Top Ten Tuesday: första halvan av 2017

Denna veckas är tisdagstemat på The Broke and the Bookish följande:

Top Ten Books I'm Looking Forward To For The First Half Of 2017

Ärligt talat har jag inte haft så stor koll på vad som kommer ut under nästa år. På sistone har jag inte köpt många böcker,  inte läst mycket, men vill läsa mer. Fast jag vänder mig i första hand till alla olästa i min egen hylla, plus en och annan biblioteksbok. Därför fick jag surfa runt en del för att hitta kandidater till detta inlägg. Ett par titlar visste jag om på förhand, men de flesta är "nysurfade".

Det kan mycket väl vara så att jag hittar andra böcker senare som knuffar bort de som står på listan här nedan, och som jag sedan köper i första hand, snarare än listade. Men det återstår att se.

För mig ser listan ut som följer (utan inbördes ordning):

1. Emmi Itäranta: Minnen av vatten.
Den här författaren har jag först hört talas om under 2016 hos två av mina favoritbooktubare, Kalanadi och Booksandpieces. En amerikansk respektive en brittisk tjej. Kul att även finska författare uppmärksammas i den anglosaxiska världen.

2. Norse Mythology av Neil Gaiman.
Den här boken hörde jag först talas om via Facebook och Neil Gaimans egen sida där. Nordisk mytologi och mytologi över huvud taget har alltid fascinerat mig. Neil Gaiman har länge varit en favoritförfattare. Kombinationen låter lovande.

3. Assassin's Fate av Robin Hobb
Den sista boken i den senaste trilogin om FitzChivalry ska utkomma i maj 2016. Jag har ännu inte läst de andra två, men ser ändå fram emot att köpa trean så att samlingen blir komplett. Sedan ska jag bara ta mig tiden att läsa tegelstenarna också. Men de är väl värda det, det vet jag redan nu.

4. Cinnamon av Neil Gaiman.
En ny bilderbok/barnbok av Neil Gaiman, som handlar om en flicka som rider på en tiger. Mer vet jag inte, men det är Gaiman!

5. Wintersong av S. Jae-Jones.
En variant av sagan Persefone, fast med vättar. Så mycket mer än vad som står på SF-bokhandelns sida vet jag inte, men det verkar vara en bok i min smak.

6. Dödens märken av Veronica Roth.
Jag har läst de två första i Roths första trilogi, måste bara läsa den tredje också. Sedan är det dags för denna bok, som verkar vara en fantasy snarare en science fiction-dystopi.

7. Någon måste stoppa Ivy Pocket av Caleb Krisp.
Just nu läser jag första boken om Ivy Pocket, och jag tror att jag kommer att gilla den hela vägen. Gör jag det så kommer jag att låna den nya boken på biblioteket så snart den finns där.

8. Vita Tigern av Christin Ljungkvist.
Jag har läst och tyckt om Ljungkvists böcker. När hon nu ger sig in i en steampunksvärld följer jag villigt med.

9.  Saga volume 7 av Brian K. Vaughan & Fiona Staples.
Jag har ännu inte läst fler än fyra volymer. Femman står oläst i min hylla, men ska snart läsas. Sedan vill jag definivt läsa fortsättningen så jag ser fram emot när den här kommer ut, förhoppningsvis i mars 2017.

10. Metro 2035 av Dmitrij Gluchovskij.
Jag har läst första boken, jag har andra boken, men ännu inte läst. Nu är det dags att läsa tvåan innan den tredje boken kommer ut på svenska, planerat till mars 2017.

Sammanfattning av readathon Fall into Fantasy

Alla böcker samlade.

Fall into Fantasy är över. Här är en liten sammanfattning och snabbanalys.

Sammanfattning av läsmaratonet

Helgläsningen är klart godkänd.

Lite värre blev det under veckan.

Måndagen blev på något vis del av helgen. Jag var på sluttampen av Her Fearful Symmetry och kunde inte sluta läsa. Det blir så när man läser varje stund man kommer åt under en dag, småstunder, längre stunder och dessutom gillar boken. Speciellt om det blir spännande och man verkligen ”kommer in i” läsningen. (Note to self: Det är så läsningen "ska vara" eller det är det man ska sikta på, under ett läsmaraton.)

Utlästa böcker.

När jag hade avslutat den, tyckte jag att jag ”borde” läsa ut den påbörjade Klyva vinden men det ville sig aldrig. (Måste man inte avsluta påbörjade böcker innan man börjar på nya? Nähä?)

Även om den är lättläst och borde vara underhållande, är den inte riktigt det än och därför gick det trögt. Hittills tycker jag bara att den är rörig och har ett undermåligt språk som inte passar för den historiska tidsåldern. Jag irriterar mig på småsaker i både innehåll och språk. Det gör det inte lättare.

Därför fortsatte jag halvhjärtat läsningen under tisdagen. Det var också därför som ”borde”-läsningen inte blev av under onsdagen och torsdagen. Jag hade lite ”book-hangover” från Her Fearful Symmetry också. Även om den dalade från fyrstjärnig till trestjärnig medan jag tänkte på den.

Så det var först när jag på fredagen bröt av helt och hållet som läsningen kom igång igen. Först tog jag mig an recensionsexemplaret Folk och väsen i skog och rymd, målarboken jag fick under fredagen.

Oavslutade böcker.

Sedan dök jag ned i det spännande, roliga och skruvade första Dylan Dog-albumet, De levande döda, och då kom jag igång med läsningen igen på allvar. (Läs "Dog" som hund och inte som att Bob Dylan dog.)

När jag läst ut kultalbumet under en sittning hoppade jag vidare till Varulv av Tormod Haugen av bara farten och hann läsa 54 sidor innan midnatt och läggdags.

Läsningen i statistiksiffror:

fredag: 96 sidor.

lördag: 118 sidor.

söndag: 46 sidor.

måndag: 156 sidor.

tisdag: 8 sidor.

onsdag: 0 sidor.

torsdag: 0 sidor.

fredag: 197 sidor.

Sammanlagt antal sidor: 621 sidor. (Plus Skriva-tidningen som också ramlade in i brevinkastet under fredagen.)

Utlästa böcker (och magasin):

1. Folk och väsen i skog och rymd, en målarbok av Jesper Nordqvist
2. Dylan Dog: De levande döda av Tiziano Sclavi
3. (Skriva – magasinet för dig som skriver)
4. Her Fearful Symmetry av Audrey Niffenegger

Pågående bok:

Klyva vinden av Elisabeth Hjortvid – läste 8 sidor mitt i denna bok, från och med sidan 60-68.

Påbörjad bok:

Varulv av Tormod Haugen – började på boken under fredagskvällen och hann läsa 54 sidor.

Skräck i oktober

Nu har jag hittat seriealbumet jag ska läsa i Spooktober Readathon, eller snarare fått hem i min brevlåda i dag. Förläggaren var snäll nog att skicka mig recensionsexemplar, på inte mindre än tre album.

Dylan Dog är ursprungligen en italiensk serie, med ursprungsförfattaren Tiziano Sclavi, som tidigare publicerats i seriealbum, även i Sverige under en period på slutet av nittiotalet-början på tjugohundra.

Sedan 2013 ges de ut igen i albumform av Ades Media.

Jag fick tre av de hittills sjutton publicerade albumen.

Dessa är:

•    De levande döda
•    Det tomma brevet
•    Sirenens sång

Det ska bli läskigt spännande att läsa!

Recension: Leopardkvinnan av Schwartz och Yann

Leopardkvinnan är en fristående fortsättning på Operation Fladdermus. Jag har inte läst det första albumet, men efter att ha läst Leopardkvinnan vill jag gärna läsa den första delen.

Det ska även komma ut en fortsättning på Leopardkvinnan. Denna direkta fortsättningen är alltså ännu inte utgiven på svenska, men albumet kommer att heta De svarta hostiornas herre och utkommer våren 2017. Något att se fram emot!

Dessa två (snart tre) album ingår i en spinoffserie på de ursprungliga albumen om Spirous och Nickes äventyr, där andra erkända författare och illustratörer eller tecknare, får göra sina egna versioner och varianter på Spirou. De sammanfogas genom att de har undertiteln ”Ett extraordinärt äventyr med Spirou och Nicke av...”

Det här är Schwartz och Yanns egen variant av Spirou och Nicke och deras värld.

Handlingen från baksidan av boken:

Bryssel, sommaren 1946. Livet i huvudstaden bär fortfarande djupa spår efter den tyska ockupationen. Spirou kan inte glömma Audrey, den judiska flickan som fördes bort av nazisterna, och försöker dränka sina sorger i alkohol. Men när den mystiska leopardkvinnan gör natten osäker på sin jakt efter en stulen afrikansk fetisch, måste Spirou ta sig i kragen. Särskilt då hon kidnappar Nicke och hans swingpjattemobil och far iväg till Paris med Spirou och Glu-Glu hack i häl.

Leopardkvinnan riktar sig till en vuxnare publik än de ursprungliga albumen. Spirou har spritproblem på grund av att han sörjer sin kärlek, en kvinna som försvann och dog under andra världskriget. Han pimplar whisky, känner sig eländig och beter sig därefter, även om Nicke är sig lik.

Hela albumet utspelas i efterkrigstiden, sommaren 1946 närmare bestämt, och det finns en hel del verkliga referenser till företeelser och personer som fanns då. Till och med är ett par med som riktiga karaktärer, Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir.

Här finns också många litterära referenser, inte bara till Spirou och Nickes egen värld, till exempel Noshörningens horn av Franquin, utan även till andra serier i den belgiska serietraditionen, som till exempel i en serieruta där det var karaktärer från Tintin-albumet Det svarta guldet.

På andra sidor fanns fler referenser till Tintins värld och även fetischen som förekommer i Leopardkvinnan påminner mig om Tintin-albumet Det sönderslagna örat.

Som ni hör fanns det många flirtar med andra serier och metaseriereferenser genom hela det här albumet, säkert också många som jag missade.

Även i detta album, som i så många andra med Spirou och Nicke, flirtas det också med snabba sportbilar, den här gången med verkliga förebilder.

Det finns, som alltid när Nicke är i farten, töntiga kvinnor – Nickes kärleksobjekt måste alltid vara något slags nörd av någon anledning. Men Leopardkvinnan själv, en kvinna som har stor betydelse i albumet, på olika vis, väger upp mot detta i och med att hon är tuff och vet vad hon vill. Hon är en ovanligt stark kvinnokaraktär, för att vara i ett Spiroualbum.

Det här albumet hade behållning för mig på många olika plan. Dels metareferenserna som de nämnda ovan, dels kängor mot nazisterna och referenser till andra världskriget, och så en del referenser som verkligen hör hemma i 40-talet där boken utspelas, såtillvida att det är rasistiska uttalanden eller som åtminstone i dag i liberala Sverige skulle sägas vara rasistiska – chokladboll är ju bara för vågat att säga till en svart människa som skällsord, eller hur?

Leopardkvinnan var ett både roligt och väldigt underhållande seriealbum och jag njöt av att läsa. Det var knasigt och tokigt och udda, och det påminde mig om albumen av Franquin och de andra äldre seriealbumen, som hade hög klass, precis som det här, och även om plotten ibland var lite löst hopsatt var det här ett riktigt bra album. Rekommenderas!

Tack till Cobolt Förlag för recensionexemplaret!

Författare: Yann

Tecknare: Oliver Schwartz

Titel: Leopardkvinnan

Originalets titel: La Femme Léopard

Förlag: Cobolt Förlag

Sidantal: 64

ISBN: 978-91-87861-23-9

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Recension: Lilla Berlin 4 - Cute Overload

Lilla Berlin 4 – Cute Overload är en samling av nytecknade/nyskrivna seriestrippar av Ellen Ekman. De olika kapitlen är avgränsade med söta djur med söta accessoarer; därav undertiteln ”Cute overload”. Flera av bilderna fick mig att säga ”ooh” och ”aah” och bli helt begeistrad över sötheten.

Själva serierna då?

De fick mig att le eller le inombords, fnissa någon gång och flera gånger nicka lite vist och instämmande – sådär är det faktiskt. Många av seriernas poänger var pang på, helt rätt. Andra gillade jag lite mindre. Sammantaget var det en väldigt bra samling.

Vardagssituationer och vardagsskildringar fyller denna bok. Diskussionsämnena känns igen från vardagen och det är i igenkännandet som man reagerar och hajar till, skrattar och håller med. Ett antal personer följs och återkommer i olika konstellationer genom hela samlingen.

Teckningsstilen är rätt mysig. Jag tycker om den. Annars brukar jag vara kritisk till just svenska serier – jag tycker många socialrealistiska serier inte håller måttet – men den här gör det. Ett stort plus för att hela samlingen är i färg också; serien passar i färg.

Serien Lilla Berlin finns i flera samlingsutgåvor, varav detta som sagt är den fjärde. Serien har tidigare gått i Metro och den gör det fortfarande såvitt jag förstår. Nu var det länge sedan jag läste Metro, men om jag ramlar över någon Metro i framtiden kommer jag definitivt att bläddra fram till Ellen Ekmans Lilla Berlin och läsa dagens seriestripp.

Albumet får 4 av 5 stjärnor av mig på Goodreads.

Titel: Lilla Berlin 4 – Cute Overload

Författare & tecknare: Ellen Ekman

ISBN: 978-91-86509-55-2

Förlag: Kolik förlag

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Recension: Sword Princess Amaltea, del 3

Sword Princess Amaltea är en trilogi skriven och tecknad av Natalia Batista. Hon har en egen blogg; besök den gärna.

Natalia Batista har även illustrerat flera barnböcker och också skrivit Mjau 1-4 som jag har recenserat här.

Det här är sista boken i trilogin, och därför vill jag inte berätta för mycket om handlingen.

Helt kort kan jag berätta om hela serien och dess handling i stort.

Amaltea är prinsessa i ett drottningarike. Hon lever i en värld där könsrollerna är de omvända. Kvinnorna är de starka, de som ger sig ut på äventyr och de som ska rädda prinsen från draken, döda draken och ta över drottningariket, så också Amaltea. Hon räddar sin prins, men sedan börjar bekymren. Hur ska de alls nå till prinsens rike så att Amaltea kan be drottningen att få gifta sig med prinsen?

Natalia Batista har lyckats bra. Jag gillar hur hon använder ordet ”kvin” istället för ”man” i meningar som ”man gör ju det” – ”kvin gör ju det”. Kul att hon tänkte på en sådan detalj och inte föll för att behålla det vanliga språkliga som ju refererar till en mansperson snarare än hon eller något könsneutralt (hen är inte alls samma sak, för övrigt).

Varje del i serien börjar med en sammanfattning av vad som hänt innan, vilket var bra i mitt fall, eftersom det var ett tag sedan jag läste del 1 och 2. Jag kom dock ihåg det mesta. Sword Princess Amaltea är ett humoristiskt och fartfyllt äventyr. Natalia Batistas högklassiga teckningar höjer stämningen ytterligare.

Jag rekommenderar alla att läsa böckerna i ordning och inte hoppa över någon del. Alla delar är bra och förtjänar att läsas, och serien gör sig bäst i sin helhet. Dessutom slutar bok tre med en oväntad vändning, en knorr som blir mer effektfull om man – kvin! – läst alla böcker i ordning.

Till sin hjälp har hon haft assistenter, något som är mer vanligt i Japan, än i Sverige. Jag kan tänka mig att det är hjälpsamt, då de gör bakgrunder, kopior och annat som är lite ”tråkigare” eller kanske mer tidsödande, så kan tecknaren eller manusförfattaren ägna sig åt det mer framträdande.

Serien är också klart inspirerad av japanska manga, något som ”kvin” ser i teckningsstilen.

Jag gillar den och kan varmt rekommendera den till någon som vill ha en serie där könsrollerna spegelvänds, en trilogi som provocerar eller visar på de roller som funnits och fortfarande finns och är starka på många ställen runtom i världen, en trilogi som väcker debatt och diskussion - och om inte annat får den läsaren att reflektera.

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Författare & tecknare: Natalia Batista

Förlag: Kolik förlag

ISBN: 9789186509538

Originalspråk: svenska

Recensionsexemplar: ja

Recension: Kvartetten, som sprängdes, del 1

Kvartetten, som sprängdes är från början en gammal klassiker från 1924, skriven av Birger Sjöberg. Kolik förlag var vänligt nog att skicka mig ett recensionsexemplar av serieversionen av denna klassiker. Malin Biller har gjort en serieroman i två delar av Birger Sjöbergs roman.

I första delen introduceras kvartetten i sig som består av fyra män, och andra personer runtomkring dessa, alla boende i samma lilla stad, Krutstan. De fyra männen förs samman genom olika omständigheter, till att bli en del av samma stråkkvartett.

Malin Biller speglar humorn i boken med sina svartvita teckningar. Bakgrunderna är ganska enkla, hela teckningsstilen är rätt enkel, men effektfull. Bäst har hon lyckats med karaktärerna – alla människor har verkligen personlighet och deras minspel är uttrycksfullt.

Det måste ha varit ett gediget arbete att välja ut vilka delar av romanen som skulle vara med i serieversionen. Boken består av Birger Sjöbergs text, komplett med gammeldags formuleringar som ”voro” och ”äro”, tillsammans med Malin Billers teckningar och en del repliker som levereras i pratbubblor, vissa på dialekt – vilket passar mycket bra i sammanhanget – ger en humoristisk ton och dessutom speglar en viss karaktärs tonläge.

Jag tyckte mycket om den underfundiga tonen i boken, vill gärna läsa del 2 och ser också fram emot att sätta tänderna i den klassiker som Malin Biller bearbetat. Detta om något är ett gott betyg för denna serieroman.

Tack, Kolik förlag, för recensionsexemplaret!

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Text: Birger Sjöberg

Bild: Malin Biller

Titel: Kvartetten, som sprängdes, Del 1

Förlag: Kolik förlag

ISBN: 978-91-86509-56-9

Recensionsexemplar: ja

Recension: Sisters, 1: Familjeband av William & Cazenove

Titel: Sisters, 1: Familjeband

Franska originalets titel: Les Sisters 1. Un air de famille

Teckningar och färger: William

Manus: Cazenove & William

Förlag: Gaspard

ISBN: 978-91-982061-0-4

Betyg: 4 av 5 stjärnor

Mitt exemplar: lånat på det lokala biblioteket

Utläst: 2015-06-17

Det här är ett sött litet seriealbum om två systrar, storasyster Wendy och lillasyster Marine. Varje sida har sin egen minihandling, som oftast slutar med någon humoristisk knorr. Albumet är på sammanlagt 46 sidor.

Det rosa omslaget omnämndes i en artikel i senaste Bild & Bubbla, nr. 203, 2/2015; alltså i Seriefrämjandets tidskrift. Där motiverades det som att vara ”ironiskt”, som en humoristisk grej och som man kommer att se på med glimten i ögat. Jag är rädd att det dock bara blir klichéaktigt och inget mer att ett album om flickor är rosa. Något som snarare bara befäster fördomar och medias envisa idioti med att göra allt för flickor rosa och allt för pojkar blått. Jag tror inte att jag skulle ha lånat det här albumet om det inte vore för att det omnämndes och recenserades med gott betyg i Bild & Bubbla.

Albumet påminde mig om Lou!-serien av Julien Neel, och de albumen tyckte jag mycket om. Även det här får högt betyg av mig. Jag tyckte mycket om det här och skrattade högt flera gånger.

Det enda jag ställer mig lite frågande till är varför föräldrarna måste ritas som skuggor eller med bara delar av kroppen synliga – aldrig huvudet –. Är det för att man ska ha barnens perspektiv eller för att man som barn kan sätta sina egna föräldrars huvud på Wendys och Marines föräldrar, som något slags groteskt collage? Det är ofta det sker i serier för barn, att de vuxna – föräldrar eller katt-/hundägare inte får någon egentlig identitet. Jag stör mig på det, men inte så mycket att jag inte gillar det jag läser.

Jag kommer att låna och läsa fortsättningen i serien om den ges ut; det finns i skrivande stund nio stycken utgivna på franska – jag hoppas fortsättningen ges ut på svenska den också. Men den är inte tillräckligt bra (eller albumen tillräckligt tjocka) för att motivera mig till att köpa dem själv.

Vill du läsa något lättsamt och roligt, med igenkänningsfaktor om du har syskon, läs gärna det här albumet.

Recension: Saga Volume Four av Vaughan & Staples

Författare & tecknare: Brian K. Vaughan & Fiona Staples

Titel: Saga Volume Four

Språk: engelska

Sidantal: 152, kapitel 19-24

Förlag: Image Comics

ISBN: 9781632150776

Mitt exemplar: köpt på W & G Foyle i London för 10.99 pund.

Utläst: 2015-05-02

Jag ska inte säga alltför mycket om handlingen eftersom det här är del fyra och det är en direkt fortsättning på tidigare delar. Lite snabbt kan jag säga att det är en science fiction-historia, väldigt skruvad med mycket våld och humor, som handlar om två personer, en man och en kvinna, från två olika raser – hon är från planeten och han från månen – och de får ett barn tillsammans – vilket händer redan i början på del 1. Sedan tar en jakt vid, där diverse högt politiskt uppsatta försöker få tag på de två som begått ett sådant brott. Med i handlingen är även det lilla barnet, som kommenterar det som händer och vad som ska hända framöver. Och det är barnet som heter Hazel som ger mig mest. Hon är så rolig och insiktsfull. Hennes kommentarer höjer nivån på hela historien och ger den guldkant.

Det här är en serie som växt i mina ögon med varje album. I första albumet tyckte jag att de olika raserna var lite frånstötande, speciellt hade jag svårt för de som har tv-skärmar som huvuden. Och jag var lite känslig för allt våld. Men nu i volym fyra har jag blivit antingen lite blasé eller bara vant mig.

Det är väldigt bra tecknat, det är väldigt spännande och roligt. En serie helt klart värd att läsas och till och med värd att köpas! Jag köper annars inte mycket seriealbum just för att det går så snabbt att läsa och kostar förhållandevis så mycket per sida, men när det gäller Saga är det definitivt värt det.

Volym fyra känns lite som ett mellanalbum. Det händer mycket men ganska smått och stillastående. När jag bläddrar tillbaka var det faktiskt en hel del action här också, men huvudkaraktärerna reser inte runt lika mycket, allting är lite i väntande och därav känslan av långsamhet.

Jag tyckte dock mycket om volymen precis som de föregående men jag skulle gärna vilja kasta mig över volym fem och se mer av Hazel samt några karaktärer som varit med i tidigare delar men inte var med i den här delen.

Nämnas kan också att varje del samlar ett antal kapitel som egentligen kommer ut månatligen. Jag föredrar dock att få dem samlade i fina album istället för i serietidningar och väntar hellre fem-sex kapitel/månader i tid på nästa volym.

Recension: Mjau! 1-4 av Natalia Batista

Trots att jag har så många olästa böcker i min egen bokhylla; de är väl en femhundra stycken i alla fall, lånar jag fortfarande gärna böcker på biblioteket.

I dag var jag till biblioteket för att i första hand lämna tillbaka en stor hög böcker, som jag ännu inte läst, men som jag kände måste tillbaka för att jag vill prioritera egenägda böcker. Fast jag kunde förstås inte låta bli att låna när jag ändå var där.

Jag letade efter böcker som nominerats till Hugo Awards i år (alltså publicerade 2014) men fann inte en enda av dessa, så därför blev det några helt andra böcker. Bland annat den här lilla svenska mangasamlingen som jag tittat på lite då och då i den lokala bokhandeln men som jag inte kommit mig för att köpa. Nu lånade jag och läste den istället. Den blev både lånad och läst i dag, lördag 9/5 2015.

Det är en liten berättelse om två katter som så småningom får sällskap av en mus och en skata. Det är en samlingsvolym som innehåller del 1-4 och i sig är en avslutad historia, med kapitel 1-8, ett bonuskapitel, en pysselsektion och ett litet tack till läsarna från författaren och illustratören Natalia Batista.

Jag gav den tre av fem stjärnor på Goodreads. En helt okej bok, mysig och lättläst (det är ju ändå manga), och i första hand är målgruppen barn.

Den är barnvänlig, gullig och smått naiv. Söt och den lilla knorr som finns är att djuren porträtteras ungefär som människor i mangaform, tills de ses ur en människas synvinkel (mestadels katternas matte); då ser de ut som mer realistiska djur.

Jag rekommenderar den här boken till de som är nybörjare på manga och/eller de som vill ha något lättsmält och gulligt.

Recension: Vaughan & Staples: Saga Volume One

Författare: Brian K. Vaughan

Illustratör: Fiona Staples

Titel: Saga, Volume One

ISBN: 978-1-60706-601-9

Antal sidor: 160

Köpt: På SF-bokhandeln i Stockholm lördag 29/3 2014

Utläst: 2014-03-31

Om handlingen, från baksidan av boken:

From award-winning writer BRAIN V. VAUGHAN (Y: The Last Man, television's Lost) and critically acclaimed artist FIONA STAPLES (Mystery Society, North 40), SAGA is the sweeping tale of one young family fighting to find their place in the universe. When two soldiers from opposite sides of a never-ending galactic war fall in love, they risk everything to bring a fragile new life into a dangerous old world. Fantasy and science fiction are wed like never before in the first volume of this sexy, subversive ongoing epic.

Jag gillar verkligen huvudpersonen Hazel, som än så länge bara är nyfödd, och hennes berättarröst. Det är en skön kontrast som behövs till allt annat som sker, allt elände. Jag gillar också hennes föräldrar, speciellt modern och hennes starka attityd till saker och ting.

Detta är inte mer blodigt eller skruvat än böckerna om Sandman av Neil Gaiman och den serien slukade jag när det begav sig, och jag älskade den, men kanske var jag mindre känslig då. Jag läste den runt år 2000 och däromkring. Nu skulle jag kanske ha svårare för Sandman vid omläsning, tror jag i alla fall. Jag vet inte. Blodiga mord och alltför skruvade saker är inte riktigt min grej, men jag dras ändå till den här historien. Sex är inga problem, men mord och brutalitet är jag lite känslig för. Ändå känns det här som en serie jag kan komma att älska. Den är skruvad och udda och annorlunda. Ingen sitter säkert och det känns lite grand som vad som helst kan hända. Det är riktigt snyggt tecknat, proffsigt gjort på alla sätt och vis.

Ännu är det bara första albumet. Blir jag nyfiken på fortsättningen? Ja. Än så länge finns det tre album ute, så jag kanske inte ska vara för snabb med att köpa, för då måste jag vänta (lite för länge) på fortsättningen.

Kanske fordrar det här albumet en omläsning under lugnare former. Jag läste början i lugn och ro under helgen men dagen efter, måndagen den 31 mars, då jag skulle avsluta läsningen var det kväll och den 31 mars började lida mot sitt slut, hela mars månad led mot sitt slut, och jag var lite stressad för att det här ju måste bli sista boken i min Läsmaraton i mars-utmaning och jag hade egentligen tänkt mig att läsa fler böcker. Därför kanske jag läste sista halvan av albumet lite för snabbt.

Nu blev det som det blev och jag räknar den här grafiska romanen som bok tio av tio i min Läsmaraton i mars-utmaning.

Jag vill köpa och läsa fortsättningen och har sett att Adlibris säljer den billigare än SF-bokhandeln så jag ska nog göra en bokbeställning. Inte just nu, för jag har heller inte råd, men jag får se hur länge jag kan avhålla mig från att läsa fortsättningen. Under tiden kan jag läsa om den här volymen, för det är den värd.

Recension: Sofia Malmberg: Elin under havet

Titel: Elin under havet

Författare & illustratör: Sofia Malmberg

ISBN: 9129680697

Format: danskt band

Antal sidor: 126

Utläst: 2014-03-22

Om innehållet, från baksidan av boken:

Elin är ensam. Hennes mamma är oftast upptagen och hennes pappa jobbar hela tiden. När Elin söker efter en kampsportstudio får hon kontakt med tränaren André. Han verkar snäll och inte för framfusig. Efter att ha chattat om sport några gånger föreslår han att Elin ska komma förbi studion så att han kan få visa hur det går till. Elin känner sig både glad och sedd och anar inget ont, men det visar sig att André har helt andra tankar med mötet.

En mörk berättelse om en ung, ensam flicka som blir utsatt för övergrepp. När verkligheten blir för skrämmande flyr hon in i fantasin. Så småningom kommer hon igenom och ut på andra sidan.

En grafisk roman med vackra svartvita bilder som riktar sig till barn från elva år och uppåt. Ett utmärkt redskap att använda i samtal om det svåraste svåra.

Elin under havet är en lågmäld historia. Det är en grafisk roman om något så svårt som sexuella övergrepp. Det tunga ämnet speglas väl i de svartvita teckningarna. Det är professionellt tecknat och enkelt berättat. Det enda jag kan ha emot teckningarna är att bakgrunderna är lite väl enkla och tomma, bristfälliga – där finns inte många detaljer. Annars tycker jag mycket om tecknarstilen och gillar det stilistiska i den grafiska romanen. Det är sparsmakat och det speglar innehållet väl.

Det är en enkel historia men i sin enkelhet mycket trovärdig.

Jag gillar att det blir till en saga, en surrealistisk värld som Elin flyr in i för att undkomma känslorna som övergreppet väcker. På samma vis är låtsasvärlden en metafor för den kris som Elin genomgår, en metafor för känslorna som övergreppet väcker. Precis som det står på baksidan av boken och i flikarna på bokkanterna, är detta en bok som passar sig väl som underlag för diskussion om det svåra, det som inte alltid annars går att tala om.

Det här är den nionde boken av tio i min Läsmaraton i mars-utmaning.

Nob: Mamette 1: Änglar och duvor

Jag har läst ett särdeles mysigt seriealbum. Författare/tecknare är Nob. Titeln är: Mamette 1: Änglar och duvor. Bokpotaten tipsade om albumet redan under förra året och jag blev nyfiken direkt. När jag hittade det på biblioteket nu i januari i år kastade jag mig över det och lånade hem det.

Det är den första boken av fem böcker om Mamette. Såvitt jag förstår finns bara första boken på svenska än så länge. Jag hoppas verkligen de fortsätter att översätta den här serien! Den består som sagt av fem album, plus en spin-off-serie på tre album. Informationen om detta är tagen från den franska Wikipedia-sidan om Mamette.

Som ni säkert hör på namnet är boken av franskt original. Den handlar om en liten, lagom tjock kvinna vid namn Mamette. Hon är en sådan gullig liten tant! Jag föll pladask för henne.

Boken följer henne genom hennes vardag, och illustrerar på ett fint sätt inte bara den livsglada och många gånger barnsliga Mamette utan även alla hennes vänner, de flesta tanter i hennes egen ålder, men också yngre, bland annat en liten pojke; deras vänskap skildras mycket fint.

Det enda minuset var att bilderna var så små. Jag hade gärna sett ett tjockare album med fler sidor och större illustrationer. Nu gavs de inte riktigt plats. Inte så att det var svårt att se eller läsa men behållningen skulle bli större om illustrationerna fick vara större.

Både tecknarstil och dialog/berättartext håller hög klass boken igenom och tilltalar mig mycket. Jag skrattade högt flera gånger åt dialogerna och händelserna.

Man fattar verkligen tycke för Mamette, hon väcker min sympati och jag vill återvända till hennes värld och läsa resterande album. Om jag inte får tag på dem på svenska blir det kanske franska!

Vill man skratta och mysa en stund med en vacker bok ska man definitivt välja den här.

Alzheimers och mainstream

Häromdagen damp något så gammaldags som en postorderkatalog ned i min brevlåda. Det var vårens nyheter från Science Fiction-bokhandeln, samlade i en ganska tunn men välfylld tidning. Här presenteras allt nytt som kommer ut och finns att köpa på SF-bokhandeln, böcker såväl som spel och annan ”merchandise” kring böcker, filmer och spel.

Första uppslaget, sidan 3, utmärkte sig med ett gäng prylar till The Hunger Games, allt från muggar till halsband och väskor.

Nu har jag bläddrat igenom katalogen, och jag använder den mer som inspiration till vad jag kanske vill köpa så småningom än en egentlig postorderkatalog. Det var länge sedan jag fyllde i beställning på papper och skickade in med kuvert. Snigelposten är ju som bekant på väg bort. Jag beställde böcker på bokrean i februari dock, via nätet.

Hursomhelst, det är kul att bläddra igenom katalogen. Det är så mycket lättare att hitta böcker den här vägen än det är att bläddra igenom t.ex. Adlibris. Svårt att snubbla över saker där, mer att man hittar sådant man faktiskt letar efter än att man stöter på något man inte visste fanns. I en sådan här katalog kan man läsa kortfattat om alla möjliga böcker och bli intresserad och söka reda på mer. Jag gillar att bläddra i papper, jag är väl gammaldags.

Vissa saker fastnade jag för mer än andra… Det blir ändå lätt så att man dyker ned i och läser noggrannare om sådant man redan känner igen, som nya böcker av favoritförfattare eller andra författare eller böcker som man redan har hört talas om eller varit nyfiken på en tid.

Vilken djungel det är av nyutkomna böcker inom genrerna fantasy, skräck, science fiction, hur mycket som helst man aldrig hört talas om och som inte ger någon mersmak när man bläddrar förbi. Men vissa saker syns mer än andra.

Speciellt utmärkte sig några få titlar – jag fastnade till exempel för en dvd där Terry Pratchett berättar om sin sjukdom – han drabbades av Alzheimers för en tid sedan och i den här filmen berättar han om sjukdomen, hur han lever med den, kämpar mot den och förlikar sig med den. Den filmen vill jag se någon gång.

Boktitlar som gjorde mig nyfiken var bland andra ”Eld” av Bergmark Elfgren & Strandberg, även om jag inte läst första boken än. Jag köpte ”Cirkeln” på bokrean (eftersom jag hört så mycket om den på andra bokbloggar) men inte läst den än, så utifrån vad jag tycker om bok ett, kanske jag köper bok två så småningom.

Annat intressant var ”Namnsdagsflickan” av Kristoffer Leandoer & Åsa Engström, en illustrerad ungdomsbok som också bitvis har kapitel i form av tecknad serie. Det tycker jag om!

Jag som gillar manga och tecknade serier, fastnade lite för ”Oblivion High”, en ”äventyrsåpopera i mangaformat”, utspelas i Sverige och skriven av vad jag tror är två svenska tjejer, Johanna Koljonen & Nina von Rüdiger.

Det mesta man bläddrar förbi i katalogen känns kliché och en hel del verkar likna varandra alltför mycket för att vara intressant, men vissa titlar står ut (mest för att jag hört talas om författaren/boken förut) – och följande blir jag sugen på att låna/köpa/läsa:

Gene Wolfe: Home Fires, George RR Martin: A Dance With Dragons, graphic novels av Game of Thrones (med fortsättningar), Kaoru Mori: A Bride’s Story (Vol 3 – fast jag vill läsa bok 1-2 först), Robin Hobb: City of Dragons, Karin Suzuragi: Higurashi When They Cry: Atonement Arc 3 (fast jag vet inte vilken titel i ordningen detta är egentligen, har sett lite av animen och har första boken men inga fler).

Ja, och det var väl allt det. Många titlar känns som sagt ointressanta, och många saker är del 4 eller 83 av någonting i en lång serie, antingen en svit med fantasyromaner eller en gigantisk lång svit av mangapocketar, och det säger inte så mycket… och gör att det blir svårt att spontanköpa. Jag är mindre benägen nu att läsa del Z av Y än jag var när jag var yngre. Nu räcker det gott med trilogier – eller tetralogier kanske, men inte så många fler böcker än så. Dessutom är jag inte så intresserad av mainstream inom fantasy eller sf eller manga… jag vill hellre ha något originellt, speciellt, eget, annorlunda, udda… Det där som kanske inte alltid tilltalar alla men har mer och fler litterära kvaliteter än den gängse mainstreamgenren har.