måndag 3 mars 2008

Tröstlöst motarbetad... av mig själv

Jag önskar att jag hade kunnat skriva här att anledningen till att jag inte uppdaterat bloggen på så länge är för att jag varit så upptagen med skrivandet att jag inte hunnit, men så är det tyvärr inte. Det hackar med skrivandet som om det vore en gammal motor som kört slut på sig. Hack, hack, hack.

Och hela jag hackar på grund av det. Allting blir mörkare bara för att skrivandet inte funkar alls. Jättejobbigt. Och jag vet inte ens om jag gett mig själv chansen. Jag satt på Café Tuppen och funderade i dag, och gjorde en lista på anledningar till att det inte går att skriva. Kom fram till att det kanske beror på att allting blivit krav och måste och borde, och jag glömt bort att leka och ha kul.

Men hallå, det ska vara som ett jobb, det ska inte alltid vara kul – det kan inte alltid vara kul!

Det känns otroligt deprimerande att det gått ett och ett halvt år och jag inte kommit längre än till andra kapitlet… Visst, jag har skrivit mycket mer än så, men – och det är ett stort men:

MEN jag har insett att det jag verkligen skrivit framåt från och med kapitel två och fram till och med sista kapitlet inte fungerar, för allting måste utgå ifrån och formas av allt det som händer i kapitel ett på ett mer uttalat sätt – mycket mer uttalat än vad jag låtit det göra.

Visst, jag har skrivit om saker som händer efteråt, men det var en våldtäkt i kapitel ett, för guds skull! Och om jag inte låter den ta större plats i resten av boken, kommer ingen att köpa innehållet i min bok, än mindre köpa boken ifråga. Jag vet inte om jag ska låta den vara kvar, för plötsligt inser jag att boken handlat om annat än jag tänkt mig, och jag hade inte tänkt ta upp en så stor och betydelsefull fråga i min bok. Fast samtidigt bidrar det till de mörka stråk som faktiskt finns i boken och som måste finnas där.

Så jag antar att jag måste fortsätta att slita mitt hår – medan jag inte alls tror på mig själv.

Elizabeth George skriver i sin bok Skriv på! att man måste hitta och forma sin egen arbetsrutin. Jag kanske är – eller snarare jag är – i en sådan situation att jag inser att de arbetsmetoder jag prövat hittills inte fungerar för mig. Jag borde alltså – jag vill alltså – prova en annan arbetsrutin. Jag vet bara inte vilken…

Det är så jobbigt, men jag känner mig så tröstlös och så jäkla trött på mig själv och att jag motarbetar mig själv så. Det känns verkligen som om jag motarbetar mig själv när jag inte tror på vad jag gör och när jag aldrig får till det!

4 kommentarer:

  1. Åh, känner igen mig själv där du...

    Har du läst "The right to write" av Julia Cameron? (Brukar finnas på de flesta bibliotek, både på engelska och svenska (Inte att fröväxla med enbart övningsboken, som inte alls ger samma helhet och intryck))
    Och/eller "Writing without the muse" av Beth Baruch Joselow?

    SvaraRadera
  2. Harriet9:35 em

    Jag har fått intrycket att det som fungerar för dig är att byta arbetsrutin, är det inte så? Du provar ju nya hela tiden och du verkar så entusiastisk i början. Kan inte det vara din rutin, att ha tio olika som du växlar mellan?

    Men då får det inte bli rutin i hur du väljer dem tror jag, utan överraska dig själv varje dag istället! Kasta tärning?

    SvaraRadera
  3. Anonym12:43 em

    Hej!

    Jag har också fått mycket stöd och hjälp av Jula Cameron, framför allt hennes bok "Konsten att vara kreativ". Den kan jag verkligen rekommendera (har lagt in länk till boken i författarcoachens blogg)

    Hoppas det ljusnar för dig snart, kreativt sett!

    Johanna

    SvaraRadera
  4. Bobbi7:47 em

    Trist att det inte funkar... :(
    Hoppas det lossnar igen! Går det att bryta upp det du skrivit som kommer efter kapitel två, och låta händelserna i kapitel ett komma igenom där emellan? Eller, om våldtäkt känns för starkt, kan du ta bort den och låt det mörka komma fram på något annat sätt!?

    SvaraRadera