Stenhuggarens dotter är den sjunde
fristående delen i serien Släkten som är en fiktiv krönika över
Sveriges historia. Jag som väldigt gärna läser historiska romaner
har följt serien med spänning. De flesta böcker har jag tyckt
mycket om, vissa lite mindre, men jag har fortfarande tyckt om dem.
Den här boken är jag tyvärr lite
tveksam till, även om jag gärna vill gilla den samtidigt.
I stort sett tyckte jag om den och att
den var bra, men det var några saker som störde mig.
Språkligt sett och som korrekturläsare
blev jag tyvärr besviken på den här boken, att alla presens
particip +s hade slunkit igenom korrekturläsarens ögon utan att
påpekats och rättats till.
Vissa människor av idag har en tendens
att överdriva användning av presens particip plus ”s”. Det är
en sak i frasen ”komma leandes med en ko” som min gamla
skrivkurslärare sade till mig som exempel. En annan sak att skriva
”Han kom gåendes”, när det lika gärna kan stå ”Han kom
gående” - och det dessutom är mer språkligt korrekt. Jag som
språkmänniska och som korrekturläsare störde mig något så
vansinnigt på detta extra s, som förekom inte bara en gång utan
massor av gånger genom hela boken, där det inte borde vara något
s. Därtill var det några andra fel som inte borde ha gått förbi
korrektur.
Nå, korrekturläsning i all ära, om
man ser till handlingen då, vad tyckte jag då?
Såhär beskrivs handlingen på Bokus och Adlibris:
Sissela Konradsdotter föds 1252 i smålandet Njudung. Hennes far är känd för sin magiska förmåga att förvandla stenar till konstverk. Hans berömmelse når ända till kungaborgen i Stockholm, och han får en inbjudan av kung Valdemar.
Dottern Sissela följer med till Stockholm och snart är hon en central del av kung Valdemars liv. Men maktstriderna och intrigerna på kungaborgen tvingar henne på flykt. Med sig får hon kungens frilloson Eskil och den ring som under århundraden burits av kvinnor i maktens närhet. En dag många år senare hinner verkligheten i kapp Sissela, och hennes hemligheter riskerar att avslöjas ...
Språket var ingenting märkvärdigt,
det höll sig ganska så rätt med historiskt tonfall, men det var
ändå ganska simpelt och med många slitna fraser.
Med risk för spoiler: Jag tyckte att
abboten kom undan alldeles för lindrigt och den delen av intrigen
kunde ha gjorts mycket mer av. Han utgjorde aldrig något riktigt hot
och det gjorde mig besviken.
Jag var också besviken på hur lite av
stenhuggarlivet som skildrades. Jag hade gärna sett mer av
huvudpersonens passion till stenen och mer av hennes aktiva yrkesliv.
Nu tog det snöpligt slut och jag blev irriterad på hur lätt
Sissela, som huvudpersonen heter, går med på och nöjer sig med att
vara en av flera älskarinnor till kungen.
En annan sak jag tänkte på under
bokens gång, var att boken skildrar hela Sisselas liv, precis som
många historiska böcker skildrar hela liv, speciellt de i den här
serien.
Nackdelen med att skildra ett helt liv
på det här viset kan vara att det blir lite väl svepande och lite
för ytligt, när så många år ska täckas. Speciellt när man
byter berättarperspektiv många gånger och inte går alltför nära
inpå huvudpersonen.
Över lag tyckte jag att saker och ting
löste sig lite för enkelt. Den allmänna berättarsynvinkeln gjorde
också att jag som läsare inte brydde mig lika mycket om, även om
jag måste erkänna att jag tyckte att det blev spännande, speciellt
mot slutet.
Sammanfattningsvis kan man säga att
det var lättsam, historisk läsning, men ingen bok jag kommer att
lägga på minnet eller som kommer att dröja kvar hos mig. Ändå kommer jag att fortsätta att läsa serien om Släkten och jag ser fram emot framtida delar! Varje del är skriven av en ny författare, så det gör det extra spännande.
Vill du läsa en historisk roman som
skildrar en kvinnas vedermödor under senare hälften av 1200-talet
så ska du plocka upp den här boken.
Tack, Historiska Media, för recensionsexemplaret!
Titel: Stenhuggarens dotter
Författare: Ewa Klingberg
Förlag: Historiska Media
Recensionsexemplar: ja
ISBN: 978-91-7545-275-3
Köp boken inbunden på:
Eller som pocket:
Eller som e-bok:
