lördag, juli 04, 2009

Min röst

Min röst är stark och klar,
Som en låga ska den brinna,
Som minnet aldrig försvinna,
I evighet finnas kvar.






Kommentar: detta är dagens SkrivPuff-övning. Utmaning 185: "Dagens skrivarmantra: Min röst är stark och klar. Skriv om det!"

torsdag, juli 02, 2009

Dagens fotografi: vitt blomster

Stor novelltävling!

Tidningen Julia utlyser en skrivtävling. Man ska skriva en novell på temat "Skitsnack? Nej tack!". Novellen får vara max 12 000 tecken inklusive blanksteg. Deadline är den 23 augusti i år. Läs mer här.

tisdag, juni 30, 2009

Sommarskriv gång två

I lördags var det Sommarskriv. Läraren för kursen hade tillfälligt tjänsteledigt. Tur att inte kursen kostar något för de som är medlemmar i föreningen; hade det kostat hade jag inte velat betala när läraren inte var där. Men det blev ändå en bra gång, efter mycket om och men i form av saker som strulade. När Sommarskrivet väl kom igång blev det trevligt.

Det är bra att öva på att läsa högt för andra vad man skrivit. Att det ska vara så nervöst! Men det går bättre för varje gång. Vi hade grundlig uppläsning (alla fick läsa upp varsina tre texter: ikon, ekfras och impressionistisk text) samt ordentlig repetition av förra kurstillfället. Redde ut begrepp som för många var oklara. Det var en värdefull repetition.

Vi gav oss själva i bakläxa att skriva ikoner. Till den här gången hade jag skrivit en tvättsäker ikon, men jag behöver ändå öva på att skriva sådana, så jag ska göra läxan... Till nästa gång, om två veckor.

Chimairan och väskans hemlighet

”Han är inte farlig”, sade mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. ”Bara väldigt social”, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.

Djuret väste, röt och bräkte samtidigt.

”Vad är det för ett odjur, jag menar, vad är det för ett gulligt litet djur?” sade jag. ”Det är inte en hund?”

”Det är helt riktigt”, sade mannen. ”Det är ingen hund. Det är en chimaira.”

Jag hade aldrig sett ett liknande djur förut. Den hade tre huvuden. Längst fram satt lejonhuvudet som mest såg ut att höra samman med kroppen, mittemellan fanns gethuvudet som satt på ryggen, och längst bak fanns ormhuvudet med sin spelande tunga istället för svans.

”Den är inte helt fullvuxen än”, sade mannen, och fortsatte att konversera, medan jag lät tankarna vandra och inte helt följde med i vad mannen sade. För det var svårt med besten så nära inpå.

Återigen tänkte jag på vad som fanns i min väska: en av mina dyrbaraste ägodelar - den för alla trollkarlar obligatoriska trollkarlshatten. Jag var säker på att det var den som besten ville åt. En chimaira slukade säkert fem kaniner redan till frukost och i min förtrollade hatt hade jag dragit upp minst ett tusental kaniner genom min trollkarlskarriär. Den måste lukta kanin lång väg. Om chimairan fick tag i den skulle den utan tvivel slita hatten itu, och det fick inte ske.

Skyndsamt sade jag adjö, avbröt mannen därmed mitt i en mening, och stegade raskt iväg. Mannen fnös, tydligen förolämpad, sade något till chimairan, och i nästa stund, då jag i nyfikenhet vände på huvudet, såg jag hur lejongapet öppnades och en väldig eldslåga kom ut.

Det blev det sista jag såg. Hettan vällde över mig.






Kommentar: detta är en skrivövning från SkrivPuff: Utmaning 181 - 30 juni:

En "börja" från
AC Collins bok 365 börjor.

Han är inte farlig, sa mannen och tog i med alla krafter för att hålla in besten som drog i kopplet. Bara väldigt social, försäkrade han och djuret morrade. Jag hoppades att den inte hade fått korn på vad jag hade i väskan. Det vore inte bra, inte bra alls.


fortsätt!

måndag, juni 29, 2009

Konsten att härma

Det lilla barnet härmar sina föräldrar.
Konstnären härmar sin mästare.
Författaren härmar sina förebilder.
Till en början.

Tills barnet kan själv och vill göra på sitt sätt.
Tills konstnären vågar föra penseln i nya stråk.
Tills författaren vågar tro på sin egen röst.
Sedan står de alla på egna ben.

Men fortfarande delar av en helhet,
beroende av sin historia,
ödmjuka inför det faktum
att andra före dem gått egna stigar
och liksom dem till en början gått trevande
men så småningom allt djärvare
och med allt större självsäkerhet och självinsikt,
på väg framåt och uppåt.







Kommentar: detta är en SkrivPuff: Utmaning 180 - Skriv om att härma.

Tiden är här för fantasynördarna

Rolig artikel på SvD; jag känner mig träffad som varande en av nördarna. Jag var mer nörd på högstadiet och under gymnasiet. Numera är jag inte lika mycket nörd (det här börjar låta som ett försvarstal). Jag är starkt kritisk mot det mesta slags fantasy, har några få favoriter vars författarskap jag följer, och envisas med att själv skriva fantasy, mestadels. Annars läser jag helst annat numera (även om favoritförfattarskapens böcker fortfarande läses förstås).