Precis som jag börjat hand om skämshögen vad gäller min läsning och min bokhylla, känner jag att det är dags att ta tag i skämshögen vad gäller mitt skrivande.
Vad består då den skämshögen av? Påbörjade men oavslutade projekt med potential. Bilderböcker jag skrivit, kapitelböcker, ungdomsböcker, romaner... Varför är det så lätt att påbörja och så svårt att avsluta?
Skämshögen gäller inte bara det oavslutade utan också det obearbetade. Jag har ett bilderboksmanus med god potential, som inte bara fick ett standardrefuseringsbrev utan ett längre mejl som svar, där förläggaren rådde mig att bearbeta manuset och att det sedan, efter bearbetning, kanske skulle passa för utgivning.
Jag fastnade på det där att jag gärna skulle ha illustrationer till texten, och såg det som ett oöverstigligt hinder/projekt, istället för att ge mig på texten.
Nu ikväll har jag börjat på textbearbetning. Manuset skickades in till förlag 2010, och nu är det fyra år senare, så det är hög tid att ta tag i den där första boken i min skämshög.
Det är en kort historia på bara några få sidor, men rytmen är viktig och ordvalen är viktiga. Ju kortare text, desto mer kan man fila på varje ord. Och det var rytmen som felade, men jag vet inte riktigt var de tyckte att den var rätt. Kanske skulle det hjälpa att läsa texten högt.
Det känns lite som att jag gärna glider fram, men där och när det blir motstånd, är det lättare att ge upp än att kämpa, även om jag är en kämpare, är det lättare att lägga texten åt sidan och säga åt sig själv att man inte är bra nog.
Det är svårigheten; man kan alltid bli bättre. Man kan alltid utvecklas, och det finns alltid de som är bättre, hur mycket man än försöker. Men viktigast är väl att inte ge upp.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar