Recension: Den kallaste flickan i Coldtown av Holly Black

Handlingen från Rabén & Sjögrens hemsida:

Det är morgon och Tana vaknar upp i ett badkar. Det tar ett tag innan hon minns var hon befinner sig. Det var fest kvällen innan. I vardagsrummet hittar hon de andra festdeltagarna, de är döda och ett fönster står på vid gavel. Någon har brutit mot regeln som säger att man aldrig någonsin får öppna ett fönster efter mörkrets inbrott. När hon går vidare in i sovrummet hittar hon de enda överlevande, förutom hon själv. Svarta sopsäckar är uppsatta för fönstren och i sängen ligger Tanas före detta pojkvän Aidan bunden med silvertejp för munnen. På golvet bredvid ligger en annan kille fastkedjad. Hans hår är svart som bläck och när han tittar upp på Tana ser hon att hans ögon är röda som rubiner.

För att rädda sitt eget och de andras liv måste Tana ta sig in i Coldtown. Där lever monster och människor sida vid sida. Staden är farlig. Den är en bur, ett fängelse för de dömda och alla som vill vara med.

En berättelse om raseri och hämnd, om skuld och skräck och om kärlek och avsky, skriven av succéförfattaren Holly Black.

Den här versionen var bra mycket bättre än vad som stod på bokens baksida, som jag tyckte gav alldeles för missvisande intryck av vad den här boken handlade om. För på baksidan av mitt exemplar stod:

Morgonen efter en stod fest vaknar Tana upp i ett badkar. När hon kommer ut i vardagsrummet hittar hon sina kompisar döda. De enda som fortfarande lever, förutom hon själv, är hennes före detta pojkvän Aidan och en annan kille, med hår svart som bläck och ögon röda som rubiner. Snart är Tana indragen i en livsfarlig jakt. För att överleva måste de ta sig till Coldtown, det enda ställe där de är säkra. Och tiden är knapp ...

Boken handlar inte så mycket om en livsfarlig jakt som texten implicerar. Jämför med texten ovanför, från förlagets hemsida, där det står det bättre beskrivet. Nåväl, hursomhelst.

Här följer min recension av boken:

Jag har velat läsa den här boken sedan jag först hörde talas om den, när den bara fanns på engelska och ännu inte översatts till svenska. Just då kom jag mig inte för att köpa den. När den nu översatts till svenska, passade jag på. Generöst nog fick jag ett recensionsexemplar av boken i inbundet format av förlaget Rabén & Sjögren.

Den här boken var blodigare än jag hade tänkt mig. Jag vet inte riktigt vad jag förväntade mig, det var en bok av Holly Black och jag vill gärna läsa allt jag hittar av henne, för jag har fått för mig att jag gillar allt det hon skriver.

Jag gillade den här boken också, men jag hade nog ändå trott att det var mer av en barnbok, lite mer som Dockskelettet, länk till min recension. Som den var nu var den på tok för blodig och visuellt grym för att vara något annat än en ungdomsbok. Femton plus skulle jag vilja sätta på den här boken. Fast jag ser att det svenska förlaget satt åldern 12-15 år på den här. Jag gör lite snabb research och ser att Barnes & Nobles klassar den som för 14-17 år. Lite mer lämpligt, kan jag tycka.

Med det inte sagt att jag gillade boken. Jag blev bara förvånad till en början. Men snart rycktes jag med och in i handlingen.

När man väl börjat i den här boken kan man inte sluta att läsa. Karaktärerna hade djup och var mångdimensionella, handlingen var genomtänkt. Holly Black kan som alltid det hon gör och den här boken är välskriven.

Hon skrev i sitt efterord att hon inspirerats av tidigare skrivna vampyrböcker, bland annat Ann Rice. Ann Rice är en av de få författare av vampyrböcker jag annars läst. Jag har läst de flesta av, men inte hela hennes vampyrserie. Jag tappade bort mig och tröttnade någon gång efter, kanske femte(?) boken.

Ann Rice var också blodig, fast mättad på ett annat vis i och med att jag också fascinerades så av hennes språk och suggestiva sätt att berätta.

Holly Black kan också verkligen skriva, men hon har ett vardagligt, lite enklare språk, inget speciellt men ett som fyller sin funktion och inte står i vägen för handlingen. Och det är bra.

Ann Rices böcker är dessutom helt klart riktade till vuxna, medan Holly Black riktar sig till ungdomar och också därmed har både ett mer ungdomligt språk, ungdomsrelaterade teman och mer av ett snabbt och spännande tempo, än vad jag minns att Ann Rice hade.

Jag rekommenderar den här boken för alla som gillar vampyrer och inte har emot något att det är blodigt och många som dör.

Den här boken passar de som inte nöjer sig med light-varianter av vampyrer likt de som förekommer i Twilight, utan vill ha lite mer ”brutalt farliga på riktigt”-vampyrer, där det inte bara sägs, utan faktiskt också visas och syns i handling och sätt hos vampyrerna att de faktiskt är farliga.

Tack, Rabén & Sjögren, för recensionsexemplaret!

Författare: Holly Black

Titel: Den kallaste flickan i Coldtown

ISBN: 978-91-29-69492-5

Förlag: Rabén & Sjögren

Recensionsexemplar: ja

Köp boken här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Recension: Kedjor känns bara när du rör dig av Eva Holmquist

Jag fick en förfrågan av Eva Holmquist om att få läsa hennes två böcker Ödeland och Hoppa så fångar jag. Naturligtvis sade jag ja. Eftersom Hoppa så fångar jag är den sista delen i en trilogi, bad jag att få de två första delarna i serien. Generöst nog så skickade Eva Holmquist mig e-böcker av de båda första delarna. Den sista delen samt novellsamlingen Ödeland, som jag har recenserat här, fick jag i pappersformat.

Eftersom jag hade fått en Kindle när jag fyllde år i februari, passade det utmärkt att få ett par e-böcker att läsa!

Det var med stort nöje jag läste Kedjor känns bara när du rör dig och resten av trilogin om Diligentia.

Jag hävdar fortfarande att jag är lite av en nybörjare på science fiction, fastän jag läst science fiction längre och mer än vad jag trott, något jag insett i efterhand. Redan på gymnasiet läste jag Ursula K. LeGuins böcker och älskade dem, inte bara fantasytrilogin om Övärlden, utan jag lånade alla hennes böcker från stadsbiblioteket (som ligger ett stenkast från gymnasieskolan där jag gick). Därför har jag läst en hel del science fiction, utan att vara medveten om att det är just science fiction.

Så kallad hård science fiction har jag dock läst mycket mindre av. Hård är i betydelsen att det är mycket teknik och tekniska termer, helt enkelt mycket vetenskap (science) inblandad i fiktionen.

Trilogin om Diligentia är inte hård science fiction, utan snarare mjuk, med genren som bakgrund för de dramer som utspelas mer på det personliga planet, i relationerna mellan människor och i det som utspelas inom människorna.

Diligentia är ett rymdskepp och trilogin handlar också om att resa och utvecklas, om att leta reda på och hitta sig själv.

Boken är riktad till ungdomar och skriven på ett enkelt och lättillgängligt språk som väl fungerar ihop med handlingen, driver allting framåt, och gör att man som läsare kan fokusera på innehållet och spänningen, som stiger genom hela boken. Det här är en riktig bladvändare.

Tyvärr tyckte jag att allting skedde lite för snabbt mot slutet. Boken kunde gärna ha varit längre, eftersom jag kände att utvecklingen skedde lite för hastigt under den sista fjärdedelen av boken ungefär.

Kvinnorna hade en lägre status på rymdskeppet, under större delen av boken. Det var först på slutet som detta ändrades – alltför lätt och utan större protester – det blev inte så trovärdigt som jag skulle ha velat. Dessutom nådde rymdskeppet sin destination för snabbt, och man fick inte uppleva något av just det utan allting hastades över lite snabbt.

Det faktum att det bara var femtio personer på generationsskeppet, blev jag också fundersam över. Skulle det verkligen gå att få en flerhundraårig population av bara femtio människor – som också förblir ungefär femtio stycken generation efter generation? Min mottanke är att det blir inavel rätt snabbt, men jag är å andra sidan inte insatt i genetiska fenomen och jag hoppas att Holmquist har gjort sin research i detta, så att det faktiskt är troligt ändå, att det skulle lyckas.

Annars tyckte jag mycket om den här boken, och när jag hade läst den, såg jag verkligen fram emot att läsa fortsättningen och var glad att jag redan hade båda böckerna hemma och genast kunde fortsätta resan med Diligentia.

Tack till Eva Holmquist och Ordspira förlag för recensionsexemplaret!

Författare: Eva Holmquist

Titel: Kedjor känns bara när du rör dig

Förlag: Ordspira förlag

Format: e-bok

ISBN: 9789198013979

Recensionsexemplar: ja

Köp boken här:

Adlibris e-bok

Adlibris häftad

Bokus e-bok

Bokus häftad

SF-bokhandeln häftad

Recension: Drakarna av Julie Kagawa

Handlingen, från baksidan av boken:

För länge sedan lyckades Sankt Görans Orden utrota nästan alla drakar. De få som blev kvar gömde sig genom att anta mänsklig form och har sedan dess levt bland människorna. Långsamt har de blivit allt fler, allt starkare, allt listigare. De har skapat Talon, en världsomspännande organisation som samlar alla drakar, och är nu redo att överta makten från människorna.

Ember och Dante Hill är två unga drakar som vuxit upp som bror och syster i Talons hemliga anläggning. De har tränats och förberetts för att kunna infiltrera det mänskliga samhället, och som slutprov placeras de i strandstaden Crescent Beach. Ember är nyfiken på tonårslivet och längtar efter att få uppleva en sommar i frihet innan hon tilldelas sin slutgiltiga plats i Talons organisation. Men så dyker plötsligt en laglös drake upp och ifrågasätter allt Ember lärt sig.

Garret Xavier Sebastian är bara sjutton år, men redan en ärrad drakdödare. Som soldat i Sankt Görans Orden är hans uppdrag att eliminera alla drakar – särskilt de unga. Nu skickas han till Crescent Beach på ett uppdrag: att undersöka två eventuella Talon-agenter och eliminera dem. Men först måste han vara helt säker på att de verkligen är drakar, och med Ember Hill är ingenting säkert. Embers mod, självförtroende och vilja ställer allt Garret lärt sig på ända. Hur mycket är han villig att ge upp för att få reda på sanningen om drakarna?

Min recension:

Tidigare har jag läst trilogin Öster om Eden av Julie Kagawa. Det var en serie som växte med varje bok och som jag tyckte riktigt bra om på slutet. Därför hade jag något av förväntningar på den här boken, att jag skulle fastna lika mycket för den, och blev besviken. Den var inte alls lika spännande eller kvalitativ som den förra serien.

Först några ord om språket. Boken var skriven i första person hela vägen igenom, med ungefär vartannat kapitel ur den enas respektive den andras, av de två olika huvudpersonernas, perspektiv.

Även om den skiftade mellan den kvinnliga huvudpersonen och den manliga huvudpersonen var det ingen större skillnad på dem, varken i språk eller attityd.

Skriver man i första person ska gärna huvudpersonen ha en attityd som kommer fram även i språket, och inte bara i handling. Både i språkval och i sätt att berätta. Annars utnyttjar man inte första persons-perspektivet som man faktiskt kan göra.

Jag tror att Kagawa använde första person bara för att förstärka känslan av att man följde två personer. Hade hon gjort det bra hade det fungerat, nu blev det bara kulissartat med ”jag”; hon kunde lika gärna ha skrivit ”han” och ”hon” – författaren var inte närmare personerna än så. Det kunde alltså lika gärna ha varit en bok skriven i tredje person, på ett nära vis.

Angående handlingen, så hade den verkligen potential. Idén i sig, att drakar skulle ta mänsklig skepnad och sedan försöka smälta in i samhället, är det inget fel på. Men utförandet, Kagawa, utförandet!

Kagawa, som ung författare och kvinna av i dag, följer sin nutid och sitt eget samhälle med utseendefixeringen som är så etablerad i vårt samhälle, speciellt bland ungdomar. Hon låter det speglas till och med på drakarna och deras personligheter. Drakarna blev med ens bara mänskliga varelser med reptilskal: drakarna, med motiveringen att de är dragna till allt som är vackert, valde, när de valde människoform, alltid att se vackra ut. Enligt Kagawa.

Visst, det kanske inte är så konstigt, om man har möjlighet att välja hur man ska se ut som människa, att man väljer att se bra ut. Fast det verkar samtidigt osannolikt. Borde inte bara människoformen av draken spegla hur man faktiskt redan ser ut som drake? Och där finns det väl lika många olika sorters drakar som det finns nyanser och olikheter hos människorna, kan jag tänka. Bryr sig verkligen en drake som tar mänsklig form om ifall han eller hon ser snygg ut i en människas ögon?

Dessutom störde jag mig på att det över huvud taget nämndes, och att boken därmed blev en sådan där tröttsam en där utseendet har sådan fokus. Det är klart att det behövs”snygghet” (åtminstone subjektiv sådan; skönheten finns i betraktarens ögon) för attraktion människor emellan, att utseendet spelar roll i kärlekssammanhang, men det är onödigt av Julie Kagawa att uppmuntra det. Världen är tillräckligt utseendefixerad som den är redan. Det behövs inte femtioelva böcker som också fokuserar på ytlighet och utseende. I en bok vill man ha lite djup, inte bara ytlig fernissa och platt pappersfigursunderhållning för stunden.

Vad gällde romantiken var det en kärlekstriangel i fokus. Även om jag inte har haft något emot sådana tidigare, i andra böcker, kändes det den här gången lite tjatigt, kanske också för att jag läste Glastronen, Ceremonin och Drakarna på rad efter varandra, med bara en mellanbok.

Tyvärr är det alltför tydligt att Julie Kagawas bok är en ungdomsbok, i dess minst smickrande mening. Den har för mycket ”sista-sommaren-i-frihet-innan-jag-blir-vuxen”-ton över sig.

Så som sagt, lite för mycket utseende och ”semestern-tar-snart-slut”, samt lite för mycket sommarromantikslisk, som dessutom innehåller en massa skräpmat – antagligen tror de att de är så vackra att utseendet inte kommer att påverkas över huvud taget av att de proppar i sig pommes frites varje dag. Ungdomens tilltro till odödligheten (speciellt om man är en drake och ändå lever i hundratals år) är universiell.

Sammanfattningsvis kan jag säga att trots att boken hade en del action och spänning, mellan strandbad och surfning i havet, var den tråkig större delen av tiden, och det var bara mot slutet det hände lite mer och blev spännande, så att det grep tag, i alla fall för stunden.

Greppet är dock väldigt löst, och jag tror inte att Kagawa greppat tag tillräckligt hårt om mig. Jag är inte direkt varken sugen eller nyfiken på fortsättningen. Själva drakbiten är tyvärr för outvecklad och därmed ointressant, kärlekstriangeln är förutsägbar, och tyvärr fokuserar Kagawa mer på romantiken än på drakarna.

Vill du läsa något lättsmält för stunden, med mycket surfning och romantik, och en touch av light urban fantasy i form av drakar, är den här boken något för dig. Kanske just en bok för lättsam strandläsning?

Jag är ändå glad att jag fick möjlighet att läsa den här boken. Tack, HarperCollinsNordic, för recensionsexemplaret!

Författare: Julie Kagawa

Titel: Drakarna

Första delen i trilogin: Sagan om Talon

Förlag: HarperCollinsNordic

ISBN: 978-91-509-1792-5

Sidantal: 415

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa här:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

HarperCollinsNordic

Uppdateringar: en spökhistoria och en fantasyberättelse

Jag har uppdaterat två berättelser på Wattpad. Den ena historien kallar jag för Stenstatyn, och den skrev jag början på för flera år sedan. Förutom de två första kapitlen, skrev jag även fragment och delar av fortsättningen, samt att jag gjorde en synopsis och lite kringarbete med karaktärsbygge, och annat runt omkring. Det är en fantasyberättelse, från början menad att vara en roman.

Den andra historien heter The Illegitimate Son of Gods. Jag har gett den en egen sida här på bloggen. Det är en del av en novellsamling, där alla noveller är länkade. Jag är lite osäker på vilken genre den tillhör. Det är en spökhistoria, men samtidigt händer så mycket annat att den snarare kan kallas fantasy eller paranormal. Vad definerar en paranormal historia, egentligen?

Hur som helst, jag har uppdaterat båda dessa med nya delar.

Vad gäller The Illegitimate Son of Gods är den inte heller nyskriven; jag skrev mycket av berättelsen för ganska många år sedan nu. Översättningen till engelska är dock ny. Jag tänkte översätta de delar jag skrivit, och sedan fortsätta på berättelsen, direkt på engelska.

Surfa gärna i väg och läs och kommentera. För att kunna läsa måste du vara medlem. Det kostar ingenting, och du behöver inte lägga upp några berättelser själv; det räcker att du följer andra.

Via bilden ovan och bilden nedan kan du också läsa direkt i det här blogginlägget. Tryck bara med muspekaren på respektive berättelse, så ska du kunna läsa åtminstone inledningen och det första kapitlet. Men vill du läsa vidare gör du det på Wattpad.

Oavsett om du bara läser här eller också läser fortsättningen på Wattpad, så tar jag tar gärna emot kommentarer, om dessa mina två historier är något att satsa på eller inte. Och så är jag förstås nyfiken på vad du tycker!

Waiting on Wednesday: Naondel av Maria Turtschaninoff

Vem som först kom med "Waiting on Wednesday" vet jag inte, jag har sett det figurera även på svenska bloggar, och därför hakar jag på lite nu och då.

Eftersom jag just har läst ut Maresi och tyckte väldigt mycket om den boken (recension kommer), så blir det här inlägget då jag berättar hur spänd och nyfiken jag är på den fristående fortsättningen. Det är snarare en annan del i "Krönikor från Röda klostret". Bok två handlar inte om samma personer, om jag förstår saken rätt, men den utspelas i samma värld och, kan jag tänka mig, i samma anda som den förra boken. Som undertiteln säger så är i alla fall det Röda klostret fortfarande i centrum, och det bådar gott!

Därför ska det bli så roligt att få köpa och läsa boken Naondel av Maria Turtschaninoff  när den kommer ut i höst. Bilden har jag lånat från Maria Turtschaninoffs blogg, och som ni ser så är det det finska omslaget på boken. Det svenska omslaget är tydligen inte riktigt klart än. Men hur det nu än ser ut, när det blir klart, så ser jag jättemycket fram emot den här boken när den kommer ut på svenska. Förhoppningsvis blir det i höst, precis som den finska versionen.

En smakebit på søndag: Peace av Gene Wolfe

En smakebit på søndag anordnas av Flukten fra virkeligheten. och återkommer varje söndag. Surfa till hennes blogg för att läsa fler smakbitar.

Min smakbit kommer från en bok som jag läste fredag-lördag den här helgen, Peace av Gene Wolfe. Han är definitivt en författare som förtjänar mer uppmärksamhet. Ett språkligt geni, någon som verkligen kan berätta en historia och göra det bra. Som skriver intelligent och inte alltid helt lättillgängligt. Han tar inte genvägar och han vågar skriva på ett sådant vis att läsaren får en utmaning.

Mycket kunde sägas om och diskuteras kring innehållet i Peace, men jag nöjer mig här med att nämna språket.

Språket är poetiskt och vindlande. Gene Wolfe skriver rytmiskt, med många och långa parenteser, i en viss takt som man kommer in i efter ett tag, som läsare. Boken är lite svår- och trögstartad, men när man väl kommit en bit är det en underbar upplevelse (om man kan bortse ifrån att man obönhörligen blir förvirrad under läsningen). Det här är en bok som man gärna läser om och som kanske till och med kräver en omläsning – speciellt av en lite ouppmärksam läsare.

Gene Wolfe är alltså inte helt lättillgänglig och inte för alla, men han är definitivt en författare som skriver både vackert och intelligent, som har mycket att berätta. Han skriver både fantasy, science fantasy och science fiction. Peace klassas som fantasy.

Mitt smakprov kommer från ett parti utan parenteser, från sidan 97 i Peace.

The rain slacked a bit and we saw it, a massive brick-and-fieldstone farmhouse whose solid masonry walls had probably been standing since before the Civil War. Beside the front door a white June rosebush as big as a laurel still displayed the year's last three blossoms, now being flailed to ruin by the rain; under the spreading, thorny gray-green branches a lonely hen sheltered herself; there was no porch but the bush, and only a single high stone step, to which Mr. Macafee drove as close as he could before tooting the horn. I could see a kerosene lamp buring in the parlor window. Mr. Macafee tooted again, and as he did so the door opened; a woman in a long, old-fashioned calico dress stood there, with a little girl behind her who watched us from the shelter, as it seemed, of her mother's skirts. The woman made a gesture I did not understand and disappeared inside the house, followed by the little girl, who had pigtails. My aunt Olivia said, ”She's gone to get an umbrella – we don't need that, and she'll get wet. Why don't you make a run for it, Jimmy?”

Mr. Macafee opened the door and dashed out. I followed him, and in the three jumps it took me to reach the door got as wet as I had fallen into the river. ”Get out of Vi's way”, mr. Macafee said, and drew me aside. My aunt, of course, was wet, too, and we were all three standing in the doorway laughing about it when the woman in calico and the little girl returned with an umbrella like a black bird, and a huge old slicker of the kind favored by farmers.

Recension: The Pain Merchants av Janice Hardy

Handlingen enligt baksidan på boken:

Nya has a secret she must never share.

A gift she must never use.

And a sister whose life depend on both.

In a dystopian world crippled by war, orphans Nya and Tali try to make a living. They are Takers, and can pull pain from people's bodies and move into their own. This ability wins Tali an apprenticeship at the powerful Healers' League. But Nya's unique pain-shifting skills are flawed, dark and deadly dangerous.

Now something sinister is happening at the Healers' League and apprentices are missing. Suddenly Nya's talent is in great demand from the pain merchants and trackers hunting her across the city...

Mina åsikter och tankar

The Pain Merchants är den första boken i en trilogi som heter The Healing Wars. Den är skriven av Janice Hardy. The Pain Merchants utgår ifrån en spännande grundidé. Smärta är något som går att ta bort med fysisk handpåläggning. De som är Tagare (Takers) kan dra ut smärta ur en annan människas kropp och in i sin egen. De föräldralösa systrarna Nya och Tali har de magiska förmågorna. Men medan Tali får lärlingsplats hos de inflytelserika Helarnas Förbund, har Nya inte de egenskaper som krävs för att bli lärling. Hon visar sig vara något mer än en vanlig Tagare, något mycket farligare och mer inflytelserikt.

Boken sägs utspelas i en dystopisk värld, men jag såg det ärligt talat snarare bara som en fantasyvärld, delvis eftersom ländernas namn var rena påhitt och delvis för att det inte fanns några andra dystopiska inslag. Över huvud taget är staden inte speciellt ingående beskriven. Världen har varit med om något slags krig innan berättelsen början, ett nytt krig pyr under ytan, men annars är det inte en dystopi som jag läser in betydelsen i ordet; något som klassas som science fiction – en värld som är vår egen i en, nära eller långt framskriden, framtid.

Detta är mer av en ren fantasyhistoria.

Berättelsen hade snabbt tempo, mycket hände på kort tid, spänningen stegrade, och visst blev det mer spännande på slutet. Men det var lite för mycket av enkel bladvändare utan djup. Idéerna bakom är originella och har potential, men genomförandet lämnar mycket i övrigt att önska.

Boken var skriven i första person, men perspektivet utnyttjades inte i full potential, liksom idén med köpmän som handlar med smärta och Tagare kunde ha blivit betydligt mer. Kanske utvecklas konceptet vidare i bok två och tre, men nu utgår jag ifrån mina intryck från den första boken – och redan i en första bok i en trilogi tycker jag att man kan göra mer av idéerna.

Man fick aldrig riktigt lära känna huvudpersonen Nya, än mindre systern Tali. Över huvud taget brast det i karaktärsbygget, även om någon av bifigurerna var av lite mer intresse så blev de aldrig sådana att de verkligen fick personlighet och jag såg dem ordentligt framför mig.

Direkt då jag läst klart kände jag något av en vag nyfikenhet på hur det hela skulle lösa sig, men nu har jag redan glömt bort hälften. Boken ger inte något bestående intryck och jag skulle inte läsa vidare om det inte vore för att jag redan har bok två i hyllan. Jag köpte dem samtidigt på rea, en utförsäljning på Akademibokhandeln, för tio kronor styck, och med det förmånliga priset må det vara hänt.

Först efter att jag har läst bok två kommer jag att bestämma mig om det är värt att läsa bok tre och om jag ska ödsla pengar på att köpa bok tre till fullpris.

Sammanfattningsvis: The Pain Merchants har ett intressant koncept och bygger på en spännande ursprungsidé, men framförandet lämnar mycket i övrigt att önska. Boken var alltså sådär och värd två stjärnor av fem.

Författare: Janice Hardy

Titel: The Pain Merchants (alternativ amerikansk titel The Shifter)

Serie: The Healing Wars #1

Språk: engelska

Format: pocket

ISBN: 978-0-00-732679-2

Förlag: HarperCollins

Recensionsexemplar: nej

Utläst: 2016-01-29

Boken finns att köpa på:

Bokus (The Shifter)

Adlibris (The Shifter)

Book Depository (The Shifter)

Book Depository (The Pain Merchants)

Övriga delar: Blue Fire (del 2), Dark Fall (del 3).

Tematrio: Kärlek

Eftersom det just har varit Alla Hjärtans Dag, är temat för veckans tematrio kärlek. Lyran på Lyrans Noblesser skriver ”Berätta om tre bra böcker eller filmer som handlar om kärlek!”

Nu känns det som om jag får en andra chans att göra detta; förra veckan var Top Ten Tuesdays tema om just kärlek (också apropå Valentine's Day). Därför passar jag på nu istället, att ta med den enda bok jag kom på när jag försökte författa en tio-i-topp, lite halvhjärtat sådär (no pun intended).

1. Deathless av Catherynne M. Valente. Det här var den första boken jag läste av Valente och jag läste den under 2015, utläst tredje juli. Den utspelas i Ryssland, är Valentes egen version av en gammal legend om en legendarisk person i rysk mytologi, nämligen sagan om hur Koschei den odödlige kom att dö – och så mycket kan jag avslöja att det handlar om att kärleken ställer till det för honom. Legenden om Koschei finns beskriven på Wikipedia, bland annat. Annars rekommenderar jag att läsa Valentes bok (utgåvan som jag läste är lite dyrare, fast jag köpte den på The English Bookshop i Uppsala). Hon har lyckats väldigt bra i sin version. Inte för att jag känner till den bakomliggande legenden särskilt bra, men jag blev högeligen förtjust i Valentes språk, hennes sätt att berätta; drömlikt och poetiskt. Det tog tid innan jag kom in i boken, men bara man ger den lite tid och läser vidare i den så fastnar man för den – och sedan är man fast och till och med fäst vid den. Vips, så hade jag skaffat mig en ny favoritförfattare. Tur då, att jag redan innan jag läst klart Deathless (länk till billigare upplaga) kom mig för att köpa The Girl Who Circumnavigated Fairyland in a Ship of Her Own Making, också skriven av Valente (en helt underbar titel för övrigt).

2. Gone Girl av Gillian Flynn är också en första bok av en för mig ny författare, också läst för första gången förra året. Den här boken lyssnade jag på under ganska lång tid, men det gjorde ingenting att jag tog tid på mig – det var en väldigt bra version, den engelska ljudboken (mitt exemplar lånat på biblioteket och därför inte med på fotot ovan; jag hittade tyvärr bara en samlingsversion med alla hennes tre böcker som ljudbok att köpa när jag sökte efter länk att tagga) som jag lyssnade på. Vartannat kapitel är ur hans perspektiv, vartannat kapitel är ur hennes perspektiv – och i ljudboksversionen är det också två som läser: en man och en kvinna. Det här är också kärlek när den blir farlig för de inblandade. Boken utspelas i USA och handlar om ett ungt gift par, där ingen av dem är vad den andra tror, och där läsaren/lyssnaren inte heller vet vad hon/han ska tro. Läs ingenting om handlingen i förväg, utan lyssna bara på eller läs boken! Den är väl värd att läsas, en psykologisk thriller och ”nervbitare”. Jag tyckte så mycket om den – jag tror det speciellt berodde på att det var just en ljudbok och uppläsarna gjorde det så himla skickligt – att jag föll för den såpass att jag, vips, hade köpt två böcker till av Gillian Flynn (länk till dem på engelska - fast jag köpte dem på svenska och i vanlig pocketversion; hennes två tidigare böcker), som jag ännu inte läst, men sparar till något bra tillfälle när jag vill läsa något modernt, socialrealistiskt, nervpirrande thrilleraktigt. Boken Gone Girl finns även att läsas på svenska, med samma titel.

3. Det får bli ännu en ljudbok. När jag hade lyssnat klart på Burial Rites (länk till ljudboken) av Hannah Kent, (australisk författare) skrev jag i min läsdagbok ”Bästa ljudbok jag lyssnat till. Extremt bra läst. Och en väldigt bra bok.” Så kan jag fortfarande sammanfatta den här boken, fast nu har den fått konkurrens av Gone Girl som också lästes väldigt bra. Hursomhelst fanns det så mycket känsla i Burial Rites. Och Burial Rites har blivit mer av en favoritbok än Gone Girl. Jag vet inte om jag skulle ha fått samma starka känslor för Burial Rites om jag hade läst den själv. Jag lyssnade på den under väldigt lång tid, men som i fallet med Gone Girl, gjorde det inget att jag här drog ut på den ljuva karamellen. Burial Rites handlar om kärlek när det inte heller går riktigt som man skulle vilja. Huvudpersonen är en kvinna och hon är dödsdömd. Romanen utspelas på Island 1829, baserad på en sann historia, där den dödsdömda kvinnans nutid blandas med hennes berättelse om vad som hände innan och varför hon blev dömd till döden. Att kärlek är en stark bidragande orsak, inser ni nog. Hur som helst, denna historiska roman, lågmält men intensivt skriven, är väldigt läsvärd! Så läsvärd att jag när jag hade lyssnat klart på ljudboken beställde ett fysiskt exemplar på BookDepository – en vidunderligt vacker version, dessutom som väl speglar bokens innehåll. Burial Rites, som är Hannah Kents debutbok finns numera också på svenska, med titeln En mörderska bland oss. Jag vet inte riktigt vad jag tycker om den svenska översättningen av titeln, men boken finns på årets bokrea, insåg jag igår! Så passa på att läs den på svenska om ni inte vill ha den på engelska. Köp på till exempel Bokus eller Adlibris. Ni kommer inte att ångra er, för om ni är som jag så säger det vips, och så har ni skaffat er en ny favoritförfattare – som tyvärr inte kommit ut med några fler böcker än – men jag väntar ivrigt.

Recension: Middagsmörker av Charlotte Cederlund

Den här boken snubblade jag bara över; fastnade direkt för omslaget och utan att veta något mer om den än baksidestexten som presenterades på Opals hemsida, ville jag genast läsa den.

Jag chansade på att fråga efter ett recensionsexemplar och till min stora glädje fick jag jakande svar och någon dag senare damp boken ned i brevinkastet. När jag avslutat boken jag höll på i för tillfället, kastade jag mig genast över denna bok och började läsa.

Middagsmörker är Charlotte Cederlunds debutbok och hon gör det bra. Huvudpersonen är den sextonåriga flickan Áili som vuxit upp i Skåne. Hennes mor var same men själv vet Áili ingenting om samiskt leverne. Hon växte upp med sin far som visserligen flyttade mycket, men bara i södra Sverige. När fadern dör är det vinter och Áili tvingas upp till sin samiska släkt i en liten by i närheten av Kiruna.

Uppe i vintermörkret får Áili både nya vänner och nya fiender. Hon får dessutom stifta bekantskap med samernas seder och traditioner och inte minst med samisk magi.

Det är en fiktiv historia och jag vet inte hur många av de myter och legender som nämns som är samiska på riktigt, men de kittlar verkligen fantasin.

Det finns alldeles för få romaner som handlar om samer (inte för att jag har letat efter dem, så jag vet inte alls hur många det finns). Minoriteter och speciellt samer har inte fått mycket utrymme i historien – eller som Áili själv säger – man får inte lära sig något om samernas historia i skolan.

Speciellt bra är det därför att den här boken riktar sig till just unga. Jag hoppas att den ger en ödmjukhet mot andra kulturer, och att ett av de budskap som boken förmedlar – att det är okej att vara annorlunda – suger sig fast i de unga som läser.

Jag har sameblod på min pappas sida, längre tillbaka i släkten, och jag har vuxit upp i Norrland – inte alls så långt norrut som denna bok utspelar sig, men i Umeå, där jag bodde tills jag fyllde elva år. Därför vet jag lite om samerna, men inte mycket, så jag läser, fascineras och förundras och blir sugen på att ta reda på mer. Mytologier över huvud taget har alltid legat mig varmt om hjärtat.

Vargar har jag också alltid tyckt mycket om och det finns en varg som har en central roll i boken. För en gångs skull får man även en positiv bild av det mytomspunna djuret, även om samerna i boken är mycket emot vargar – vilket är förståeligt för renarnas skull.

Annars ger jag inte mycket för den gängse synen på vargar. Som om de vore monstruösa varelser snarare än bara vanliga vilda djur. Människans sätt att förmänskliga djur, kan många gånger vara inte bara komiskt, utan även avskräckande och rentav farligt – både för djuren och för människan – och inte minst ger det en helt felaktig bild av vad djuret ifråga egentligen är och representerar.

Men det var en utvikning – åter till boken. Middagsmörker är en annorlunda fantasybok och jag gillar starkt att Cederlund utnyttjat det som faktiskt finns i svensk kultur och som ofta blir bortglömt, nämligen Sveriges urbefolkning – samerna.

Språket är bra, det flyter på, känns naturligt, och det är ingenting som stör mig eller stör läsningen. Däremot tycker jag att boken kunde ha korrekturlästs ännu en runda. Att det, exempelvis, står ”sp” på ett ställe istället för ”så” är lite väl slarvigt. Men jag om någon borde veta att det är lätt att missa småsaker, hur många gånger man än korrekturläser en text.

Känslor beskrivs på ett kraftfullt sätt och både vänskap och motsatsen skildras med tyngd och trovärdighet. Dock störde jag mig lite på att Cederlund inte utnyttjade förstapersonsperspektivet mer. Där hon, till exempel på sidan 284 skriver ”Jag känner att jag glider i snön”, kunde hon ha hoppat över ”jag känner”. Över huvud taget behöver man inte när det är första person förklara så mycket; en hel del smått (och övertydligt) kunde därför ha strukits.

Bortsett från det är det starkt berättat med personskildringar som dröjer sig kvar, såväl som en handling som fastnar. Det är livfullt berättat och jag ser allting framför mig. Att Cederlund valt att skriva i presens och i första person förstärker intrycket.

När jag närmade mig två tredjedelar av handlingen undrade jag hur detta skulle hinna knytas ihop på de få sidor som fanns kvar, men det visade sig att Cederlund band ihop det hela på ett fint sätt som kändes helt i klang med resten av berättelsen. Det var inte alls något snabbforcerat slut utan en välavvägd dramatisk kurva.

Även om det är ett definitivt slut på boken är det ändå som upplagt för en fristående fortsättning och jag läser gärna mer.

Tack, Opal förlag, för recensionsexemplaret!

Författare: Charlotte Cederlund

Titel: Middagsmörker

Förlag: Bokförlaget Opal

Sidantal: 300

ISBN: 978-91-7299-786-8

Originalspråk: svenska

Recensionsexemplar: ja

Boken finns att köpa på:

Adlibris

Bokus

SF-bokhandeln

Recension: Staden på på andra sidan – Kompassen av Kim M. Kimselius

Jag hade världens bästa flygplansunderhållning när jag nu i helgen reste till London. Jag läste andra halvan av Kim M. Kimselius bok Staden på andra sidan– Kompassen på flygplanet och flygresan gick så mycket snabbare.

Kimselius har skrivit en mycket spännande fantasybok som i mångt och mycket även påminner om en saga. Hon kan verkligen konsten att skriva en blandvändare. Kapitlen är korta och varje kapitel – och då menar jag verkligen alla kapitel – slutar med en cliffhanger.

Markus har problem hemma med en styvfar som slår både honom och modern. När Markus hittar en underlig bubbla som för honom till en annan värld förändras allt. Världen han kommer till är både mystisk och förbryllande. Med sig på äventyret har han en flicka vid namn Matilda, som hjälper honom på ett högst oväntat sätt.

Språket är enkelt och lättförståeligt. Kimselius skriver så att alla förstår. Det är ett språk som flyter på och gör att man kan läsa boken i rasande fart precis som en riktig bokslukare och det är just en bokslukarbok det här är, mest kanske skriven för barn, men jag som vuxen slukade också boken och jag läser gärna fler böcker i serien om Markus.

Jag hoppas att Matilda är med även i de nästföljande böckerna för jag gillade verkligen henne också. Det kändes bra att det fanns med en stark flickkaraktär och någon som kunde ta hand om sig själv. Både Markus och Matilda växte och förändrades genom bokens gång – och det är något som jag uppskattar. Karaktärerna i en bok ska inte vara desamma i slutet som i början. Händelserna som sker, vare sig de är slumpaktiga eller formade av karaktärerna själva, påverkar och förändrar, både till det bättre och det sämre, men mest till det bättre och i slutändan har både jag och karaktärerna i boken lärt sig något om livet.

Kimselius andra böcker om Ramona och Theo har jag redan på min favorithylla över historiska romaner för barn och Kimselius bok om skrivande står på plats i hyllan med böcker om just skönlitterärt skrivande.

Just den här boken fick jag mycket generöst av Kim M. Kimselius själv som recensionsexemplar. Mitt första recensionsexemplar någonsin. Tack så mycket, Kim! Jag uppskattade verkligen boken och ser fram emot att få läsa mer av dig! Är väldigt spänd på att få läsa alla andra nya böcker du kommit ut med det här och förra året.

Tack vare den här boken har jag kommit ur min lässvacka, även om det gick trögt till en början. På flera månader har jag inte läst ut en enda bok (mest för att jag varit så kreativ själv med skrivande och målande och kanske också på grund av att jag läste så himla många böcker förra året). Den här boken har gett mig läsglädjen tillbaka! Nu ser jag fram emot att läsa igen.

Helger och religioner i fantastiska världar

Fantastisk podd har den här gången, i det nu senaste avsnittet, rubriken "Helger och religioner i fantastiska världar". Den här veckan är det Stockholmsgruppen (något färre än vanligt) som diskuterar just det som rubriken handlar om. Det blir en intressant diskussion att lyssna till.

Som vanligt är Fantastisk podd väldigt inspirerande. Skrivande människor som diskuterar skrivande. Kan det bli bättre?

I det här fallet är det fantasy-/skräck-/sf-författare som diskuterar. Ett nytt avsnitt kommer torsdagar varannan vecka.

Om ni ännu inte lyssnat, surfa dit och gör det.

Diskussionen handlar mest om fantasy och sf i skrivrelaterat, men även andra som skriver kan känna igen sig. Bara man skriver skönlitterärt finns det många paralleller och intressanta diskussioner, funderingar att själv spinna vidare på som skönlitterärt skrivande människa.

Just den här veckan med helger och religioner i fantastiska världar som tema, fick det mig verkligen att börja fundera. Har jag utnyttjat potentialen som finns i det att hitta på en egen religion och egna myter och helger i min egen fantasyvärld där UM/DK och Tusenskönan med fortsättningar utspelar sig?

Jag är inte helt säker på det.

Jag vill vrida och vända mer på det här, fundera mer, fundera vidare. Dra saker till sin spets, utveckla ytterligare, skapa något eget och udda.

Hittills är det väldigt vanligt och ordinärt. Det blir lite så när man håller sig till vår världs svordomar - speciellt i svenskan - då förutsätts att det finns ett helvete och en djävul såväl som en himmel och en gud (eller en gudinna).

Som fantasyskribent kan man låna från gamla religioner och myter som redan finns för även om man hittar på något som man tror är helt nytt så visar det sig att det redan finns någonstans i världen eller redan är påhittat av någon annan. Vi rör oss alla i samma tankebanor mer än vad vi tror.

Ändå tror jag att var och en som skriver och verkligen tänker till kan skapa något för henne eller honom helt unikt; ge något redan existerande en spets, en udd, en egenhet, något helt unikt som har med den personen och den personens liv och fantasi att göra. Likheter finns alltid, men ändå alltid utrymme till att skapa något personligt, som, om än lite, är annorlunda än det som någon annan hittar på.

Och det är dit jag vill, till det där som bara jag kan hitta på, må vara att jag gräver och vänder på andras och på redan existerande myter och religioner. Jag tillför ändå något eget, och mixar ihop det jag hittat på mitt eget lilla vis.

Nu ska jag fortsätta att fundera medan jag lagar ärtsoppa; det är ju ändå torsdag!

Där allt är möjligt

Jag vill bara tipsa om en artikel på SvD:s sida som handlar om fantasy och alla dess olika subgenrer. Som det står i artikeln, fantasy handlar om så mycket mer än mantelklädda alver.

Tiden är här för fantasynördarna

Rolig artikel på SvD; jag känner mig träffad som varande en av nördarna. Jag var mer nörd på högstadiet och under gymnasiet. Numera är jag inte lika mycket nörd (det här börjar låta som ett försvarstal). Jag är starkt kritisk mot det mesta slags fantasy, har några få favoriter vars författarskap jag följer, och envisas med att själv skriva fantasy, mestadels. Annars läser jag helst annat numera (även om favoritförfattarskapens böcker fortfarande läses förstås).