njuter jag av. Mitt liv. Precis som det är och genom precis den jag är. Fast jag vill också berika det livet, berika min egen levnad och min egen personlighet. Och därför skriver jag.

Neil Gaiman - Advice to young writers

Bokbloggsjerka: långsam tid, nyckel till barns läsande

Veckans bokbloggsjerka lyder:

Lottens bokblogg skulle vilja veta hur du tror att man kan inspirera barnens läsande. Har du några goda exempel?

Eftersom jag ännu inte har några barn själv, är det jag kan göra i det här fallet att se till mig själv och mina syskon. Vi är ett läsande folk, jag och en av mina bröder mer än de andra (vi är sammanlagt fem syskon). Så trots att vi har haft liknande uppväxt, har vi ändå fått helt olika bokintresse, där inte alla av oss verkligen läser böcker. Så vad beror skillnaderna på?

Personligheten, skulle man kunna säga. Vem man är som person, vilket temperament man har och vilka intressen man har, spelar stor roll. Är man rastlös eller mer utåtriktad, vill göra saker snarare än tänka och drömma och fundera, så sätter man sig inte lika gärna med en bok. Det handlar om prioriteringar och värderingar.

En god grund dock, oavsett personlighet, är att ha läsande föräldrar. Om föräldrarna läser – både tyst för sig själva, var och en på sitt håll, och om de läser högt för barnen – så odlas i alla fall en nyfikenhet för litteraturen och för läsande.

Sedan måste man vara bejakande för barnens redan inbyggda nyfikenhet för allt nytt och för allt de vill ta reda på om världen. Inte säga nej och fy till viss litteratur eller vissa böcker, och ja till andra. Och inte skälla och gnälla på barnen om de råkar bläddra lite hårt i en bok eller om de råkar ta sönder någon bok i ivrigt bläddrande. Visst, man ska vara rädd om sina saker, men barnen måste få läsa och bläddra själva i böcker, trots att de kan vara lite klumpiga och obetänksamma när de läser. De måste få upptäcka litteraturen på egen hand också och inte bara genom föräldrarna.

Säg sedan ja till all slags litteratur och all slags text och ge barnen sådant som du tror att de skulle gilla att läsa (utifrån intresse, hobby, kynne). Korta böcker, långa böcker, fackböcker, fantasifulla böcker, bilderböcker, serietidningar, seriealbum, mjölkkartonger, vägskyltar – allting med bokstäver!

Tid måste finnas för läsande, både barnens eget och högläsningen. Ritualer, spänningsmoment, entusiasm inför läsandet – även hos den vuxna.

Nuförtiden är också i detta med ”tid” något viktigt: tid att vara uttråkad och ”inte ha något att göra” - när man vänder sig till läsandet och finner nöje i det, har tålamod att försjunka i det. Låta tiden gå långsammare. Begränsa tid vid sociala medier, vid dator, telefon, surfplatta, teve.

Jag växte upp utan teve; vi skaffade ingen teve förrän jag var elva år och då protesterade jag själv vilt (mina föräldrars påverkan). Men jag hävdar att detta främjade min kreativitet, främjade detta att jag kunde ta vara på tiden – aldrig vara uttråkad – ständigt hitta på saker att göra och fanns där inget att göra kunde man alltid sätta sig med en bok.

Så att låta saker ta sin tid, att låta barnen ta sin tid, att upptäcka, utforska, göra saker – leva – upptäcka litteraturen i sin egen takt. Och begränsa och ha regler snarare kring allt som gör att de tappar tålamod – informationsflöde som går för fort och media som ger för många intryck.

Låt barnen vara barn och leka och fantisera – då förtjusas de och trollbinds också av litteraturen – när de inser att det roligaste som finns är kreativiteten och att hitta på.

Så låt barnen berätta egna sagor, berätta sagor för dem och uppmuntra dem när de hittar på och fantiserar. Då kommer de själva på att de kan fantisera ännu mer om de försjunker i en riktigt bra bok.

Dag 5 & 6 på Rainbowthon 2.0

Torsdagen blev en bra läsdag medan fredagen blev bedrövlig, läsligt sett. Jag ägnade alldeles för mycket tid åt etiketterna på bloggen. Jobb och lunchträff med en väninna gjorde att jag inte ägnade mycket tid åt läsning under dagen heller. Jag håller alltså fortfarande på med Den gyllene cikadan.

Statistiken, således:

Dag 5 (11/2): 75 sidor.
Dag 6 (12/2): 8 sidor.

Därmed dalar mitt snitt på 111 sidor per dag via 103 sidor per dag ända ned till 88 eller 87,8 sidor/dag. Jag hoppas dock kunna vända på detta i morgon, lördag (läs: i dag), då jag planerar att läsa ut boken. Det är ju ändå bara 80 sidor kvar i den.

Efter det vill jag börja i A Walk Across the Sun av Corban Addison, och hoppas kunna göra det redan under lördagen (efter sömn, eftersom det är strax efter midnatt nu). Vi får se hur det går.

Totalt antal lästa sidor hittills under Rainbowthon 2.0 : 527 sidor.

Etikettförändringar och stilistisk enkelhet

Det kanske inte syns eller märks så mycket för dig, som bloggläsare, resultatet av min möda. Men jag har suttit i timmar och petat i mina etiketter här på bloggen, ändrat och tagit bort massor av etiketter. Försökt göra mer av en genomtänkt struktur.

Etikettpetandet är ännu i pågåendet, så jag hoppas att ni har överseende, medan jag håller på.

Och så har jag tagit bort bilderna på mina bloggawards, inte för att jag inte uppskattar dem, utan för att jag vill göra bloggen renare. Av samma orsak har jag tagit bort bilderna på mina NaNoWriMo-vinster. Jag ville göra sidofältet enklare, mer lättöverskådligt. Vettigare även för läsarna.

Jag hoppas jag lyckas ... att bloggen blir trevligare att läsa. Och jag hoppas att ni uppskattar bloggen! Jag försöker göra den bättre, mer vid liv, och mer genomtänkt.

Fast jag kanske bara tänker för mycket ...

Utlottning på bloggen Bokhuset

Bokhuset anordnar en utlottning. Den lyckliga vinnaren får en hel trilogi med signerade böcker, Eldbunden, Skogsblod och Stjärnblod av Ylva Lee Lindell. Självklart vill jag vara med och stötta svensk fantasy. Det verkar vara mycket spännande böcker dessutom. Huvudpersonen är verkligen eldbunden på riktigt och bokstavligt. Gå till Bokhuset och tävla du också!

Hett i hyllan #26

Monika på Bokföring enligt Monika har haft ett torsdagstema på bloggen nu sedan i höstas förra året, som hon kallar ”Hett i hyllan”. Hon beskriver det såhär:

Jag bara gissar nu, men jag tror inte jag är ensam om att ha en del böcker i hyllan som stått där i evinnerliga tider. Är det inte dags att de där, halvt, bortglömda böckerna får ta lite plats och synas? Jo, det tycker jag. Verkligen. Därför kommer de, en efter en, att dyka upp här varje torsdag under rubriken Hett i hyllan. Lite lagom tvetydigt, eller hur? Vad har du för dolda skatter i hyllan?

Jag tänkte haka på utmaningen och försöka att göra den, jag också, på torsdagarna. Det är helt i ton med hur det ser ut i mina bokhyllor just nu. Som ni kanske vet har jag haft en stor bokrensning som jag berättat om i Bokrensarhelg. Då rensade jag ut 200 böcker ur mina välfyllda (överfyllda) bokhyllor, samt rensade ut en del (fler än vad som redan står där) böcker i förrådet.

Nu är bokrean på g och det är snart dags. För första gången någonsin funderar jag på att förhandsboka några böcker. Mest bara för att jag verkligen ska tänka igenom vad jag köper och inte spontanköpa. Mest på Bokus men också lite på Adlibris, verkar det bli.

Fast mest vill jag gynna den lokala bokhandeln, som är en Ugglan-bokhandel. De har lite annat utbud än nätbokhandlarna, vilket är bra. Till viss del lappar de över, men det verkar också vara bra mycket olika, så jag hittar (tyvärr) böcker både här och var som jag blir sugen på att läsa.

Men det där suget går ju över. Och när boken väl står i hyllan, blir den oftast stående där (oläst). Så i och med 2016 och min stora rensning och mitt nyårslöfte att endast läsa egenägda böcker, har jag också gått igenom massor av gamla sparade kvitton. Jo, jag har sparat kvitton på köpta böcker i åratal (enormt bokintresse javisst). Nu gick jag igenom och slängde kvittona men jag kunde ju inte göra det utan att skriva upp boktitlarna. På Ugglan och Röda Korset (där jag köpt flitigt de senaste åren) syns ju inte vad det är för böcker, och ej heller på Myrorna, så min statistik blir lite ofullständig. Det är förresten många second hand-böcker som fått gå tillbaka till second hand igen nu. Spontaninköp, som sagt.

Med de digra listor jag gjort i min Bullet Journal har jag nu också insett hur infernaliskt många böcker jag köpt, alldeles spontant, så i år ska jag hejda mig lite. Med det inte sagt att jag inte kommer att köpa på bokrean – för det kommer jag såklart att göra!

Listorna jag skrivit är inte fullständiga, eftersom jag säkert köpt böcker vars kvitton jag inte sparat, och kvitton jag ännu inte bokfört som jag förlagt någonstans (eller slängt som sagt).

Hursomhelst innebär detta bokförande att jag har upptäckt att jag verkligen har en riktigt het bokhylla! Alldeles för het – för nu har jag ju gått igenom alla böcker och insett hur många jag har olästa och hur många böcker jag har som jag faktiskt verkligen vill läsa.

Så jag läser för brinnande livet. En riktigt het bok läses faktiskt just nu: Den gyllene cikadan av Wu Cheng'en. Boken i sig är ju ända från 1500-talet med anor äldre än så, men mitt ändå i sammanhanget gamla exemplar är åtminstone köpt före 2009, om man får tro mina gamla kvitton (äldre kvitton än så har jag inte haft). Jag vill minnas att jag haft dem bra mycket längre; pocketutgåvan är från 1999 och jag tror att den är köpt på någon rea ett par eller några år efter det.

När jag nu än köpte den fem böcker långa serien om Färden till Västern, så har det i alla fall varit hyllvärmare länge, och nu har jag äntligen tagit tag i att läsa den allra första boken i serien. Och jag ångrar absolut inte mitt köp – njuter av läsningen och tänker läsa de fyra återstående delarna också, vad det lider.

Halvvägs in i Rainbowthon 2.0

Rainbowthon är ett readathon eller läsmaraton som det heter på svenska. Varför det heter just ”rainbow”, framkommer av mitt förra inlägg om detta läsmaraton.

Söndagen var första dagen och för min del var det bra att det startade på just en söndag då jag var ledig. Jag hade tid att läsa och läsa mycket. Redan på lördagen hade jag tjuvstartat i min röda bok, Giraffens tårar av Alexander McCall Smith, men jag hade bara läst 26 sidor och räknar inte in de sidorna i tävlingen.

Andra boken jag tog itu med blev Den gyllene cikadan, första delen av Färden till Västern som omfattar fem digra volymer, översatta av Göran Malmqvist, från den tidigaste fullständiga utgåvan av denna kulturhistoriska romansvit, från 1592. Den här boken håller jag dock fortfarande på med, eftersom måndagen och arbetsveckan började och jag inte alls hade lika mycket tid att läsa. Boken är dessutom lite tjockare, 412 sidor, och med mindre teckensnitt.

Eftersom jag mår illa om jag läser i en fysisk bok på bussen till och från jobbet, så jag nöjde mig där med att lyssna på ljudbok. För närvarande lyssnar jag på The Wild Zone av Joy Fielding. Fast denna bok hör inte till valet av böcker i Rainbowthon.

I korthet, här kommer statistiken för veckan hittills:

Dag 1 (7/2): 283 sidor lästa sammanlagt (195 sidor i Giraffens tårar och 88 sidor i Den gyllene cikadan).

Dag 2 (8/2): 72 sidor (plus 25 minuter ljudbok).

Dag 3 (9/2): 41 sidor (plus ca 1 h ljudbok).

Dag 4 (10/2): 48 sidor (plus ca 50 minuter ljudbok).

Sammanlagt lästa sidor hittills: 444 sidor.

Vilket ger ett snitt av 111 sidor per dag.

Just nu är vi inne på dag 5, den 11 februari, och jag har hittills läst 21 sidor, men mer lär det bli innan dagen är slut, så jag väntar med rapport för dagen och dessa tjugoen sidor ingår inte i sammanräkningen ovan.

Hur går det för er? Det är inte för sent att haka på om ni också vill läsa böcker i regnbågens färger!

Recension: Middagsmörker av Charlotte Cederlund

Den här boken snubblade jag bara över; fastnade direkt för omslaget och utan att veta något mer om den än baksidestexten som presenterades på Opals hemsida, ville jag genast läsa den.

Jag chansade på att fråga efter ett recensionsexemplar och till min stora glädje fick jag jakande svar och någon dag senare damp boken ned i brevinkastet. När jag avslutat boken jag höll på i för tillfället, kastade jag mig genast över denna bok och började läsa.

Middagsmörker är Charlotte Cederlunds debutbok och hon gör det bra. Huvudpersonen är den sextonåriga flickan Áili som vuxit upp i Skåne. Hennes mor var same men själv vet Áili ingenting om samiskt leverne. Hon växte upp med sin far som visserligen flyttade mycket, men bara i södra Sverige. När fadern dör är det vinter och Áili tvingas upp till sin samiska släkt i en liten by i närheten av Kiruna.

Uppe i vintermörkret får Áili både nya vänner och nya fiender. Hon får dessutom stifta bekantskap med samernas seder och traditioner och inte minst med samisk magi.

Det är en fiktiv historia och jag vet inte hur många av de myter och legender som nämns som är samiska på riktigt, men de kittlar verkligen fantasin.

Det finns alldeles för få romaner som handlar om samer (inte för att jag har letat efter dem, så jag vet inte alls hur många det finns). Minoriteter och speciellt samer har inte fått mycket utrymme i historien – eller som Áili själv säger – man får inte lära sig något om samernas historia i skolan.

Speciellt bra är det därför att den här boken riktar sig till just unga. Jag hoppas att den ger en ödmjukhet mot andra kulturer, och att ett av de budskap som boken förmedlar – att det är okej att vara annorlunda – suger sig fast i de unga som läser.

Jag har sameblod på min pappas sida, längre tillbaka i släkten, och jag har vuxit upp i Norrland – inte alls så långt norrut som denna bok utspelar sig, men i Umeå, där jag bodde tills jag fyllde elva år. Därför vet jag lite om samerna, men inte mycket, så jag läser, fascineras och förundras och blir sugen på att ta reda på mer. Mytologier över huvud taget har alltid legat mig varmt om hjärtat.

Vargar har jag också alltid tyckt mycket om och det finns en varg som har en central roll i boken. För en gångs skull får man även en positiv bild av det mytomspunna djuret, även om samerna i boken är mycket emot vargar – vilket är förståeligt för renarnas skull.

Annars ger jag inte mycket för den gängse synen på vargar. Som om de vore monstruösa varelser snarare än bara vanliga vilda djur. Människans sätt att förmänskliga djur, kan många gånger vara inte bara komiskt, utan även avskräckande och rentav farligt – både för djuren och för människan – och inte minst ger det en helt felaktig bild av vad djuret ifråga egentligen är och representerar.

Men det var en utvikning – åter till boken. Middagsmörker är en annorlunda fantasybok och jag gillar starkt att Cederlund utnyttjat det som faktiskt finns i svensk kultur och som ofta blir bortglömt, nämligen Sveriges urbefolkning – samerna.

Språket är bra, det flyter på, känns naturligt, och det är ingenting som stör mig eller stör läsningen. Däremot tycker jag att boken kunde ha korrekturlästs ännu en runda. Att det, exempelvis, står ”sp” på ett ställe istället för ”så” är lite väl slarvigt. Men jag om någon borde veta att det är lätt att missa småsaker, hur många gånger man än korrekturläser en text.

Känslor beskrivs på ett kraftfullt sätt och både vänskap och motsatsen skildras med tyngd och trovärdighet. Dock störde jag mig lite på att Cederlund inte utnyttjade förstapersonsperspektivet mer. Där hon, till exempel på sidan 284 skriver ”Jag känner att jag glider i snön”, kunde hon ha hoppat över ”jag känner”. Över huvud taget behöver man inte när det är första person förklara så mycket; en hel del smått (och övertydligt) kunde därför ha strukits.

Bortsett från det är det starkt berättat med personskildringar som dröjer sig kvar, såväl som en handling som fastnar. Det är livfullt berättat och jag ser allting framför mig. Att Cederlund valt att skriva i presens och i första person förstärker intrycket.

När jag närmade mig två tredjedelar av handlingen undrade jag hur detta skulle hinna knytas ihop på de få sidor som fanns kvar, men det visade sig att Cederlund band ihop det hela på ett fint sätt som kändes helt i klang med resten av berättelsen. Det var inte alls något snabbforcerat slut utan en välavvägd dramatisk kurva.

Även om det är ett definitivt slut på boken är det ändå som upplagt för en fristående fortsättning och jag läser gärna mer.

Tack, Opal förlag, för recensionsexemplaret!

Författare: Charlotte Cederlund

Titel: Middagsmörker

Förlag: Bokförlaget Opal

Sidantal: 300

ISBN: 978-91-7299-786-8

Originalspråk: svenska

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa på:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Läsrapport: januari 2016

I januari läste jag ut sex böcker. Länk till mina recensioner (uppdateras efter hand):

1. Ellen Ekman: Lilla Berlin 4 – Cute Overload
2. Kate Mosse: The Mistletoe Bride and other Haunting Tales
3. Kim M. Kimselius: Mysrys – novellsamling (omläsning)
4. Ewa Klingberg: Stenhuggarens dotter
5. Anne Brontë: Främlingen på Wildfell Hall
6. Janice Hardy: The Pain Merchants

På svenska: 4

På engelska: 2

Kvinnliga författare: 6

Manliga författare: 0

Romaner: 3

Novellsamlingar: 2

Seriealbum: 1

Bäst: Främlingen på Wildfell Hall, tätt följd av Mysrys.

Roligast: Lilla Berlin 4 – Cute Overload.

Sämst: The Pain Merchants.

Genrer:

Fantasy: 1 (The Pain Merchants)

Historisk roman: 1 (Stenhuggarens dotter)

Klassiker: 1 (Främlingen på Wildfell Hall)

Spökhistorier: 2 (passande i vintermörkret: Mistletoe Bride och Mysrys)

Nutidsskildring: 2 (Cute Overload och Främlingen på Wildfell Hall; Anne Brontë skildrade sin nutid; Ellen Ekman skildrar sin.)

Humor: 1 (Cute Overload)

Recensionsexemplar: 2; Lilla Berlin 4 – Cute Overload, Stenhuggarens dotter.

#hylltömning2016: en bok – Främlingen på Wildfell Hall av Anne Brontë – och med det fullgjorde jag januaris utmaning för hylltömningen.

I min egen läsutmaning höll jag mig till att läsa enbart egenägda böcker. Jag läste två böcker köpta 2015, så nu behöver jag bara läsa en bok till köpt förra året för att klara den delen av min läsutmaning för 2016.

Köpta 2015: The Mistletoe Bride och Mysrys.

Lilla Berlin 4 – Cute Overload var ett recensionsexemplar som jag fått i år, och Stenhuggarens dotter var ett recensionsexemplar från förra året – recension kommer strax upp på bloggen, så håll utkik.

Nya författare i januari: Ellen Ekman, Ewa Klingberg, Anne Brontë och Janice Hardy. Fyra av sex var alltså nya för mig.

Författarländer i januari: Sverige, Storbritannien, USA.

Fiktiva länder i januari (apropå En världsomsegling 2016): Sverige, Storbritannien, Frankrike och det helt fiktiva landet Geveg som The Pain Merchants utspelades i (recension kommer och då uppdaterar jag länklistan ovan). Så i seglingen räknas bara Frankrike och Geveg eftersom just Sverige Storbritannien och USA är sådana länder som man inte får räkna (de är för vanliga resestopp).

Sammanfattning och kommentarer:

Jag kom igång ordentligt i början på detta år, till skillnad från förra året då det var stiltje och jag inte läste något alls från januari till mars.

Det är så roligt med recensionsexemplar! Det sätter lite press på att recensioner måste skrivas men det är något jag vill öva på, av flera olika anledningar, inte minst för att jag vill bli bättre på att skriva och det går hand i hand med läsande.

Trots att det bara blev kvinnliga författare denna månad och det bara blev böcker från så överrepresenterade länder som Sverige, Storbritannien och USA, så är jag ändå nöjd med månaden, speciellt vad gäller spridningen av olika genrer.

Som ni kanske vet vid det här laget gillar jag historiska romaner; sådana återkommer jag alltid till. Jag har absolut ingenting emot att läsa serier, det lättar upp, speciellt när det är något så lättsamt och roligt som den här månaden.

Jag vill läsa fler novellsamlingar och att läsa två den här månaden är väldigt bra. Samma sak gäller klassiker; där har jag alltid som ambition att läsa fler.

Det jag är allra mest nöjd med är att jag lyckades att hålla mig till våra egna bokhyllor här hemma, till och med bara mina egna, och att jag inte läste en enda lånad bok från biblioteket.

Annars har jag alltid lånat massvis av böcker, läst några få, fått ångest över att de är så många och att jag aldrig hinner läsa mina egna böcker, och sedan lämna tillbaka största delen av låneböckerna olästa efter att ha lånat om dem så många gånger som är maxtak.

Så skönt att slippa den stressen och ångesten, faktiskt läsa böcker jag har köpt för att jag vill läsa dem och läsa sådant som har blivit stående i bokhyllan länge, som The Pain Merchants, köpt 2011.

Dessutom har jag gjort min stora bokrensning så lättnaden är total, vad gäller böcker och läsning, just nu. (Och det är också därför som bara fyra böcker får vara med på bild; de två andra är redan recenserade och följer delvis därför med in i förrådet).

#Rainbowthon 2.0

Jag ska vara med i Rainbow Readathon, eller #rainbowthon som det kallas i sociala medier. 

Utmaningen kommer från några ”booktubers” på Youtube och går ut på att läsa 4-6 böcker med bokryggar i regnbågens färger under lite drygt en vecka, från och med 7 februari till och med den 14 februari. Jag är dock lite osäker på om den fjortonde februari räknas med eller inte i utmaningen.

Ett annat alternativ är att välja en färg och läsa fyra, fem eller sex böcker i den färgen.

Vilka är då regnbågsfärgerna enligt utmaningen?

1. gul
2. orange
3. röd
4. blå
5. lila
6. grön

Om man vill kan man alltså läsa enbart fyra eller fem böcker och kombinera böcker vars ryggar har två (eller flera, men man får bara räkna två per bok) färger på ryggen.

Jag kombinerar på två böcker och ska alltså ”bara” läsa fyra böcker under den kommande regnbågsveckan.

Dessa är:

1. Blått och lila: Den gyllene cikadan, första delen i Färden till Västern. Detta är en bok jag har haft förskräckligt länge oläst i min bokhylla. Enda anledningen till att det blev just denna var för att jag redan hade denna i min läshög, på grund av en annan utmaning, den enda bokbloggsutmaning jag deltar i under året – Nelly på Nellons bokblogg anordnar #hylltömning2016 – detta blev min ena februaribok (mer om detta i ett annat inlägg). Den gyllene cikadan och Färden till Västern är en kinesisk kulturhistoria som första gången skrevs ned i text 1592, så det är en berättelse med gamla anor.
2. Rött: Giraffens tårar av Alexander McCall Smith är andra delen i serien om Damernas detektivbyrå. Jag har tidigare läst del ett. Den andra delen har varit en hyllvärmare länge.
3. Gult och orange: A Walk Across the Sun av Corban Addison är den andra boken i #hylltömning2016 i februari. Roligt att jag kunde kombinera den utmaningen med detta läsmaraton. Den här boken har jag fått i present för fyra år sedan (2012). Hög tid att läsa den!
4. Grönt: Britt-Marie var här av Fredrik Backman blir den tredje boken jag läser av honom. Han har redan blivit en ny favoritförfattare. Den här boken lånar jag från min fästman och det ska bli så roligt att läsa den.

Förmodligen är detta en alldeles för ambitiös hög, men jag ska göra mitt bästa att läsa så mycket som möjligt utifrån arbete och liv och andra åtaganden.

Giraffens tårar är kortast med sina 221 sidor. Textstorleken är halvstor. Den gyllene cikadan är på nästan det dubbla i sidor sett, 412, men textstorleken är betydligt mindre. Det är pyttepyttetext, dock med några få illustrationer som lättar upp lite. A Walk Across the Sun är på 531 sidor och dessutom på engelska. Britt-Marie var här är på 359 sidor och den med störst teckensnitt och nog den mest lättlästa (förutom Giraffens tårar).

Jag kanske skulle ha valt ett par tunnare böcker för att lätta upp, men nu var det de här (förutom Giraffens tårar) som jag redan bestämt mig för att läsa i februari.

Men det för nog bli hela februari ändå, för 1523 sidor på sju (åtta?) dagar är nog inte helt rimligt. Det blir ungefär 200 sidor om dagen i snitt.

Lite mer än vad jag vanligtvis hinner med, måste jag nog säga. Fast jag ska som sagt göra mitt bästa. Önska mig lycka till!

Och ni hänger väl med i utmaningen, ni med?