måndag 10 mars 2008

Ett barn i gul solhatt, ett kreativt skrattknyte

Tack så mycket, alla som kom med tips och uppmuntran till mig efter mitt senaste inlägg!

Dagen efter jag skrivit inlägget, det vill säga på tisdagen den 4/3 begav jag mig iväg till stadsbiblioteket under sena eftermiddagen för att titta efter böckerna som Sigrinn tipsat om. Ingen av böckerna fanns på stadsbiblioteket här i stan, men det gick att fjärrlåna dem från bland annat Gävle. I dag har jag faktiskt varit och hämtat ett av fjärrlånen: Writing Without the Muse – 60 Beginner Exercises for the Creative Writer i en New and Revised Edition av Beth Baruch Joselow. Som ni förstår har jag ännu inte hunnit annat än bläddrat i den boken.

En annan bok som jag däremot läst det mesta av är Julia Camerons Öka din kreativitet – den artistiska vägen – En kurs i hur du upptäcker och utvecklar din kreativitet (original: The Artist’s Way).

Jag lånade den boken förra tisdagen, den 4/3, och började genast praktisera den, för boken är ju en kurs, som undertiteln så väl uttrycker!

Både Sigrinn och Johanna W rekommenderade något liknande – The Right to Write respektive Konsten att vara kreativ (vad heter den i original, Johanna?).

Båda böckerna är skrivna av Julia Cameron, men de böckerna har jag inte hittat på stadsbiblioteket (dock har jag bett bibliotekarien om fjärrlån av The Right to Write).

Däremot hittade jag som sagt den tidigare nämnda boken Öka din kreativitet samt Låt din kreativitet flöda – En resa till inre sanning och hälsa (original: The Vein of Gold). Den senare är en fristående fortsättningskurs på förstnämnda boken.

Från och med förra tisdagen har jag alltså gått igenom Öka din kreativitet, första kapitlet, och nu, i och med vecka 2 är jag inne på andra kapitlet av boken. Det är ett kapitel för varje vecka, och det finns sammanlagt 12 kapitel; således är kursen på tolv veckor. Jag har tänkt gå igenom hela kursen och har redan börjat göra uppgifter som hör samman med varje vecka, samt att jag skriver morgonsidor och går på konstnärsträffar med mitt inre konstnärsbarn. Hittills är det riktigt roligt!

Just detta att man har ett inre konstnärsbarn poängterar Julia Cameron många gånger. Mitt konstnärsbarn är ett sådant där gulligt, spralligt litet barn som går igång på glad musik och solsken. Ett barn som är lättbelönat. Under min första provkonstnärsträff gick jag bland annat och köpte klistermärken och ett stickers-album. Perfekt nog hittade jag en karta som de kallade ”32 stickers för vardagskonstnären” med glittriga konstnärsklistermärken på. Jag belönar mig själv med ett nytt klistermärke i mitt klistermärksalbum varje gång jag skrivit morgonsidorna, varje gång jag går på konstnärsträff, och varje gång jag gör något som varit extra motigt.

Kursen har fått mig att komma igång kreativt sätt, på alla möjliga vis – förutom med Tusenskönan… Jag har gjort flera sidor i min art journal, klippt och klistrat med knappar, rosa tygband och trähjärtan, skrivit små textfragment och dikter, samt affirmationer ur Camerons bok. Jag har köpt frön – smultron, tomat och sallad – för att plantera ut på balkongen, jag har köpt örter – basilika och citronmeliss – och omplanterat i större krukor. Jag har besökt konstmuseet, tittat på utställningar och där även köpt en Moleskine-bok för akvarellmålning. Jag har varit på Ateljé Paletten, en liten lokal ateljé här i stan, och diskuterat konst med konstnären där – Eevi Gustavsson.

Och jag har börjat virka! Jag lånade en lär dig virka-bok av Sue Whiting på biblioteket och har satt igång med att göra en axelväska i mörkblått. Jag som inte har virkat sedan syslöjden i mellanstadiet!

Det tog sin tid innan jag kom underfund med hur man gjorde – speciellt som jag är vänsterhänt för det komplicerar till alla instruktioner och bilder; jag måste ju tänka spegelvänt!

Det viktigaste för mig att tänka på angående skrivandet som Julia Cameron har tagit upp hittills är att jag ska skapa och tänka kreativt, tänka kvantitet, inte tänka kvalitet. Inte bedöma vad jag skriver, utan lämna bedömandet åt andra. (Eller möjligtvis åt mig själv när jag är helt klar med boken.) Jag har hört det många gånger förut på olika vis, men det måste bankas in med olika formuleringar för att det möjligtvis, någon gång, fastnar och jag verkligen klarar av att leva efter det också.

Jag har belöningssystem för konstnärsbarnet när det gäller bok Tusenskönan också, men ännu har jag inte kunnat använda mig av det, eftersom jag skrivit alldeles för lite. Jag tänkte ge mig själv ett nytt klistermärke för varje 500 ord. Men hittills har jag bara skrivit ett par hundra ord… Jag hoppas kunna komma igång i dag. Jag bara MÅSTE över barriären! Och då kan enkla, barnsliga små knep som klistermärken fungera! Påhittighet och lekfullhet. Lekfullhet som Julia Cameron också lovordar – att det handlar om att leka. Kreativitet kan komma naturligt, bara man släpper på spärrar och barriärer och vågar släppa fram sitt inre konstnärsbarn. Och bara man är riktigt, riktigt snäll mot konstnärsbarnet.

Jag har inga problem med att vara snäll mot andra, men jag har svårt att vara snäll mot mig själv. Underligt nog går det lättare om jag tänker mig att jag är snäll mot ett litet konstnärsbarn, ett solskensbarn, ett kreativt skrattknyte, en liten solstråle, en solkatt, ett barn i gul solhatt…

måndag 3 mars 2008

Tröstlöst motarbetad... av mig själv

Jag önskar att jag hade kunnat skriva här att anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen på så länge är för att jag varit så upptagen med skrivandet att jag inte hunnit, men så är det tyvärr inte. Det hackar med skrivandet som om det vore en gammal motor som kört slut på sig. Hack, hack, hack.

Och hela jag hackar på grund av det. Allting blir mörkare bara för att skrivandet inte funkar alls. Jättejobbigt. Och jag vet inte ens om jag gett mig själv chansen. Jag satt på Café Tuppen och funderade i dag, och gjorde en lista på anledningar till att det inte går att skriva. Kom fram till att det kanske beror på att allting blivit krav och måste och borde, och jag glömt bort att leka och ha kul.

Men hallå, det ska vara som ett jobb, det ska inte alltid vara kul – det kan inte alltid vara kul!

Det känns otroligt deprimerande att det gått ett och ett halvt år och jag inte kommit längre än till andra kapitlet… Visst, jag har skrivit mycket mer än så, men – och det är ett stort men:

MEN jag har insett att det jag verkligen skrivit framåt från och med kapitel två och fram till och med sista kapitlet inte fungerar, för allting måste utgå ifrån och formas av allt det som händer i kapitel ett på ett mer uttalat sätt – mycket mer uttalat än vad jag låtit det göra.

Visst, jag har skrivit om saker som händer efteråt, men det var en våldtäkt i kapitel ett, för guds skull! Och om jag inte låter den ta större plats i resten av boken, kommer ingen att köpa innehållet i min bok, än mindre köpa boken ifråga. Jag vet inte om jag ska låta den vara kvar, för plötsligt inser jag att boken handlat om annat än jag tänkt mig, och jag hade inte tänkt ta upp en så stor och betydelsefull fråga i min bok. Fast samtidigt bidrar det till de mörka stråk som faktiskt finns i boken och som måste finnas där.

Så jag antar att jag måste fortsätta att slita mitt hår – medan jag inte alls tror på mig själv.

Elizabeth George skriver i sin bok Skriv på! att man måste hitta och forma sin egen arbetsrutin. Jag kanske är – eller snarare jag är – i en sådan situation att jag inser att de arbetsmetoder jag prövat hittills inte fungerar för mig. Jag borde alltså – jag vill alltså – prova en annan arbetsrutin. Jag vet bara inte vilken…

Det är så jobbigt, men jag känner mig så tröstlös och så jäkla trött på mig själv och att jag motarbetar mig själv så. Det känns verkligen som om jag motarbetar mig själv när jag inte tror på vad jag gör och när jag aldrig får till det!

tisdag 19 februari 2008

onsdag 13 februari 2008

Du syns inte bredvid henne för hon STRÅLAR så mycket starkare

Jisses, vilken storstädning jag just gjorde!

Jag har bestämt mig för att strama åt berättelsen. Åtstramning är precis vad som behövs. Som med det mesta jag skriver svävar jag ut för mycket åt alla håll och kanter.

Jag bestämde för ett par veckor sedan att jag bara skulle skriva de viktiga scenerna, och lämna allt annat åt sidan. Efteråt ska jag titta på resultatet och se om det verkligen behövs mer – något som jag tvivlar starkt på. Alla onödiga scener är därmed bortskalade.

I dag – nyss! – storstädade jag! Jag tog helt resolut bort alla kapitel och scener som inte var 100% nödvändiga. Genom den avskalningen försvann fyrtio sidor hux flux.

Jag var uppe i precis 100 sidor. Nu tog jag bort, och sitter här med 59 sidor. Och då har jag ändå inte korrekturläst kapitel ett som jag skulle vilja. Ni vet, det där långa kapitlet som massor händer i, och som jag måste snygga till, förr eller senare. Det skulle innebära ytterligare några sidors minskning.

Nu känner jag mig nöjd. Ett långt bra första kapitel. Ett nytt och fräscht kapitel två som jag börjat på och skrivit ett par sidor på. Småbitar ur kapitel sex, kapitel åtta (som kommer att bli kapitel tjugonågonting, minst), kapiteldel rubricerad Scen skridskor, kapitel X, Z och Y, scen rubricerad (ur nya del två) samt det som jag kallar Sista kapitlet, ett kapitel som tänkt att vara just sista kapitlet, fast det är en gammal version, skriven ur tredje person och inte ur första. Något att rätta till alltså, när jag kommit så långt som till sista kapitlet på riktigt. För nu har jag bestämt mig att ta saker och ting i ordning; annars skulle det inte funka.

Så. Nu har jag storstädat. Nu ska jag putsa på kapitel två, den del som är skriven, och fortsätta på resten.

För det skrivna i kapitel två är aningen fragmenterat i början, och sedan har jag tre versioner av Maximilian är taktlös… Jag skrev med färgglada tuschpennor i min lilla svarta favoritbok (den köpt på Tiimari). Och vissa ord, som STRÅLAR, fick bli skrivet i lysande versaler.

Jag tror att jag äntligen och till sist börjar få kläm på vad taktlös är. Det är helt enkelt fråga om brutal uppriktighet.

Med det i åtanke förfinade jag Maximilians uttalande nedan tills det blev pang på rödbetan som jag ville ha det. Det är som skytte. Först skjuter man för långt till vänster. Nästa gång för långt till höger. Och när man gjort de missarna inser man precis var målet finns – vilket är mittemellan – och så skjuter man där istället. BOM! Död!

Fast i fallet med mina tre versioner blev det fyra, då jag skrev det här blogginlägget och inspirationen började flöda. Plötsligt slog det mig, den fjärde versionen, den som inte bara sköt i:et utan även pricken över i, för att blanda ihop liknelser och ordspråk.

Version ett (Maximilian till fröken H): ”Du syntes inte bredvid fröken B, för hon strålar så mycket starkare.”

Version två (fortfarande Maxim till fr. H:) ”I närheten av fröken B syns inte alldagliga damer som ni, fröken…?”

Version tre (Maxim till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni syns inte lika bra som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

Version fyra (M. till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni ser inte lika bra ut som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

I fallet med mina olika versioner måste man hålla i åtanke att Maximilian är himla kär i fröken B och därför ser henne i positivt ljus – annars kanske man kan misstolka uttalandena ovan och tro att fröken B på något vis skulle vara anormal på negativt vis.

Första versionen låter väldigt rolig och jag älskar att lägga betoningen på strålar. Det är en sådan där typiskt ogenomtänkt version som uppkommer när man skriver kreativt, nämligen med färgglada tuschpennor och tänker mer på färgerna än på vad som faktiskt sägs. Andra versionen är för tråkig och lam rentav. I tredje versionen är alldagliga = tråkiga, menlösa och så vidare. Fjärde versionen, där har vi brutal uppriktighet i ett nötskal!

Vad tycker Ni?

torsdag 7 februari 2008

Med pompa och ståt!

Maximilians namnsdag firades med pompa och ståt, en magnifik middagsbjudning med massor av mat, och en glittrande bal på kvällen som avslutades storslaget med sprakande fyrverkerier som fyllde hela himlen och varade i över en timme.

Eller ja, riktigt så var det kanske inte, men jag firade i alla fall. Det blev glass med wok av frukt och bär till.

Wokade frukter är en av mina absoluta favoritdesserter.

Man blandar olja, lite juice (apelsinjuice eller flädersaft) och honung i en wokpanna. När det är hett (men inte ryker) lägger man i frukten (och i fallet ovan även bären) och wokar i någon minut under omrörning – inte för länge men lagom så att det blir riktigt varmt.

I det egentliga receptet är det förstås vissa specifika frukter, och fruktblandningen toppas med en nypa råsocker och hackade valnötter, men de detaljerna tycker jag inte behövs. Jag är nöjd bara det är wokad frukt som man ringlar över glassen. Jag tar vad än för frukt jag har hemma för tillfället.

Vid namnsdagsfirandet blev det päron, äpple, banan och vindruvor, samt bär- och fruktblandningar (frysta som fick woka lite längre) av hallon, blåbär och något exotiskt mix. Allting rödfärgat på grund av de nu tinade hallonen och all hallonsaft.

Mums!

onsdag 6 februari 2008

Lek med färger



Tillbaka i mitt gamla jag utnyttjade jag varje ledigt tillfälle under gårdagen till att skriva på Tusenskönan – raster, lunch och kväll. Sammanlagt blev det 1 522 ord. Det är ännu en gammal vana sedan NaNoWriMo som jag funderar på att återuppta: ordräknandet. Det skulle kanske gå bättre att skriva om jag satte ordpress på mig varje vardag, snarare än klockslagspress, för det fungerar inte som det ska med mina 20-21-stunder.

I går flöt det som sagt på bra, och det allra roligaste skrivandet blev på kvällen (under min obligatoriska timme). I boken Kreativ intelligens av Tony Buzan står bland mycket annat att den kreativa skapandekraften ökar om man skriver med olikfärgade pennor, och jag beslöt att testa det under gårdagskvällen. Egentligen handlar större delen av Buzans bok om mindmaps med ® efter. Söker man på Adlibris hittar man massor av mindmap-böcker av Buzan. Dock är det inte riktigt rättvist sagt av mig, eftersom huvudsaken med boken är att utveckla sin kreativitet på ett roligt och stimulerande sätt. Jag tycker om boken och rekommenderar var och en som vill vara lite mer av konstnär, musiker eller poet att låna eller köpa boken.

I vilket fall, jag plockade fram alla mina gamla tuschpennor och satte mig på vardagsrumsgolvet för att skriva. Det mesta av målandet och tecknandet som jag gör hemmavid sker på vardagsrumsgolvet av någon anledning. Kanske för att jag tycker att det mörka köksbordet är för trist (jag vill byta köksmöbler) eller för att jag inte har någon riktigt bra stor arbetsyta annars (datorbordet och även vardagsrumsbordet är begränsad yta som jag dessutom är rädd om).

Det blev ett kombinerat testa vilka tuschpennor som fortfarande fungerar och skriva med fokus på färger. Det var riktigt roligt! Det blev mer fokus på ”vilken penna ska jag ta härnäst?” och ”vilken färg ska jag ta nu” än på själva skrivandet som sådant. Vilket är utmärkt för jag lurar bort den inre kritikern totalt – han/hon är helt bortkollrad och jag sitter förnöjt och koncentrerar mig på pennbyten snarare än något annat. För det var när jag bytte penna som jag måste komma ihåg vilket ord som skulle skrivas med nya färgpennan – den enda lilla pausen jag unnade mig; annars skrev jag konstant och utan pauser.

Det var lek, helt klart! Jag har både hört och läst att man ska leka mer, även som vuxen, och dessutom var det någon som sade att vad han gjorde i livet och vad han tyckte livet gick ut på var att hitta sitt eget sätt att leka på, det man själv ville leka med, och sedan ha så roligt som möjligt i sitt lekande. Jag kommer tyvärr inte ihåg bättre än så, vilket är lite synd för jag hade gärna sparat citatet.

I dag, hittills, har jag ägnat mig åt något inte riktigt lika lekfullt, nämligen renskrivning av det jag skrev i går på Tusenskönan. Men nu när jag är klar med det ska jag leka igen! Nu har jag äntligen hittat syftet med tuschpennor (som jag annars tycker är värdelösa att använda när det kommer till tecknande)! Och i morgon ska jag nog bestämt shoppa lite, med andra ord köpa mig nya tuschpennor.

tisdag 5 februari 2008

Allt dansar hand i hand, hand i hand

Kreativitet går hand i hand med motion och hälsosamt leverne. Åtminstone för mig. Så det är ingen slump att jag kommer igång med skrivandet just nu. Det står klart för mig när jag ser mönster.

Jag minskar på stressen genom att göra klart saker och ting, sådant som arbete och c-uppsats. Jag minskar på stressen genom att äntligen ta mig för att komma igång igen nu i och med det nya året med ny motion – hittills visserligen bara promenader, men jag går överallt dit jag vill ta mig. Jag minskar på stressen genom att tänka hälsosamt leverne och äta bättre, mer regelbundet och mer kreativt.

Motion är annars en svår del för mig. Ingenting går upp mot skrivande och målande och tecknande och lyssnande på musik.

Apropå musik har jag fått ett otroligt sug efter att äntligen börja med det jag tänkt på och velat göra i flera år nu: att spela tvärflöjt. Jag inser att tvärflöjt är dyra ting, och eftersom jag bara vill prova på utan krav, kanske jag ska börja med en vanlig flöjt så länge. Jag är så sugen att jag funderar på att köpa en flöjt nu, precis nu, på en gång! Vi får se hur det blir med det...

Men idrotten, var det ja…

Om jag bara kunde hitta en idrottsform som drog lika mycket som skrivandet, eller i alla fall lika mycket som annat kreativt jag vill göra! Men det är svårt!

En gång i tiden spelade jag basket – när jag var barn – tills vi spelare kom upp i tävlingsåldern och jag fann mig själv sittande på bänken vid matcher. Då var det inte lika roligt längre.

Jag har provat på fäktning – och fäktningen är i och för sig fortfarande en speciell sportform för mig. Värjfäktning kommer alltid att ha en speciell plats i mitt hjärta.

Men, måste jag medge, jag är lat.

Fäktningen innebär att jag måste ta mig dit och hem – och det är rätt långt, på andra sidan stan. Och dessutom är fäktningen sådan att det är roligare om man frifäktar och tävlingsfäktar. Något som man inte kan göra om man inte satsar ordentligt på sporten. En gång i veckan är alldeles för fjuttigt. Två eller tre gånger i veckan, då börjar det likna något. Men jag vet inte om jag verkligen vill avsätta den tiden. Jag vill ha tid och tid och tid till att skriva och teckna och måla!

Men motionen måste till för att kroppen ska må bra, och därigenom sinnet och därigenom hela jag. Dessutom får jag så himla dåligt samvete om jag inte gör något fysiskt – för min egen skulle alltså, för att jag vet att det är så viktigt. Plus att jag blir stingsligare. Så jag måste hitta något kul sätt!

Simmat har jag gjort tidigare. Det är inte så långt att gå dit, men det är omständligt, och dessutom vill jag hellre vara halvt blind i simhallen än att ha på mig kontaktlinser (för jag är fåfäng och vill inte se för bra). Och jag har köpt kontaktlinser just för motionens skull. Jag kan låtsas att jag inte har dem och gå halvblind och simma. Men som sagt, det är för omständligt. Och inte bra för huden med bad i klor för ofta… speciellt inte med min fiskhud (fråga inte).

Friskis & Svettis höll jag på med i höstas och där hittade jag pass som passade mig (haha, fyndigt!) och yoga dessutom. Yogan var riktigt rolig. Jag måste bara över tröskeln och komma igång med den träningen igen. Men det är inte roligt på samma vis som kreativt skapande eller ens som fäktningen. Yogan gillade jag dock på riktigt.

Jag har lånat en yogabok på biblioteket så jag kan sätta igång med det hemmavid.

Jag har också lånat Planera dig fri – så skapar du tid och rum för dig själv av Chris Edman, och Kreativ intelligens av Tony Buzan (hittade bara länk till engelsk originalutgåva på adlibris), vilket säger en del om vad jag lägger fokus på just nu och vill utveckla.

Så för att avsluta och knyta samman detta inlägg, upprepar jag mig: det är ingen slump.

Det är heller ingen slump att min kreativitet också hör samman med mitt ordningssinne och med hur saker och ting ser ut runtikring mig. Jag har storstädat min garderob och rensat ut många kassar med gamla kläder. I dag rengjorde jag till och med kylskåpet och slängde gammal mat som gått ut; jag tar tag i sådant jag vanligtvis skjuter upp. (Precis som jag vill slänga och redigera och rensa upp i röran som är första kapitlet på Tusenskönan).

Med andra ord gör jag nu allt det där som behövs vara gjort för att jag ska få ro nog inom mig för att kunna skriva, och än mer viktigt, kunna skriva någonting bra.

måndag 4 februari 2008

Pausfågelns söta kvitter

Anledningarna till att jag varit så tyst på bloggen de senaste veckorna är flera: bland annat att jag faktiskt börjat jobba med Tusenskönan igen, som ni ser i inlägget nedan. En annan anledning är att jag varit anskrämligt trött och inte vetat vad jag skulle uppdatera med för något.

Redan den 22/1 hade jag en riktigt bra dag skrivarmässigt. På andra plan också, förresten. Jag avslutade ett stort arbete som hängt över mig i veckor och kunde ta eftermiddagen ledigt. Med en stor tyngd bortlyft från mina axlar satt jag hela den tisdagseftermiddagen på biblioteket, på café Tuppen, där jag numera måste anse mig vara stammis, och skrev och planerade. Strukturerandet på papperet hjälpte mig att få struktur även i huvudet. Det var då niopunktlistan nämnd i dagens andra inlägg kom till.

Under veckorna som följt har jag besökt biblioteket många gånger, lånat och läst massvis med barnböcker och funderat kring mina barnboksprojekt, men också suttit och skrivit på Tusenskönan, dels planering, dels fragmenterade stycken ur boken.

Fragmenterandet har gjort mig frustrerad. Jag vill skriva långa sjok som hänger samman och verkligen komma framåt. Men jag inser att jag måste planera lite igen, om inte annat för att komma in i allting efter min långa ledighet under december och januari. Så planerande är vad jag ägnat mig åt sedan den 22/1. Nu känner jag mig redo att verkligen börja skriva igen. Och förhoppningsvis är jag också redo att verkligen bita tag i texten och komma framåt.

Jag hör själv hur otålig jag verkar, och det är jag också. Det är väl det som är problemet. Jag är återigen i något slags stresstillstånd, när det bästa vore om jag var lekfull och roade mig i mitt skrivande. Hur kommer jag dit? Finns det några råd till hur jag kommer dit? Övningar att göra? Tips?

Lady 1, 2 & 3 and King of Working Flair

Eftermiddagen tillbringades till stor del på biblioteket, närmare bestämt på Café Tuppen, där jag satt med min lilla svarta anteckningsbok:
wanna-be-moleskine-but-is-just-a-lookalike-bought@tiimari
Jag skrev på Tusenskönan.
Flera gånger fick jag impulser av olika slag – jag skulle kolla upp det och det i biblioteket – jag skulle kolla min mail (fast jag just gjort det innan jag satte mig i kaféet) – jag skulle leta efter det och det – men jag tog det för vad det var: impulser som skulle få mig att sluta skriva och göra annat. Med andra ord: massivt motstånd.
Motståndet till trots satt jag kvar och skrev några sidor. Det var en seger i sig!
Men sedan gav jag ändå, till sist, upp. Och gick och tittade efter astrologi- och ”att skriva”-böcker och intalade mig själv att jag gjorde det för att ”man kan aldrig få nog av att titta på Maximilians astrologiska aspekter” och ”det kan alltid finnas ännu en synvinkel som kan ge inspiration”. Löjliga bortförklaringar, förstås.
Så jag vandrade hem med ännu några fler böcker, att lägga till den 60+ låneböcker-högen hemma, som består mestadels av barnböcker – bilderböcker och kapitelböcker – och en och annan fackbok.
Jag har kommit igång med skrivandet igen, på riktigt den här gången, av den enkla anledningen att jag har bestämt att göra det enklast möjliga. Det som fortfarande är förskräckligt svårt.
Det jag ska skriva är de stora, viktiga avsnitten i Tusenskönan.
Jag har insett att jag tidigare fladdrat ut åt olika håll, tappat bort vad Tusenskönan egentligen handlar om, skrivit massa svammel, sådant som ändå måste tas bort sedan.
För att undvika det har jag benat upp Tusenskönan i enkla ord. Jag skrev först en mindmap, och gjorde sedan en lista av denna mindmap. Nu ska jag följa den listan och skriva vad var och en av punkterna representerar. Det är nio punkter.
Återigen har Tusenskönan delats upp i delar. Den här gången i tre delar, var och en av dem namngivna efter den person som kan sägas vara nyckelperson i delen ifråga. Första delen heter Linus. Jag vet inte om jag har nämnt honom tidigare, men han kan sägas vara Maximilians ärkefiende. Varje huvudperson – varje protagonist – måste ju ha sin antagonist. I del ett är det Linus.
Första delen består som sagt av nio punkter – av nio mycket omfattande punkter. Som ett exempel kan jag ta första punkten, som i realiteten representeras av 53 sidor just nu, och därtill motsvaras av kapitel ett.
Så punktsystemet är skenbart enkelt, men mycket ska in under var och en av dessa nio punkter.
Kapitel ett är ett långt och händelserikt kapitel som jag skrivit mer om här, men vad jag just nu brottas med är tankarna kring kapitlets slut, och vilka konsekvenser dessa sluthändelser får, och hur de ska gestaltas (eller undvika gestaltning) under följande kapitel.
För jag funderar på om jag verkligen måste skriva fortsättningen på vad som sker i slutet på första kapitlet i och med andra kapitlet, eller om jag helt enkelt kan hoppa över allt det och dyka in under punkt 2 på min lista.
Svårigheten är att punkt 2 på listan tar mig så långt fram, handlingsmässigt. Men det är ett viktigt steg, till nästa stora händelse i Tusenskönan. Ska jag verkligen beskriva alla småsaker däremellan, bara för att på en gång tillfredsställa läsarens nyfikenhet i slutet på kapitel ett?
Kapitel ett slutar på ett vis som får läsaren att tro att ”här blir det en fortsättning med dam 1”.
Men om jag börjar kapitel två med mötet med dam 2, börjar läsaren fundera och kanske till och med svära: ”vad fan är Maximilian för en människa egentligen?” – han var ju nyss ihop med dam 1 och nu är han kelvänlig med dam 2 istället.
Tidigare hade jag ett (dåligt skrivet) kapitel två som följde direkt på kapitel ett. Och efter det hade jag ett kapitel tre som följde direkt på kapitel två. Inget av dessa kapitel hade några stora händelser i sig, eller jo, det fanns stora händelser i dem, men jag lyckades aldrig komma fram till dem i mitt skrivande. Eller jo, nu ska jag vara rättvis mot mig själv.
Kapitel två är i stort sett klart. Det händer en hel del, småsaker mest, och så en stor grej som jag måste få in någonstans för att balansera upp en liknande händelse i kapitel ett.
Kapitel tre är en gammal historia som hänger kvar mer för att jag gillar den och vet att jag någonstans måste få in den eftersom en del viktigt händer, och dessutom innehåller den massa Ace (biperson no 1) och flairing och coola grejor, yo, man, typ, yeah och yay.
Ärligt talat:
Kapitel två och tre som jag hade tänkt det tidigare var bara presentationskapitel. Presenterande av de stora bipersonerna: A, K och O.
Hursomhelst, jag har mer och mer insett att även om jag botaniserat om i kapitel två och gjort det mer aktuellt med följscener på kapitel etts slutscener, och om man också bortser från balanshändelsen nämnd ovan, så är det i mycket ett enda långt ointressant tuggande. Underhållande, visserligen, men inte på något sätt oumbärligt, för personerna kan presenteras på bättre vis – de har hela Tusenskönan på sig att växa på – och balanshändelsen och annat som sker och som är oumbärligt för handlingen kan bakas in i andra kapitel.
Så varför tvekar jag?
Liten orsak: För att jag tror att kapitel två och tre ändå har betydelse. (Jag har inga problem med att döda mina älsklingar annars – snarare är det så att jag för lätt dödar allting och tycker att ingenting är bra nog att sparas över huvud taget)
Stor orsak: För att jag är rädd att jag sviker läsaren (och Maximilian!) om jag hoppar till punkt 2 på min lista och låter det bli det nya och aktuella andra kapitlet. Men det kanske kan bli mer spännande OM (se hur STORT det OM:et är!) jag lyckas med att bitvis, lite då och då, på ett snyggt och stiligt sätt föra in information om vad som egentligen hände mellan kapitel etts slut och kapitel tvås början.
Den stora boven är min brist på tilltro till min egen förmåga. Jag tror inte att jag kan göra något snyggt av den där ge-läsaren-informationen-bitvis-versionen.
Mitt tvivel till trots har jag redan börjat på mitt nya kapitel två: jag har skrivit några sidor sittande på Café Tuppen, och jag har renskrivit en del av det skrivna.
Problem uppkom dock redan i början av detta kapitel, då ett telefonsamtal äger rum. Maximilian talar med Ace (Da BIG King of Working Flair), där Ace för dam 1 (från kapitel 1) på tal. Medan Maximilian talar med Ace är han redan på sin träff med dam 2.
Faktiskt känner jag mig väldigt orättvis mot Maximilian som förde in honom i dilemmat från första början. VARFÖR ger han sig in på lustfyllda turer med dam 1 när han redan lovat dam 2 en träff och dessutom är förälskad i dam 3? Är det jag eller Maximilian som bestämt detta? Är det han eller jag i egenskap av han som ger sig iväg med dam 1?
Än mer dilemma när han faktiskt inte kommer ihåg vad han gjorde med dam 1 (han var för full). Så hur ska jag ens börja förklara saken i mitt nya kapitel två? Ska jag låta Ace tala om vad som egentligen hände? Hur ska jag lösa det här!?! Kan det lösas? Hur? Har jag redan löst det hela genom diskussionen ovan? Eller har jag bara trasslat till allting?

lördag 2 februari 2008

Which Man or Woman of Legend Are You?



YOU ARE TSAI WEN-CHI!

Tsai Wen-chi was the beautiful daughter of the famous Han dynasty scholar, Tsai Yung. Toward the end of the Eastern Han era, amid the chaotic political upheavals and foreign invasions, she was taken hostage by the barbarian king. There, in an alien land, she languished for twelve years, until the warlord Chou negotiated her release. Upon her return, Wen-chi found her father had passed away, leaving reams of essays and manuscripts in disarray. Thereupon she made the vow that she would not rest until his work was finished. The end result was a compilation of over four hundred volumes that took years to complete, and became a Chinese literary classic.


Which Woman of Legend Are You? Find out! By Nishi.


Kommentar: Fyrahundra volymer... Inte dåligt. Om jag publicerar ens hälften eller en fjärdedel av det kan jag känna mig nöjd! Äsch, let's face it... Även om jag bara publicerar en enda bok, kommer jag att vara nöjd! Eller okej, tio böcker... Tio böcker låter bra, eller hur? Kanske tjugo... eller trettio? Bäst att jag sätter igång!

torsdag 31 januari 2008

Fira namnsdag!

Jag upptäckte det av en slump i tisdags. Maximilian har namnsdag i morgon, fredag! Självklart ska jag fira!

Det är lustigt, men det är väl så det är, för andra författare också, inte bara för mig, men det känns verkligen som om jag ska fira en riktig människa, någon som finns, existerar och andas på riktigt, vilket är en härlig känsla! Det enda tråkiga i det hela är att jag inte får tillbringa någon tid med honom på riktigt.

Men samtidigt kommer han att vara med mig under hela dagen, och inte bara, säg under den tiden som jag skulle fira honom, om han kom hem till mig och fick en present och en fika eller något.

Jag firar inte namnsdagar mycket annars, men den här namnsdagen ska jag helt klart fira!

torsdag 24 januari 2008

Refusering, refusering...

Jag fick ännu ett refuseringsbrev i dag, gällande min barnbok nummer två. Jag vet inte om det var standard eller inte, men det löd i varje fall som följer:

Hej,

Vi har nu läst ditt manus ---.

Det är ett fint manus, men vi måste tyvärr tacka nej till att ge ut det här hos oss.

Tack ändå för att vi fick läsa ditt manus och lycka till med det fortsatta skrivandet.

Med vänliga hälsningar,

---

Det låter mer standard än något annat, men jag lade ändå märke till de positiva bitarna i refuseringsbrevet, och får väl känna mig uppmuntrad av dem!

Vill ni läsa någonting mer underhållande, eller i alla fall någonting som är längre än detta korta lilla inlägg, så kan ni läsa dagens inlägg här istället.

måndag 21 januari 2008

Låsning och upplåsning

Tidigare var följande sant:

”Jag har låst mig till att endast, endast och allenast, skriva på Tusenskönan. Ingenting annat, absolut ingenting annat, förrän jag är klar med den boken.”

Men det är inte sant nu längre…

Jag börjar om…

Det är rätt självklart, när man tänker efter, att det (alltså låsningen förklarad ovan) låser mig. Kreativiteten låser sig, det impulsiva, härliga skapandet låser sig.

Häromnatten hade jag en underlig dröm. Det var ingen mardröm, men om jag skulle berätta vad den handlade om skulle nog de flesta andra anse att det var en mardröm.

Drömmens huvudtema eller koncept gjorde att jag nästan genast började tänka kring den som kring en fiktiv berättelse ämnad att bli skriven, en (hemsk) saga att skriva ned…

I går hade tankarna mognat så pass att det var dags att skriva ned något av det i dramatisk form. Dessutom ville jag skriva ned det så snart jag bara kunde för att inte glömma bort det (för jag hade inte fört några som helst anteckningar kring drömmen annars).

Det blev en sida skriven i går, som jag sedan på kvällen medan jag tittade på något teveprogram satte igång att korrekturläsa och redigera i. Det blev något slags avslappnat slags redigering, eftersom jag inte planerat att göra det. Och plötsligt slog det mig att det var på det viset redigerandet kring Tusenskönan borde gå till (fast utan ordet borde).

I dag hade jag planerat att skriva på Tusenskönan under eftermiddagen, men på grund av omständigheter föll det sig så att jag inte skrev någonting alls, något som jag i och för sig inte har något som helst emot (eftersom det jag gjorde istället var så himla trevligt). Och jag hade ändå planerat att jag skulle skriva min obligatoriska 20-21, hur än eftermiddagen hade utfallit.

Men jag har funderat kring det också, kring redigering alltså…

Tidigare under kvällen slog det mig att det är rätt absurt att låsa mig vid att jag inte får redigera under tiden 20-21. Dagarna är ändå så korta och fulla av annat, att den lilla tid jag har till skrivandet måste bli lustbetonat och roligt och leda någon vart, och när jag nu är i sånt humör och läge att jag vill redigera är det väl bara att göra det då.

Jag är säker på att jag förr eller senare hamnar i stadium att jag bara vill skriva nytt och ingenting annat, absolut inte redigera – den tiden, den glädjen.

Just nu får jag lägga glädjen i redigerandet istället.

Således satte jag igång vid klockan 20 i dag. Min koncentration var det lite si och så med, men jag satte i alla fall igång att korra kapitel ett och kom en bit på väg.

Jag ändrade ett stycke som jag haft problem med länge och inte tyckt om men inte vetat hur jag skulle lösa, och ett tag på slutet har jag också haft två versioner av det. Nu började jag om, skrev stycket från början under de två andra styckeversionerna, och lade in meningar och delar från båda versionerna och gjorde en helt ny tredje version. Och sedan tog jag helt resolut bort de två gamla versionerna.

Det och lite till har jag gjort i dag och det känns jättebra. Nu är jag igång, och snart kommer jag att vara tillbaka i att verkligen andas berättelsen, och då kommer jag att kunna skriva nytt också.

Apropå redigerande är det både plus och minus med att jobba i Word och välja att inte stänga av grammatikfunktionen. Å ena sidan får jag påpekanden som att jag borde skriva ettdera där jag i min enfald skrivit endera, å andra sidan får jag påpekanden som att nedrigt ger för talspråkigt intryck (i en replik, märk väl) och att buskarter inte är något riktigt ord…

Jag har inte vågat lägga till buskarter som ett riktigt ord än, och funderar förgäves på vad man skulle kunna ersätta det med som Word skulle behaga godkänna. Samtidigt redigerar jag vidare, och godkänner grönmarkerade meningar bara för att se dem dyka upp igen vid nästa redigeringstillfälle.

Jomenvisst, Word är egentligen ett snällt program…

Jag ska i fortsättningen vara lika snäll mot mig själv vad gällande skrivande och redigerande som programmet Word är snällt mot mig (och vad det egentligen betyder kan man ju klura på)…

lördag 19 januari 2008

Artikel om kreativitet

Jag läste nyss en artikel om kreativitet. Särskilt intressant för skrivande och på annat vis kreativt skapande människor. Du kan hitta den i sin helhet här. Artikeln är läsvärd; den är som sagt intressant, även om det mesta som togs upp för mig var sådant jag redan visste. Men många gånger är det bra att läsa – och läsa om och om igen! – självklarheter.

Vad som särskilt fastnade hos mig var:

Kreativitet är en intuitiv förmåga, och den hämmas av kroppslig eller mental spänning.

Det är ingen revolutionerande tanke, men precis vad jag behöver höra just nu, för det fick mig att inse vad felet är för mig just nu i fallet tecknande/målande/skrivande – eller gällande mitt humör över huvud taget, i allt, den senaste tiden. Mental och kroppslig spänning av olika slag på grund av olika orsaker och alldeles för lite motion och alldeles för lite vila – jag har en tendens att alltid vara igång med det ena eller andra när jag är vaken, kan liksom inte bara lägga mig på soffan eller sängen och göra ingenting – det går ju bara inte för sig!

Jag måste tänka om, och återgå till det där viktiga: att lyssna på kroppen.

torsdag 17 januari 2008

Ren livsglädje

Barnboksläsandet har gett resultat.

I dag shoppade jag under sena eftermiddagen (något som jag också ägnat mycket tid åt den senaste veckan eller ska jag säga de senaste veckorna och som ni kan läsa om här), och efteråt ställde jag mig att vänta vid busshållsplatsen (jag åkte buss hem; något jag vanligtvis aldrig gör annars). Det var då tankarna började snurra – eller snarare bilderna.

Och när jag satt i bussen kom det ännu fler bilder upp till ytan, lite grand i samma stil som alla de där underbara illustrationerna av Quentin Blake.

Quentin Blake är för övrigt mannen som illustrerade alla dessa fantastiska böcker av Roald Dahl. Blake har även skrivit egna barnböcker och illustrerat en mängd andra. Han är en av de barnboksillustratörer eller illustratörer över huvud taget som jag beundrar allra mest.

Hursomhelst, bilder flög genom huvudet under bussturen.

Väl hemkommen satte jag mig att skissa – snabbt och lite slarvigt. Blakes illustrationer ser lätta ut men det ligger nog mycket mer möda bakom den till synes lite slarviga och nonchalanta tecknarstilen än vad man kan tro. Så jag rönte ingen större framgång med mitt snabba skissande. Dessutom höll jag på alldeles för kort tid.

Jag tog paus för middag och allt möjligt annat, men när klockan slog tjugo och det var dags för skrivartimmen fortsatte jag mitt datorsittande (som hitintills bestått mest av mejlande och LJ) med att skriva och genom text illustrera det som tidigare bara varit i bilder.

Det gick riktigt bra!

Det blir en barnbok av det hela, av det fantasifulla och mer spännande slaget – ganska fartfylld – som ju mina barnböcker tenderar att vara – och med liten touche av övernaturligt.

Jag skrev under större delen av 20-21-tiden (förutom då jag var iväg och bryggde grönt te).

En och en halv sida blev det.

Mest dialog hittills, men jag ser framför mig massor av bilder – saker som händer – bilder som ska bli till illustrationer som ska ackompanjera texten och som speglar vad dialogen handlar om.

För de skrivande människor som är osäkra på om det verkligen är bra att läsa för mycket – om man som skribent blir för influerad – kan jag bara säga: läs mer för guds skull! Det inspirerar! Det inspirerar något otroligt.

Jag läser snabbt, och andra som ser på mig utifrån kanske skulle säga att jag inte tar till mig så mycket eftersom läsningsprocessen går så snabbt och jag (till synes) inte analyserar så grundligt som kanske skulle rekommenderas...

Men kompensationen är kanske att jag istället läser många böcker, och genom detta ser mönster.

För faktum är att jag genom massa intryck och alla läsupplevelser, då jag skrattar och ler igenkännande, ser hur bild och text (som det är i fallet barnböcker) kompletterar varandra och ger till varandra.

Texten blir djupare genom bilden, bilden får mer bredd genom texten.

Jag ser hur få ramar som finns för barnböcker (visst, det finns massor av sådant, egentligen, och än mer om man ska se på det ur litteraturvetenskaplig synvinkel), hur man kan ta ut svängarna (speciellt i bilderna), hur till synes platta texter får liv genom helgalna bilder, hur berättelserna är fulla av glädje, fantasi, mod, positiva egenskaper. Som en stor bubblande och kokande kittel av idéer, livsglädje, upptäckarglädje och inspiration.

All den där idésprudelheten, livsglädjen, upptäckarglädjen och inspirationen är något att ta med sig sedan, efteråt, när jag går från barnboksskrivande till ungdoms- och vuxenskrivande.

Det är så himla lätt att låsa in sig i konventioner och regler och förordningar

– hitta på egna regler och lagar och tränga in sig själv i ett hörn

– när vad man borde göra är att slänga av sig alla de där rustningarna och hårda kläderna – tyngderna! – som man tagit på sig genom åren

– och springa högt, högt upp, högst upp i en backe, klänga ända upp till bergets topp,

gå ända fram till bergtoppens rand där det svindlande, farliga djupet finns,

där bråddjupet och döden lurar,

och forma händerna till en tratt och skrika

– högt, gällt och livsglatt –

precis på samma vis som Ronja Rövardotter då hon välkomnar våren

– där har vi ren livsglädje spontant uttryckt.

måndag 14 januari 2008

Min lilla svarta

Skrivtiden 20:00-21:00 är över för den här gången. Första sessionen för veckan. Det har inte gått bra, men så var jag fruktansvärt trött också (och förbannad på min sega dator).

Dessutom har det varit en förfärligt jobbig dag också, på många sätt.

Så jag får nöja mig för i kväll och läsa i någon god bok istället.

Jag skrev i alla fall fem meningar, plus att jag renskrev vad jag skrivit 10/1 och 13/1 – vilket är två korta stycken i en av mina nya moleskineanteckningsböcker, stycken som tillsammans inte ens täcker första sidan…

Nåja, morgondagen blir förhoppningsvis en bättre dag.

Jag ska komma ihåg att ta med mig nämnda moleskineanteckningsbok i morgon bitti, så att jag har den tillgänglig när jag beger mig ut på stan, efter arbetsdagen. Jag ska ta och kolla in rean på väskor, för jag har tappat en sak för mycket med min nuvarande miniryggsäck (där stora facket inte har något blixtlås), och det kanske blir någon kaffepaus eller matpaus då jag kan passa på att skriva. Det borde ju fungera att skriva med en så väldoftande handgjord liten svart bok.

Om någon har tips på bra vardagsväska så hojta till!

Är inte lättja och bekvämlighet samma sak?

Spraktidningen

När jag tittade in på Pressbyrån i dag fick jag syn på en för mig ny tidning - Språktidningen. (Klicka på bilden så kommer ni till Språktidningens hemsida.)

Jag kunde inte låta bli att köpa ett nummer, nr. 3, december 2007 (det var kampanjpris på 49 kronor). I tidningen finns bland annat en intervju med Peter Englund, ”Om skrivandets lättja”.

Naturligtvis gick tankarna till mig själv… Jag tror inte att jag är drabbad av lättja, men man vet ju aldrig… Det är väldigt bekvämt att hänge sig åt redigering. Det är mycket, mycket lättare än att hitta på nytt.

Visst, att redigera kan också vara svårt på sitt sätt. Men jag är ju utbildad till det för sjutton… redigerare. Så det är ett bekvämt läge… Det kan inte riktigt kallas skrivarläge. Kanske snarare redigeringsläge. Ett läge att fly till. Det känns trevligt strukturerat också, man städar liksom, och att städa kan vara tråkigt men man blir väldigt nöjd när man ser det propra resultatet.

Yttre ordning ger inre ordning och yttre kaos visar på inre kaos. Kanske är det därför som jag gärna vill ha ordning även på papperet…

söndag 13 januari 2008

Ur spår! Ur spår!

Så mycket jag har tappat i och med att jag inte har skrivit på så länge. Jag måste verkligen gå igenom gammalt material och påminna mig själv om saker och ting. Förskräckligt att det gått så långt – men kul också för nu är jag på väg tillbaka in i den underbara skrivarvärlden!

Nyss skrev jag ut 52 sidor, eller 38 806 ord – med andra ord det första kapitlet.

Det första kapitlet är vad jag är mest nöjd med, även om det är delvis fragmenterat, särskilt i slutet och det är även där som det finns ett par olika versioner av samma sak. Jag vet inte om jag ska redigera i det dock. Kanske som ett sätt för mig att komma tillbaka till boken och dess värld.

Varje författare måste hitta sitt eget arbetssätt – som Linda G vist påminde mig om i kommentarer till det här inlägget. Om jag verkligen hittade sättet som fungerar för just mig, skulle allting vara så mycket lättare. Men jag som tenderar att lyssna mer på andra än på mig själv (i alla fall då jag anser att andra vet bättre i saken ifråga), har inpräntat Skelettet först och när jag nu stampat in det så hårt känns det jättesvårt att bryta mot den allmänt kända regeln.

Fast om jag ser till hur jag arbetat tidigare (NaNoWriMo undantagen) har jag alltid gjort så att jag under en dag först skriver vad jag nu skriver, och sedan skriver ut det, varefter jag läser igenom det, tyst eller högt beroende på hur jag vill/känner/var jag befinner mig just då. Och medan jag läser har jag penna beredd och gör korrekturtecken i marginalerna, och fogar in nya stycken där det behövs. På så vis redigerar jag alltid dagens ordskörd, och när nästa dag gryr fortsätter jag där jag var och skriver vidare, varefter jag återigen redigerar denna dags ordskörd på samma vis.

Med andra ord är det hela tiden ett pågående redigerande. Faran i detta är givetvis att fastna i redigerararbetet och inte komma vidare – men om jag gör som jag beskrivit ovan blir risken att fastna minimal.

Om jag inte alls redigerar dagsordskörden blir det som med disk… Jag har många gånger tänkt på det, som en metafor… Jag har ingen diskmaskin och måste diska för hand. Högst något dygn kan jag låta disken stå, sedan blir det outhärdligt. Jag blir påmind varje gång jag går in i köket, och till sist bara måste jag ta hand om det hela. På samma vis är det i mitt skrivande. Den oredigerade texten irriterar som en vagel i ögat. Hela tiden finns den där, någonstans i mitt medvetande och gnager, irriterar och gnager… liksom knaper knaper knaper när någon knaprar och knastrar på något och ljudet är irriterande högt (sådant som jag irriterade mig mer på som tonåring än nuförtiden). Jag ska inte gestalta det eller ”metafora” det som att någon knaprar på min hjärna för riktigt så illa är det inte, hehe. Men det stör. Jag antar att det är en del av min perfektionism som jag väl borde minska på och tygla.

Fast när jag läser igenom vad jag skrivit ovan i det här inlägget inser jag att jag redan vet lösningen, att arbetssättet som jag beskrivit ovan fungerar för mig.

Klurigheten i det hela är dock en – och en mycket stor en – och det är att jag många gånger inte kommer att hinna redigera allt jag skrivit under dagen samma dag… Kanske är klockan för mycket och jag måste gå och lägga mig. Hur gör jag då?

Helt apropå, en regel som jag läst om på flera ställen och som jag tycker verkar bra och som jag vill ta till mig är att inte läsa igenom bakåt utan hela tiden fortsätta framåt. Med andra ord: efter dagens redigering och när nästa dag tar fart, ska jag inte titta tillbaka mer utan låta texten vara i det (halvt eller delvis eller helt) redigerade tillstånd som det är… Där har jag svaret på hur jag ska undvika överredigering!

Där ser man, som vanligt har man sina egna svar om man bara ger sig tiden att titta tillräckligt djupt och diskutera tillräckligt med sig själv och andra hjälpsamma människor! Tack än en gång, Linda G! Vad du sade sporrade mig rejält!

Nu är helgen över och i och med det är ledigheten över för den här gången. Nu ska jag läsa igenom mitt gamla första kapitel och fortsätta framåt. Frågan är hur jag gör med allt gammalt… Jag har hela första kapitlet, de nämnda 52 sidorna/38 806 orden, 31 sidor kapitel två, och massor av sidor av kapitlen framåt… Sammanlagt 98 sidor.

Vad göra när man vill redigera allt gammalt också – plus att man vill komma framåt? Jag måste ju i alla fall läsa det gamla för att se var det brister och var jag måste skriva nytt… och för att se var jag egentligen är och vilka saker jag borde spinna vidare på… vilka trådar som hänger och bara måste tas upp och det genast. (Det är kul att använda kursivering och fetad stil...)

Så hur göra? Jobba med det parallellt kanske… Först måste jag ju komma tillbaka, andas boken, vara där, vara Maximilian…

Jag börjar i morgon. Tillbaka i 20:00-21:00… Det är skrivartiden, förresten… så när ska jag lägga redigeringstiden?

So much to do, so little time… Inte direkt originellt uttryckt, jag vet, men ack så sant och som vanligt har jag svaret som funkar för mig själv: jag stjäl åt mig lediga småstunder.

Back on track! Ur spår, här kommer jag!

lördag 12 januari 2008

Kan man tillåta första utkastet att vara totalt skräp?

Om man ska vara nogräknad gjorde jag testet strax nedan med Maximilian två gånger. Första gången tänkte jag inte noga efter innan jag kryssade i fråga 3 – Your last relationship ended because… – alternativet jag först kryssade i var ”You lost your temper too often”. Men när jag gjorde om testet, det vill säga, tryckte på ”bakåt” och tittade igenom frågorna, insåg jag det självklara svaret på fråga 3, vilket var: ”You had to be in charge”.

Första gångens resultat blev Aries (inte så långt ifrån lejonet men med en distinkt skillnad, för medan Aries/Väduren kan sägas vara den hoppande elden, den som ständigt rör sig framåt, är Leo/Lejonet den stadiga, fasta elden som inte rubbas utan stolt brinner på ett och samma ställe, viljestarkt och orubbligt).

Men varför lägga så mycket energi på ett simpelt test? Som dessutom bara har fyra frågor att basera resultatet på?

För att mitt snabba ogenomtänkta svar pekar precis på vad som känns fel när jag skriver om Maximilian. Jag får inte till det. Som vanligt, höll jag på att tillägga.

Jag läste igenom kapitel två häromdagen. Det gjorde mig nedstämd och besviken. Förutom att där fanns en massa hopp och flera versioner av samma sak, stycken som skulle behövas redigeras och få smidiga övergångar, fanns där något slags underliggande aggressivitet och småsinthet. Aggressiviteten är sorgligt nog, tror jag (men jag är inte säker), min egen (något som finns långt inom mig i så fall för jag är verkligen ingen aggressiv människa utåt, tvärtom). Eller så är det bara min oförmåga att beskriva arga människor, eller att jag låter karaktärerna vara arga för mycket… öh? Det lät lite konstigt… Men det är svårt att förklara.

Och småsintheten då? Det är helt enkelt min otillräcklighet vad gäller att porträttera taktlöshet. Jag tror inte att jag riktigt vet vad det betyder. Och än mindre vet jag hur jag ska gestalta det. Istället för att ta itu med de stora händelserna som ska utspelas i boken, trasslar jag in mig in i petitesser och småsaker som bara förstör helheten och gör alla karaktärer (speciellt Maximilian) småsinta och idiotiskt uppmärksamma, kritiska och dylikt på detaljer och saker som inte skulle behöva vara med alls.

Vilken dålig reklam jag gör för min bok här! Men jag lovar… det finns bra stycken också, delar jag är nöjd med…

Jag krånglar till det. Eller är jag kanske för hård och kritisk mot texten? Dessutom får jag inte glömma att det är första utkastet… Hur är det för er andra? Hur är det för dig? Första utkastet… hur ser det ut jämfört med andra och senare utkast?

What Sign Should You Be, Maximilian?

You Should Be A Leo

What's good about you: you always speak your mind and aren't scared of anything

What's bad about you: you have to be the boss, and you love to control others

In love: you enjoy being admired and pampered, but don't always reciprocate

In friendship, you're: easy to get along with and the center of attention

Your ideal job: member of royalty, TV anchor, or investment banker

Your sense of fashion: classic well fitting clothes that last forever

You like to pig out on: Greek or Italian food
What Sign Should You Be?

Jag måste ju bara göra det här testet som Maximilian! Och självklart visste jag hur han skulle svara (det var dock bara fyra frågor, men i alla fall)! Jag känner honom fortfarande, fastän det gått så länge sedan jag skrev något om honom… nåja, jag skrev i torsdags, men räknas det? Inte ens en halv sida? Eller är jag för hård mot mig själv?

Nåja. Nu ska jag gå och lägga mig, och förhoppningsvis drömma om något som inspirerar… Eller i alla fall gör mig utvilad så att jag kan utnyttja lördagen till skrivande (förutom shopping, som jag redan har planerat att jag ska ägna mig åt)!

torsdag 10 januari 2008

Tillbaka på ruta ett och allt det där...

När jag tog paus då november månad var slut, visste jag inte att jag skulle ta sådan lång paus. Det var inte meningen att jag skulle ta sådan lång paus. Jag skulle bara ta paus lång nog att andas ut på. Men hela december gick. Ledigheten kom. Det blev jul, mellandagar och nyår, och jag hade långledigt ända till den sjunde januari då vardagen började igen. Men inte hjälpte det.

Med så lång paus tappar man allt. Jag visste inte att motståndet skulle bli så himla stort. En enda dag, en enda futtig dag under ledigheten skrev jag på Tusenskönan och då rörde det sig ändå bara om ett stycke, inte ens en sida, bara några rader. Om jag hade låtit bli att kritisera detta faktum hade jag kunnat fortsätta med ytterligare några rader dagen efter. Men nu blev jag arg på mig själv, och vips så var motståndet ännu större.

Jag har fått två paket från Adlibris nu i veckan. Det ena måste jag hämta på posten då det innehöll flera böcker. Det andra paketet var mycket tunnare och lättare och damp direkt ned i brevinkastet hemma.

I det första paketet fanns bland annat en packe anteckningsböcker av märket Moleskine. Det var tre stycken små svarta.

Tanken när jag beställde dem var att ha dem som art journal, men sedan kunde jag inte hålla mig utan ville börja föra art journal genast. Således köpte jag en skissbok på den lokala konstnärsbutiken istället till det ändamålet. Allt övrigt angående min art journal kan ni läsa om här.

Hursomhelst insåg jag när jag öppnade plasten och undersökte anteckningsböckerna (av märket Moleskine) att de hade på tok för tunna blad för att kunna användas till något annat än skrivande. Med andra ord bestämde jag mig för att använda dem till att skriva ur Tusenskönan i.

(En informativ lapp inne i en av de tre böckerna visade på alla möjliga andra slags Moleskine-böcker man kan beställa, bland annat en som är anpassad för akvarellmålande – synnerligen frestande!)

Men motståndet har varit så förbaskat svårt att överbrygga! I söndags planerade jag att jag skulle skriva 20-21 mån-fre den här veckan. Har jag skrivit? Icke då!

I går bestämde jag mig för att vara snäll mot mig själv. På torsdagen skulle nästan vad som helst räcka!

Det räcker om du skriver fem minuter. Bara fem minuter. Bara du börjar och skriver någonting, någonting…

I dag bestämde jag mig för att jag skulle skriva fem minuter på sista delen av kapitel ett (som jag inte blivit klar med och som är fragmenterad som det är nu). Så snart jag kom hem skulle jag sätta mig att skriva.

Visst, visst, säger jag ironiskt. Sarkastiskt. Klockan gick…

Det var väl runt 20:15 som jag slog mig ned med anteckningsboken framför mig. Jag beundrade min snirkliga skrivstil snarare än innehållet medan jag skrev, för innehållet var skit, bla, bla någonting…

Och jag glömde kolla på klockan. Men jag svär, jag skrev inte mer än en tredjedels eller en halv sida. Sedan tog det stopp och jag flydde ut på Internet…

Men det får duga. Jag vet ju hur det är. Lyckas jag komma över motståndet kan jag komma till det där stadiet där jag inte vill göra annat än skriva hela tiden, där jag ständigt längtar efter att skriva när jag inte gör det, där jag andas skrivande, där jag hamnar i rustillstånd efter rustillstånd och verkligen är hög på skrivande.

När jag är så väl medveten om hur det kan vara är det så bittert kallt och svårt att nöja sig med det här, det som är nu och som mer liknar illamående än något annat.

Undersökningsresultatet redovisas: Vad vill Du läsa om på den här bloggen?

Min undersökning är färdig. Tiden har löpt ut, och nu är det dags att redovisa resultatet.

Frågan jag ställde var:

Vad vill Du läsa om på den här bloggen?

Enbart inlägg om skrivande

1 (16%)

Inlägg om skrivande och målande/tecknande men absolut ingenting annat

0 (0%)

Om vad som helst bara det är kreativt skapande, men absolut ingenting om sådant som inte är just kreativt skapande

1 (16%)

Inlägg om vad som helst; det spelar ingen roll om det är skrivrelaterat eller inte

4 (66%)

Annat svar - kommentera i bloggen eller skicka e-post med kommentar till yasuisora [at] hotmail.com (jag har ändrat adress efter undersökningen, så skicka inte hit)

0 (0%)


Röster hittills: 6

Som ni ser var det sex stycken som röstade. Jättestort tack till er som tog er tiden att rösta! Det uppskattas verkligen!

Utifrån detta kan jag se att det bästa vore att göra en kompromiss. Givetvis bestämmer egentligen jag helt och hållet vad jag postar, det är upp till mig och ingen annan. Men eftersom jag värdesätter varje läsare värdesätter jag också varje läsares åsikt, och tar också till mig dessa åsikter.

Nu när jag ju också har en blogg på LiveJournal verkar det bli en naturlig uppdelning. Mina svamlande inlägg om musik läggs där, och likaså tecknande/foton/kreativt skapande som inte har med mina skriverier att göra (fast det är också uppdelat svenska här - engelska där - så sådant jag inte kan/vill skriva om på engelska av ena eller andra anledningen hamnar här). Men eftersom jag skriver barnböcker, faller det sig naturligt att blogga om allting som rör det här i Havsdjupens sal, och det innefattar ju i högsta grad illustrationer, något som ni kan läsa om här.

Sedan kommer det ju givetvis alltid att finnas undantag från rent skrivrelaterade... som alla dessa test jag gjort. Det vore tråkigt annars, tycker jag, för omväxling förnöjer. Men i första hand är detta en skrivarblogg, och det kommer jag att hålla mig till så gott jag kan…!

onsdag 9 januari 2008

Are You Right or Left Brained?

You Are 35% Left Brained, 65% Right Brained

The left side of your brain controls verbal ability, attention to detail, and reasoning.
Left brained people are good at communication and persuading others.
If you're left brained, you are likely good at math and logic.
Your left brain prefers dogs, reading, and quiet.

The right side of your brain is all about creativity and flexibility.
Daring and intuitive, right brained people see the world in their unique way.
If you're right brained, you likely have a talent for creative writing and art.
Your right brain prefers day dreaming, philosophy, and sports.

Läsdagbok på nätet

I och med kommentar från Sama (tack för kommentaren, förresten!) och när jag skulle svara på den (svaret finns att läsa efter inlägg här), gjorde jag snabb surfkoll och upptäckte att Läsdagbok finns att köpa på nätet, för samma förmånliga pris som på biblioteket, nämligen för 20 kronor. För den som vill ta sig en titt på boken och läsa förordet som är skrivet av Aidan Chambers, finns förordet att läsa i sin helhet och boken till försäljning här.

tisdag 8 januari 2008

En duktig och passande illustratör

Är jag en duktig och passande illustratör?

Kan jag växa till att bli en duktig och passande illustratör?

Är någon av er läsare en duktig och passande illustratör?

Jag efterlyser en duktig och passande illustratör!

Och vad är orsaken till dessa frågor?

Till min stora förvåning fann jag, just hemkommen, ett brev från ett förlag liggande på dörrmattan! Förväntningarna steg högt när jag insåg att det var ett av de förlag jag skickat in barnbok 2 till. Humöret sjönk snabbt när jag läste vad som verkligen stod i brevet, men restes sen i höjden igen, när jag insåg vad jag skulle kunna göra! Ibland är det bra att vara snabbtänkt och utrustad med massa fantasi! Och ödmjuk, naturligtvis, skyndar jag mig att tillägga.

Förlaget hade skrivit ett personligt brev, och bara det är värt ett hurra! Ännu ett hurra för att svar kom så snabbt, och ett tredje hurra för att jag börjar tro på mig själv på riktigt!

Brevet löd:

Tack för att vi har fått ta del av Tapio och indianmaskerna.

I en bilderbok utgör bilderna en så stor del av helheten att det nästan är omöjligt att värdera texten i sin ensamhet. Mitt råd till dig är därför att inleda samarbete med en duktig och passande illustratör. Tillsammans kan ni kanske göra Tapio till den bilderbok som den är avsedd att vara.

Tankarna gick genast till mig själv och min egen ”tecknartalang”… Efter att ha sett underbara och fantasifulla och härliga teckningar från publicerade, utomordentligt duktiga – och professionella – illustratörer, har jag alltid starkt tvivlat, och tvivlade fortfarande på att jag skulle kunna hålla måttet, medan jag gick en rask promenad till ICA och posten för att hämta ut ett paket (mer om det i ett annat inlägg). Tankarna flög förstås åt alla möjliga håll.

Men när jag var hemma igen och förberedde middagen kom jag att tänka på att jag kanske kan ta detta som en utmaning, en chans till att få växa och bli bättre på att teckna och måla. För utvecklas vill jag absolut göra.

Den som stannar upp och tror sig vara ”bäst” eller ”bra nog” inom sitt område stagnerar. Och snart kommer han/hon att finna att andra som inte nöjt sig gått förbi, om och vidare, och blivit bättre än ”bäst”. Man kan alltid göra något bättre. Man kan alltid utvecklas mer. Det finns inget ultimat sista stadium.

En gång i högstadiet sade min dåvarande lärare i SO till mig att jag absolut måste göra något av min tecknartalang, att jag skulle lova honom att jag inte skulle släppa det utan göra något av det som vuxen. Då hade jag mest gjort skämtsamma teckningar av viss stil (jag hade och har några olika beroende på mål/avsikt/humör) som komplement till mina individuella arbeten i SO-ämnena.

Nu är kanske tiden kommen att göra något av det, för rådet har jag redan tagit till mig (jag minns det ju fortfarande). Nu är det dags att utmana mig själv på riktigt, våga ta steget och jobba målinriktat – motiverat och med mål i sikte – vad gäller mitt tecknande/målande.

Jag har alltid tecknat och målat och kommer alltid att göra det. Det är som med skrivandet. En del av mig. Och precis som med skrivandet har jag sedan jag varit åtta år gammal sagt mig att jag vill bli illustratör och illustrera mina egna böcker. Jag fyller snart tjugonio. En tjugo år gammal dröm… Det vore väl fasen om jag inte kunde realisera den! Det är banne mig på tiden!

Visst, jag är långtifrån någon duktig och passande illustratör. Men då får jag väl se till att bli det då!

Jag ska börja med att göra de tjugofem illustrationerna som krävs för Tapio-historien nämnd ovan. När jag gjort dem får jag ta itu med de som behövs för barnbok 1 och 3.

Nu ska jag gå och rita!

måndag 7 januari 2008

Läsdagbok



Jag var på biblioteket i dag igen, den här gången för att köpa en ny läsdagbok, året till ära. Men jag smiter med den enda boken jag läste i december, Gifts av Ursula K. Le Guin. Förra året var ett krassligt ”läsarår”, men i år ska det bli annorlunda. Det har jag redan bestämt.
Jag har läst ut en bok och börjat på en andra, så det är redan förändring i luften.
Dessutom tror jag – vet jag – att det inspirerar mitt skrivande att läsa. Bara det inte influerar mitt skrivande för mycket, men det kanske i och för sig bara är nyttigt, särskilt om jag ser till att läsa böcker av prima författare. Då kanske jag smittas till att skriva, om inte lika bra så i alla fall i närheten av dessa mina idoler.

torsdag 3 januari 2008

Förändring i kreativitetens tecken

Nyckelordet för 2008 är förändring. Konkret förändring. Förändring genom det skrivna och det tryckta ordet. Förändring genom kommunikation. Förändring genom handling.

Stora ord för något litet, kanske.

Jag har börjat genom att skicka barnbok 2 till fem förlag. Vi får se vilka som nappar.

Barnbok 1, 2 och 3 handlar om samme huvudperson. 2 och 3 är fristående fortsättningar på barnbok 1. Jag tror att förlag kan nappa bättre på 2:an för att den är mer ”originell”. Men jag vet inte. 3:an är inte klar än, men det tänker jag ändra på nu.

Jag har funderat en hel del, speciellt veckan före julhelgen, om hur jag vill ändra på saker, förändra, förbättra, förfina saker… och det gäller inte bara mitt skrivande utan alla kategorier. Givetvis går det inte att få bra på alla plan samtidigt, men jag ska göra mitt bästa för att få så mycket som möjligt i mitt liv i harmoni och balans. Jag kategoriserade allting i huvudrubriker och funderade kring var och en av dessa. En av rubrikerna är Kreativitet. För mig innebär kreativitet mycket: målande, tecknande, skrivande… Allt möjligt slags skapande arbete som känns så långt ifrån arbete som det bara kan vara eftersom det är vad jag andas. Det är vad som är jag.

Främsta skillnaden är väl att jag känner att jag verkligen vill satsa. Visa – bevisa – för mig själv att jag är värd att satsa på, eller snarare: att det jag gör är värt satsning.

Även om ingen av barnbokförlagen jag skickat barnboksmanuset till antar det, har jag i alla fall bevisat för mig själv genom handling att jag tror på vad jag gjort. Att jag tror på vad jag gör. Och det är det viktigaste.

Så jag ska fortsätta att skicka in saker. Dikter är nästa punkt på min imaginära lista. Jag kanske ska ta och göra en konkret sådan också; listor som konkretiserande.

Den som har tips på tidskrifter/tidningar som antar dikter får gärna hojta till!

onsdag 2 januari 2008

Framåt blir bakåt

När jag var barn ritade jag väldigt mycket, i stort sett varje dag, och det gav resultat – jag utvecklades därefter. Men nu på sistone, de senaste åren, har det knappt blivit något ritat alls. Således har det blivit lite, om ens någon utveckling. Förra året började jag måla akryl och utvecklade den biten men nu har jag återfått lusten till att teckna också. Här är en snabb skiss som jag gjorde i dag, i olika stadier. Jag är osäker på om det verkligen gick framåt. Om något kändes det som om skissandet gick bakåt. Jag är mycket mer nöjd med första skissen än slutresultatet, eller den sista bilden här på bloggen i alla fall, för jag är långifrån nöjd. Så jag tänker jobba vidare på bilden. Men jag tar tacksamt emot alla slags tips på förbättring!




Med måtta efter åtta


Med åtta inlägg på LiveJournal – fyra på svenska och fyra på engelska – bestämmer jag mig nu för att låta uppdelningen på mina två bloggar bli språklig istället för innehållslig. Jag ska öva på min amatörengelska, den rostiga och knaggliga, på LiveJournal, och här ska jag skriva på min förhoppningsvis bra mycket bättre svenska.

Dock tänker jag ändå försöka skriva om olika saker, mest om skrivande på den här bloggen och kanske något litet om annat kreativt skapande, sådant som ändå på något vis går hand i hand. Till exempel skulle jag vara on topic här om jag lade upp bilder till säg en barnbok som jag skriver… De olika slags kreativt skapande jag sysslar med går mer hand i hand än man tror. Och så låter jag fangirl@Gackt finnas på ett mer passande ställe… Även om musik alltid kommer att influera mig och mitt skapande när jag nu nästan jämt lyssnar på musik medan jag skapar.

Det får räcka för den här gången. Ni förstår hur jag menar och resonerar… En av de viktigaste sakerna författare ska tänka på är ju att inte underskatta sina läsare. (Om ni undrar över fotografiet med julkulorna ovan finns ett inlägg om det här.)

Och nu ska jag ut i snövädret på en förhoppningsvis inspirerande promenad innan jag tar itu med första skrivsessionen för nya året.

God fortsättning på nya året, allesammans!