Skrivande: kapitelförteckningens betydelse

Torsdag och fredag hittills den här veckan har jag bara renskrivit. När man renskriver så mycket blir man sugen på att skriva nytt. Ändå har jag inte gjort det än. Jag sneglar på kapitlen, har beslutsångest. Jag jobbar enligt "huller om buller"-metoden, och det kanske försvårar lite. Jag har en hel trilogi att skriva på, DK, och vill skriva överallt på en gång.

I dag skapade jag ett nytt dokument kallat Innehållsförteckning, där jag klippte in innehållsförteckningarna från del 1, del 2 och del 3 av DK. Arbetsnamnen: Solrosorna, Aristokraterna, Fjärilarna. Det blev en excelfil, där jag skapat en handfull kolumner med följande rubriker:

• Del
• Kapitel
• POV
• Årtal
• 1:a utkastet
• Kapitelintrig

Det kanske inte är helt juste att kalla det för 1:a utkastet när det i vissa fall är utkast femtioelva, men i den nya versionen, som jag skriver just nu, är det första utkastet. Romanprojektet har krypt och växt genom åren, från 2006 och framåt, legat på is i många år och nu stöpts om i ny form och tagit namnet Drömkrigarna, DK.

Del syftar på vilken del kapitlet tillhör, 1 (Solrosorna, 2 (Aristokraterna) eller 3 (Fjärilarna).

Kapitel. Åh, det här tycker jag så mycket om. Back in the days, alltså år 2006, hittade jag på sådana där roliga kapitelrubriker som "Hur han med gråt ackompanjerade vårregn" och "Nektar till fjäril i tröst", "Den svarta bilen körde i väg med honom" och "Matt fladdrande, på väg att slockna". På något vis beundrar jag ändå mitt tjugosjuåriga jag som kom på sådana fina, lyriska kapitelnamn. Nå, jag har velat fortsätta på samma sätt och hittat på liknande kapitenamn som "Med blodfläckar på kragen" och "Över kravallstängslet med ett enda stort kliv". Det blir så mycket roligare att skriva kapitel med sådana dramatiska namn. Eller vad tycker ni? Inbjuder de inte till läsning? Alltså, detta är kort och gott en lista över alla kapitelnamn.

Hittills består Del 1 av 59 kapitel, del 2 av 102 kapitel, och del 3 av 39 kapitel. Detta kommer att ändras, minska och krympa och öka och växa, allteftersom jag skoningslöst redigerar bort gammalt material - speciellt i del 2 och del 3, samt skriver nytt material, speciellt i del 1 och del 3.

POV. Point of View. Vem som för kommandot i kapitlet, vems synvinkel man följer. Jag skriver i tredje person men jag följer personerna väldigt nära. Del 1 följer främst Imai, del 2 är namngiven efter Maximilian och del 3 efter Hyun. Dock märker jag, speciellt när jag läser äldre bitar, att jag svävar in och ut ur personen ifråga och ibland tar en annan persons synvinkel. Får fundera på hur strikt jag ska vara med detta.

Årtal. DK utspelas över en längre tid som sträcker sig över flera år; därför vill jag hålla reda på vilket år det är hela tiden och därför fick detta en speciell kolumn.

1:a utkastet. Som sagt är det inte alltid första utkastet, men det är i alla fall ett mått på vad som är klart eller inte. Just nu är vissa avsnitt "klara" och andra är "bara påbörjade" eller "renskrift pågår". Ytterligare andra kapitel har jag markerat som "kladd på utskrift", där jag helt enkelt min vana trogen skrivit ut vad jag skrivit på datorn och fortsatt att skriva för hand, på framsidan, baksidan och i anteckningsböcker, fortsättningen på det datorskrivna. Första målet är att vara klar med alla kapitel i ett första utkast. Åtminstone alla kapitel i del 1. Sedan är det dags för redigering och därefter, när allting är någorlunda klart och jag är någorlunda nöjd, är det dags för testläsare. Anmäl dig gärna om du gillar fantasy och science fantasy, med ungdomstema. Läs mer om DK här.

Kapitelintrig. Här har jag hittills inte skrivit något. Mest för att det skulle bli för långt och lägga sig på andra sidor och inte bli lika snygg förteckning utskriven än. Men ännu mer för att jag precis börjat med denna innehållsförteckning och inte hunnit än. Dock tycker jag att det är onödigt att skriva kapitelintrig för de kapitel jag redan har klara. Kanske att jag använder den här kolumnen till att skissa på de kapitel jag inte kan än, eller på något vis behöver veta mer om innan jag kan skriva dem. Eller så klipper jag bara in första meningen och sista meningen i varje kapitel här, så vet jag vad det är för kapitel. Vilket jag ändå vet, mestadels, eftersom varje kapitel har sådant fint kapitelnamn, som gör det lätt att komma ihåg vad det faktiskt innehåller.

Vill du veta mer om det här eller hur jag jobbar? Fråga gärna! Jag tar gärna emot förslag på vad jag ska skriva om på bloggen. Alla kommentarer är välkomna.

#sommarlovmedkulturkollo #höst

Sommarlov med Kulturkollo avslutas i dag med ordet höst.

För mig är det inte höst än. Hösten kommer först i september. Just nu är det sommarvärme ute och idag, den 15 augusti, är det Maximilians födelsedag.

Jag har uppmärksammat det tidigare, och jag uppmärksammar det även i år. Han finns inte, men han fyller år ändå. Han är huvudperson i min fantasytrilogi TS/ML/PL och han är även huvudperson i min trilogi DK 1,2, 3. På olika vis och i olika skepnader. Jag säger i alla fall grattis till honom.

Grattis på födesledagen, käre Maximilian! Hade du levt, och levt i vår tideräkning, hade du fyllt 27 år.

Jag firar på samma vis som du finns: i mitt huvud. Där firar jag, din släkt och alla dina vänner med pukor och trumpeter, med stort kalas, mycket god mat, många kakor, tårtor, gott vin, saft och kaffe. Eller så firar jag på det vis som du skulle ha firat, om du hade levt i din egen värld, med helt andra slags ceremonier. Fast tårta blir det nog i alla fall.

Firar födelsedag med bärfrossa

I dag, den sextonde april, fyller min romankaraktär Jade år. Han fyller tjugoåtta år! Stort grattis till honom! Jag firar genom att äta körsbärsgrädde (vispad grädde med körsbär i), jordgubbar och blåbär, och genom att skriva om Jade. Stackars människa, vad jag utsätter honom för. Fast det är ju så för romanfigurer - de måste vara med om konflikter, ju mer desto bättre (ur författarens synvinkel och ur läsarens perspektiv). Hoppeligen ordnar sig allting till slut. I väntan på den dagen firar jag den här födelsedagen med Jade.

(Vill du läsa mer om hur jag firar? Här firar jag Maximilians födelsedag och här Maximilians namnsdag. Här skriver jag om Hyun på hans födelsedag och här gratulerar jag Imai.)

Svamputflykt ger ultimatum

I  helgen var min sambo och jag, tillsammans med ett par vänner ute och plockade trattkantareller. Efter en strålande vacker höst hittills är det ont om svamp ute i skogen men några liter fick vi ihop, lagom till svampsmörgåsar med kantarellstuvning och smörstekta kantareller, samt tillräckligt till en stor kantarelldoftande gryta som jag tyvärr inte har foto på än så länge, men några bilder kan jag bjuda på.

Jag tycker mycket om att vandra ute i skog och mark, även om det inte blir så ofta. Det är verkligen avkopplande att långsamt strosa runt med näsan i backen med svampögonen på och titta efter trattkantareller. Riktigt härligt väder hade vi också, soligt och fint.
Att det sedan tar tid att rensa svampen, gör mig absolut ingenting. Det tycker jag också är smått meditativt. Jag satt i köket med svampborsten och funderade på Tusenskönan.

Rensa svamp, diska, vika tvätt och strosa i skogen, det är sådana där aktiviteter som gör att man kan tänka på annat, man håller kroppen och en del av hjärnan sysselsatt med den fysiska aktiviteten, precis lagom för att man ska kunna fundera på det man precis vill tänka på - nämligen skrivprojekten. Och vem dök på mig ute i skogen om inte Maximilian. Som högt och tydligt sade till mig att jag skulle ta tag i boken nu, för gjorde jag inte det då skulle han gå sin väg, sade han.

Jag tog honom på orden, funderade under svamprensningen i söndags och när nu vecka 42 drog igång satte jag fart. I går skrev jag på tåget. I dag har jag skrivit hemmavid, både för hand och sedan renskrivit vid datorn. Två sidor idag, någon sida igår, och mer ska det bli!

Så ge dig inte iväg, snälle Maximilian, inte än, ge mig en chans till!

I euforisk nostalgi över det som varit

Är sådär nostalgisk igen som jag blir i perioder, läser igenom mina gamla versioner av Tusenskönan, eller det som sedermera kom att bli Tusenskönan.

Det som började med "Utan minne", i augusti 2006, som då var en helt annan historia med bara namnet "Maximilian" gemensamt med nuvarande boken. Jag säger namnet för personen Maximilian har utvecklats under det att jag skrivit även om han någonstans i grunden kanske ändå är densamme eller delvis har samma egenskaper i alla fall.

I nostalgin blir jag euforisk för jag minns hur roligt jag hade när jag skrev under 2006-2007, hur allting bara flödade ur mig. Jag fick ihop en bok på motsvarande runt 600 sidor - 239897 ord eller 1351712 tecken (inklusive blanksteg). Och sedan ratade jag alltihop och började om från början.

Skrev en bok som inte blev lika klar som den föregående och som landade på runt 200 sidor innan jag ratade allt i den också och började om igen, skrev en ny version (inte klar) på runt 140 sidor, och också ratade, men från den har jag plockat smådelar som jag till och med använder i den nuvarande versionen.

Ett omständligt vis att nå fram till det man egentligen vill berätta. Men allt man skriver är övning och lärorikt, man lär sig, ju mer man skriver desto bättre. Men å vad jag saknar den där äldsta versionen ibland. Speciellt just nu...

Dock, även om den hade viss potential var den för svamlig, jag ville verkligen få in allting i den, och det var väl därför den var så rolig att skriva, för att där inte fanns några spärrar. Jag sade ja till varje idé jag fick och klämde in den i historien.

Nu är jag betydligt mer selektiv och håller mig till det väsentliga. Jag har verkligen utvecklats under de här åren, och det är ju alltid något. Även om jag önskar att jag skrivit fler böcker klara, verkligen avslutat och varit nöjd istället för att rata det skrivna och börja om...

Det är i alla fall hemskt roligt att läsa det gamla och förfäras och förskräckas, bejubla och skratta åt det Maximilian går igenom, för liksom jag hade väldigt kul när jag skrev har jag kul när jag läser. Ingenting som är publiceringsbart (utan massiv redigering) men ändå roande med ett nostalgiskt värde. Jag blir lika bubbligt glad och skuttig som när jag skrev den, lika energiskt euforisk...

Åh, vad han har gäckat mig, denne man!

Tillbringade ett par timmar på kafé igår och kom igång ordentligt med Tusenskönan igen. Arbetet med romanen har legat nere ett tag, jag har skrivit dikter och jobbat med en novell (som inte är klar än, men växer, mer och mer ostadigt). Innan kafébesöket köpte jag en ny liten anteckningsbok (jättesöt, designad av Gaëlle Boissonnard med symboliskt värde i bilden) och innan dess hade jag också lagt in hela romanen i PDF-format i min telefon. På kaféet läste jag igenom kapitel för kapitel, skrev anteckningar om varje kapitel, hann bra långt under den tid jag satt där.

En annan sak jag gjorde, det allra roligaste, var att jag löste en knut som jag haft så länge. En svårighet. Linus, antagonisten i romanen, Maximilians fiende nummer ett - jag har varit osäker på mycket gällande honom. Åh, vad han har gäckat mig, denne man!

Nu släppte det. Jag skrev "Det är viktigt att jag har klart för mig allt gällande Linus. Ok." Och sedan körde jag igång, skrev sida upp och sida ned tills jag plötsligt hade klart för mig precis vad han är för en figur. Och han blev allt mer sympatisk... Han blev mångfacetterad och det är en viktig sak. För även om Maximilian avskyr honom och jag skriver utifrån Maximilians perspektiv får inte en så viktig karaktär som Linus bli platt. Han fick ett annat djup än jag trodde, en ny hemlighet och en längtan. Han är en man med många hemligheter och lite av en kameleont, Maximilian gillar honom som sagt inte, men andra tycker om honom och frågan är vad han då visar upp för sidor. På teckningen här ovan (ritad av undertecknad) ser ni honom som Maximilian ser honom. Mer eller mindre enbart osympatisk och en otrevlig bekantskap.

Smartphone, löpning och yoga

Jag har kommit igång. Skrev småbitar på tåget, fragment, inklipp på ställen där jag lämnat hål. Hemmavid skrev jag vid datorn 1078 ord. Sammanlagt kanske jag landar på 1200 ord eller något sådant. Känns jättebra att jag skrivit. Har de senaste dagarna läst mitt skrivna, om och om igen, på min nya mobiltelefon, verkligen andats texten, andats världen. Tänkt på hur det ser ut, där Tusenskönan utspelar sig, tänkt på hur han är egentligen, Maximilian. Funderat kring boken. Det har hjälpt. Och kanske har löpningen och yogan också hjälpt? Nu känner jag mig nöjd med dagen. Imorgon är det skrivarcirkel, har inget bidrag direkt att komma med, om jag inte renskriver en dikt jag skrev idag, eller kanske att jag tar med något från TS? Hursomhelst, jag vill få tid imorgon till att skriva på TS också, för nu är jag igång igen.

En dryg jävel eller ode till skrivaren

Det är länge nu, som jag inte haft någon skrivare hemmavid. Åh, vad jag saknar det.

Jag överanvände den kanske lite grand tidigare, när jag hade en; jag skrev ut nya versioner av mina skrivprojekt hela tiden. Långa sjok, många sidor. Men nu saknar jag tillfredsställelsen det ger att efter avslutat skrivpass kunna skriva ut det man just skrivit. Dessutom ger det ju extra backup, att få ut det skrivna på papper. Datorer kan gå sönder.

Men så bra det känns, att kunna samla på hög och se på papper, det man skrivit. Gör det verkligare, mer konkret.

Så jag passar på att skriva ut i alla fall, på biblioteket. Biblioteket är bra på många sätt, ett av dessa är att det är snabbt och smidigt att skriva ut. Nackdelen är att det är förskräckligt dyrt, två kronor per sida. Så jag krymper ihop texten, väljer liggande papper och ibland så många som tre spalter. Visst, det blir svårläst, men det sparar papper. Standard är tre spalter, storlek 8 (eller mindre) och Garamond (det typsnitt som är minst). Pyttepyttigt att läsa, men det funkar. Tur att jag är relativt ung och har relativt bra syn (med glasögon).

Idag lyxade jag dock till det. Jag skrev ut på två spalter, Garamond, storlek 11. Jisses, vad stort!

Jag läste igenom en del av det lyxiga under tågresan hem. Det var början på Tusenskönan som jag skrev ut, kapitel ett till och med sju. Plus att jag skrev ut "baksidestext" - jag skrev en för inte så länge sedan, ett kul försök att sammanfatta vad Tusenskönan handlar om och samtidigt en teaser till läsaren  - plus att jag skrev ut ett par avsnitt, några scener, som ännu inte har kapitel.

Och genast jag skriver ut och läser såhär kliar det i korrekturläsningsfingrarna, redigeringsfingrarna ... Bara tanken på att redigera(!) - oh, typiskt att jag tycker att det är så roligt! - Jag skulle kunna redigera mina texter om och om igen i evighet, peta i småsaker, större saker, språkligheter och formuleringar, interpunktion, ordval ...

Dessutom är det alltid så kul att läsa igenom vad jag skrivit. Fast det är nästan omöjligt att läsa det med helt nya och fräscha ögon, att läsa texten som "bara" en läsare, som om jag skulle läsa en tryckt bok; det går inte riktigt. Om inte annat är tonfallet i läsningen något helt annat. Jag försöker distansera mig, men det är näst intill omöjligt, och så petig jag är också. Så det är inte så att jag är blind för min egen text på det viset, tvärtom är jag för petig, überpetig, men samtidigt har jag jättesvårt att avgöra kvaliteten - om det verkligen är bra på riktigt, om dialogerna flyter på naturligt i någon annans öron än mina egna, om det hela är trovärdigt.

Och Maximilian sedan, han har fått lite av ett drygt tonfall, han har råkat bli väldigt gentlemannaaktig i början på Tusenskönan, präktig och korrekt. Jag undrar om det inte blir för mycket. Speciellt som det är skrivet i jagform. Kanske måste jag tona ned det lite. Han vill så mycket ge en polerad yta åt läsaren, en yta som läsaren nog dels ser igenom och dels kanske retar sig för mycket på. Att han kommer att ändra på sig under romanens gång kanske inte räcker? Kanske fastnar läsaren och slänger ifrån sig boken istället, dramatiskt och hårt, med orden "dryge jävel"?

Bilderna bleknar, bleknar och försvinner

Det blev 4119 ord skrivna på Tusenskönan under den här veckan. Mitt mål är 1250 ord, så det är långt över. Jag är riktigt nöjd. Mest skrev jag på torsdagen då jag kom upp i 1833 ord. Det går bra för mig nu, att skriva. Ändå känner jag att jag inte riktigt alltid hittar de rätta orden, inte alltid får till det, de där speciella formuleringarna som är just Maximilian... Jag har massor av bilder inom mig nu när jag skriver så mycket, filmsnuttar, delar av saker som sker, så mycket... och ändå, när jag väl börjar skriva blir det som en blockering, åtminstone vid datorn. Bilderna försvinner och jag sitter stum. Så fort jag tar en bläckpenna istället och sätter mot papperet, kommer orden flödande. Men fortfarande är det inte alltid precis rätt ord, bara nästan. Bilderna som är så detaljrika någonstans inom mig, kommer inte riktigt upp till ytan, jag får inte riktigt med mig dem ned på papperet. Frustrerande.

Modern fabel

Har skrivit en hel del idag, både flödesskrivit och skrivit annat - ett bidrag till morgondagens skrivarcirkel. Det blev ingen dikt, utan ett utvecklande av flödestexten från december förra året. Jag skrev en modern fabel om herr Räv och herr Kanin. Fröken Räv var också involverad. Det var en rolig novell/fabel att skriva. Jag hade roligt medan jag skrev och har nu skickat ut den till de andra i gruppen. Imorgon får jag se hur den mottages.

För övrigt är det den femtonde augusti idag och Maximilians födelsedag - grattis! - år efter år fyller han sisådär femton år och år efter år skriver jag om honom - hoppas jag blir klar inom kort - inget ont om Maximilian men han förtjänar att få en färdig roman snart, denne min romankaraktär som jag har så kär!

Stapplande steg in på det nya året, dags att komma igång att skriva igen

Stapplande kommer jag igång att skriva igen. Tusenskönan. Det var evigheter jag skrev på historien sist. Som ni kanske kommer ihåg skrev jag att första utkastet var klart. Det är en himla massa som måste göras för att manuset ska bli bra och läsbart. Största inlägget i manuset måste vara dialogen. Jag inser att jag är lite rädd för att skriva dialog.

Tusenskönan är skriven i första person, och Maxim är rätt pratig. Det blir mycket, långa formuleringar, och nästan ingen dialog, eller i alla fall alldeles för lite dialog. Jag måste skriva om hela historien från början, inser jag. Skriva om den. Plotten har jag klar för mig, men det mesta måste omformuleras. Och massor av dialog och gestaltning måste in.

Varför jobbar jag så mycket och så länge på ett och samma manus? Ibland har jag haft tankar på att släppa det, ge upp och gå vidare och skapa något nytt istället. Men jag är envis. Jag vill avsluta det jag påbörjat, även om det jag mest gör är harvar runt och skriver om och om igen. Dock... Anledningen till att jag håller fast vid Tusenskönan efter femtioelva olika versioner är att jag inser att historien har potential.

Historien som den ser ut just nu har mycket mer potential än det som jag började skriva på när jag startade den här bloggen. Det var något helt annat, en helt annan bok. Nu är Tusenskönan just Tusenskönan och den boken har som sagt god potential att bli något bra.

Det enda svåra är nu perspektivet. Jagform är inte helt populärt... Det är svårt att skriva i jagform, svårt att få det riktigt bra. Dessutom föredrar nog de flesta tredje person, alltså läsare föredrar tredje person... Själv föredrar jag att läsa böcker som är skrivna i tredje person framför första person. Hur är det med dig?

Det kluriga i kråksången är att det flyter på mycket bättre att skriva i första person och jag har vant mig vid att skriva om Maxim i första person. Det blir knasigt att skriva i tredje.

Jag är i valet och kvalet och vet inte hur jag ska göra. River mitt hår, samtidigt som jag skriver lite svajigt och ovant, alltför medveten om formuleringarna. Bara jag kunde släppa språket och koncentrera mig på att se allting framför mig, som det händer, istället och utgå från det. Slappna av och bara vara, bara skriva, bara vara Maxim...

Den första blommans skiss är klar!

Jag satte mig och bläddrade igenom Tusenskönan häromdagen. Läste lite här och där och bläddrade fram och tillbaka, försökte se vad jag hade framför mig egentligen. Funderade.

Som förlag vill ha det, manuset, med 1½ radavstånd och motsvarande TNR teckenstorlek 12 (Jag har Baskerville Old Face, och är annars särdeles förtjust i Palatino Linotype), är jag uppe i 122 sidor. Det låter kanske inte mycket, men många ändringar och tillägg måste göras innan manuset är klart.

Hursomhelst, vad jag ville komma till var att jag satt där och funderade och insåg: "Jag är klar med första utkastet".

Visst, det är massor med hål, och små detaljer har oklarheter, men i det stora hela, så är den stora huvudhandlingen, om än suddigt utskriven, klar.

Första utkastet klart. Vilken glädje kände jag inte i den insikten!

Jag spaltade upp tre stycken punkter, som ska förändra manuset till det bättre (så att boken landar på runt 200 sidor istället, förhoppningsvis, om inte mer).

Såhär formulerade jag det:

"Det är en bra grundhistoria.
Men den behöver rejäl omskrivning.

1. Mycket mer dialog.
2. Mer dramatiserande -> konkreta händelser
3. Mindre av teoretiskt resonemang."

Avsnittet dialog kräver ett eget blogginlägg, om inte fler.
Men i korthet beror dessa tre punkter och dess innehåll på att Maximilian (huvudpersonen) är så pratig. Jag skyller på honom. Jag skriver ändå i första person och det gör att han berättar så mycket. Det blir mer beskrivningar än dialog. Och ibland en del "tell" istället för "show" (show, don't tell).

Jag inser dessutom att jag är lite rädd för att skriva dialog. Mer om det i ett annat blogginlägg.

Hursomhelst, kontentan är att jag, nu när jag är klar med första utkastet, kan ge mig på andra utkastet! Jättespännande och roligt!

Jag tänker mer dialog, mer fem sinnena och sådana slags intryck, mer handling och konflikt. Framför allt strama åt saker och ting, berätta det som är relevant. Så det är mycket som ska strykas eller skrivas om, och en hel del avsnitt som är rätt korta och tråkiga som de är nu, som behöver dramatiseras. Framför allt med dialog.

Jag ser sååå mycket fram emot detta arbete! Det ska bli jätteskoj! Önska mig lycka till! ;-)

Grattis!

I dag fyller Maximilian år! Grattis till honom!

Jag har massor att skriva och redigera, men tiden bara glider ifrån mig... Frustrerande! Så mycket annat som måste göras hela tiden, och ändå hinner jag inte ens med hälften av vad jag vill. Och skrivandet kommer på undantag hela tiden, speciellt för att jag har massa prestationskrav och murar i vägen som gör att det blir svårt att komma till skott...

Men det är i alla fall Maximilians födelsedag idag! Något att fira, i all enkelhet! ;-)

Prosalyriskt flummerande

Jag är just hemkommen efter ett ytterst inspirerande Kreativt Möte.

Efter att på slutet av kvällen fått konstruktiv kritik från gruppledaren, känner jag mig full av inspiration och motivation. Speciellt har jag en prosalyrisk text att utveckla, och skriva relaterade texter till, vilket känns jättespännande.

Jag tycker mest om det prosalyriska jag skrivit; de rent lyriska texterna, alltså dikterna blev mer precisa och avskalade med precis rätt antal ord, och kanske just därför känns det som sagt roligare med de prosalyriska texterna där jag får flumma ut mer.

Ungefär som jag flummar ut i texten om Maximilian, fast på lite annat vis. Han är inte så mycket poetisk som han är mångordig. Om jag får vara lätt ironiserande i min syn på honom...

Under kvällens Kreativa Möte satt jag mest och funderade och läste det jag redan skrivit. (Texterna måste mogna inom mig för att kunna bearbetas.) Men det blev också en hel del bläddrande i gamla fotografier, från förra sekelskiftet och framåt. Bilder på människor i olika situationer: folk på söndagspromenad, män i hattar, kvinnor som står framåtlutade i sjövatten och tvättar...

Jag skrev lite också.

Det sista jag skrev under Kreativa Mötet blev en reflekterande text kring allt tidigare skrivet under Kreativa Möten.

Innan dess skrev jag annat. Det blev tre utkast till dikter. Som jag inte vet om jag ska ha med eftersom jag redan varit så produktiv och för närvarande har: sex dikter, en novell och den ovannämda prosalyriska texten.

Fortsättningarna på den prosalyriska texten känns mest spännande nu, så troligtvis blir det det jag kommer att fortsättningsvis fokusera på och utveckla tills nu på söndag, då det är slutgiltig deadline för att skicka in texter man vill ha med i projektet och som man vill ha respons på av de andra deltagarna.

Förutom allt ovan, skrev jag även dagens SkrivPuff-övning, plus gårdagens SkrivPuff. Jag ska publicera dagens SkrivPuff-övning i ett eget inlägg.

Det blev inget slaskskrivande idag, men det må vara hänt. Jag var så produktiv utan det, att det inte ens behövdes för att komma igång. Och då må det som sagt vara hänt.

Nu vet jag inte riktigt vad jag ska fokusera på... Jag ska snabbt plita ner börjanskisser på det jag kommit på efter Kreativa Mötet. Och sedan ska jag kanske ägna mig åt redigeringen på andra kapitlet av Tusenskönan. Om jag inte ska lägga ner för idag och sätta mig vid teven istället; klockan 21:00 är det dags för "Lie to Me" på TV4... För jag känner mig trött också, milt sagt, men också uppe i varv. Har hållit igång hela dagen... Det blir mycket text när både jobbet och fritiden handlar om textbearbetning... Just nu ska jag i alla fall publicera det här inlägget.

Efter fem minuter i en oas

Tack, Johanna Wistrand, för ditt tips! Du rådde mig att under fem minuter titta på mitt gamla bokprojekt – Tusenskönan i det här fallet – sätta en timer och inte sitta och bläddra och begrava mig i texterna längre än just fem minuter.

Jag brast ut i gapskratt när de fem minuterna gått, för tiden hade gått så fort, och jag var inte alls beredd – var det redan slut på de fem minuterna? De visade sig vara riktigt roliga; jag hann inte längre än till slutet av första kapitlet. Jag började med att bläddra i pärmen etiketterad ”Fakta & inspiration” men konstaterade snabbt att alla anteckningar var way out of date och helt irrelevanta för bokens nuvarande innehåll och utseende, gammal skåpmat som inget var att titta på. Så jag beslöt mig raskt för att titta i pärmen som är etiketterad efter titeln på boken. Och där fastnade jag som sagt i redan i slutet på första kapitlet… Hann aldrig fram till omkring-fakta-delen.

Vad som mer eller mindre genast slog mig var tonen i texten och hur uppenbart det blev för mig att Maximilian är väldigt mån om att vara sofistikerad – det finns något sofistikerat över honom, också ett slags högmod men av det charmerande slaget, och förstås det där omständliga och ordrika sättet att uttrycka sig på. Jag inser hur mycket jag tycker om det där projektet, kanske för mycket? Det är i alla fall en darling, helt klart. Givetvis ska man tycka om det man skriver, annars är det ju ingen mening att skriva det och annars blir det inte ”sant”, det man berättar. Det måste ju kännas äkta. Och det gör det.

För länge sedan började jag i helt fel ände med droger och alla möjliga slags komplikationer och utvecklingar och ämnen i boken, men mer och mer stramade jag åt innehållet och insåg att jag inte kunde berätta ”allt” och vara så yvig i mitt berättande. Strikt hållen, som man för en häst i tyglarna när man rider, så måste man hålla i texten, i berättelsen, i alla berättelsetrådar. För min del börjar jag med att vilja berätta allting, massor, och mer och mer inser jag att jag måste skala av och förenkla, precisera och verkligen fokusera på det som är Viktigt.

Så nu när jag sitter med ännu ett nytt projekt, med mitt NaNoWriMo-projekt 2008, inser jag att jag måste precisera vad jag vill berätta och verkligen begränsa mig i tid och rum. Begränsning är nog nyckelordet i kråksången om hur man skriver. I alla fall för mig. Krax.

I andra änden av Sahara

Det var så länge sedan jag skrev på Tusenskönan att jag ser på den och på allt som rör Maximilian med nostalgi. Tanken på att återigen ta upp projektet fyller mig med rädsla. Jag vet inte varför. Vad är jag rädd för? Jag tror att jag kanske är rädd för att lyckas, rädd för att faktiskt avsluta något som jag påbörjat och se på det som ett färdigt resultat som jag måste lägga bakom mig.

Jag minns att när det gick så bra att skriva, för något år sedan nu, var jag samtidigt rädd för att något skulle hända med manuskriptet – kopiorna av det – eller att jag plötsligt skulle glömma bort allting runtomkring boken som jag hade i huvudet mestadels och inte på papper – eller att något skulle hända med mig innan jag skrivit klart det pågående projektet.

Underligt är det, att det kan fylla en med en obestämd rädsla när saker och ting går bra. Lite samma känsla som ”det här är för bra för att vara sant” eller ”det kanske inte är på riktigt som detta händer” eller ”så här bra kan det inte vara länge, det tar säkert slut när som helst”, och det gäller i det här fallet skrivandet, men man tänker väl ofta så om andra bra saker som händer också, väl, som om lyckan alltid har olyckan med sig, precis i nacken på en och när som helst kan puffa och buffa på ditt hus och blåsa omkull det, sådär som Stora Stygga Vargen gör.

Det är inte så att jag är pessimist; jag är en optimist som försöker se realistiskt på saker och vara ”beredd” ifall något skulle hända. Men det här med Tusenskönan… Det är som en stor mur som är väldigt svårforcerad, svår att klättra över, svår att överbrygga. Över huvud taget är det ett väldigt motstånd mot att skriva just nu. Samtidigt längtar jag efter det något oerhört. Det kanske är dags att sätta lite press på mig – lite!? – och vara med i NaNoWriMo, om inte annat bara för att komma igång, få en sporre att färdigställa, att skriva över huvud taget. Att komma tillbaka till rutin och vana som ligger så långt bort just nu att det kan ligga i andra änden av en vidsmil öken.

Åh, häpenheten, att med förväntan och stolthet beskåda den av egna händer sönderslagna muren!

Jag har slagit sönder muren! Nu ligger den, i småsten sönderslagen, vid mina fötter, för mig att med stort grin beskåda!

*harkel* Och så har jag återvänt till Maximilians storslagna språk. Åh, vämjelse! Nej, åh, underbare! Jag blev så till mig och glad när jag för någon vecka sedan läste Muminpappans memoarer. Det var pang på – en förkärlek för guldglänsande föremål och stora ord. En förkärlek för den egna figuren och en vilja starkare än något annat till att verkligen bli något. Sedan dess har det legat inom mig och grott, och nu har det exploderat!

Den sprängande kanonkulan består av drygt trehundra ord. Närmare bestämt 311 ord. Det är så finurligt fungerande i Word 2007 att man ser antalet ord nere i vänstra hörnet – hela, hela tiden! – tillsammans med antalet sidor. Så nu är jag igång igen med Maximilians historia, med Tusenskönan!

Dessutom har jag publicerat inte mindre än två blogginlägg på kreativ harmoni i dag – spring dit och läs om metalltrådsarbeten och akrylmålningar!

Hur hittar man dit?

Jag slog upp en sida på måfå i The Right to Write och läste.

Aha, tänkte jag, så det är därför jag varit så lättirriterad och humörsvängande de senaste månaderna.

November med NaNoWriMo körde i och för sig slut på mig också, men jag har alltid haft längtan kvar efter att skriva. Citatet som fick mig att säga aha i The Right to Write var nämligen följande:

Over the long term, writing is a lot like marathon running and, just as a runner suffers withdrawal when unable to run for a day or two, so, too, does a working writer miss his writing work. A certain amount of writing, like a certain amount of miles, keeps the artistic athlete happy and fit. Without this regular regime, tensions build up. Irritability sets in. Life becomes somehow far less hospitable. A good writing day rights this again.

Jag känner igen mig i det där, ja i hela den sidan och i hela det kapitlet (som heter Loneliness). Det är verkligen vad som fått mig att gå omkring och svära och grymta gällande allt möjligt annat. Visst, kanske det inte är riktigt så enkelspårigt – många andra delar av livet spelar ju in. MEN det slår verkligen an i mig – och nu, ju mer jag skriver, desto bättre kommer jag att må. Det får mig att dansa inombords!

I dag har jag gjort några diktförsök på svenska och engelska. Jag har skrivit tio minuters flödesskrivning (Freewriting), och jag har skrivit en ljudövning: jag skrev helt enkelt ner alla de hörselintryck jag hade som en övning i sinnesanvändning i prosatext.

Dessutom har jag skrivit på Tusenskönan, men oj, vilket motstånd där fortfarande finns. Jag skrev i nio minuter, och sedan blev det stopp och jag tog tre minuters paus innan jag satte igång igen, skrev fyra minuter och så stopp igen. Fem minuters paus, och sedan två minuters skrivande. Därefter ytterligare två minuters paus och slutligen tre minuters skrivande. Hackigt som bara den, både innehållsligt och tidsmässigt. Men jag skrev på boken! Och mer än på länge, även om det gick långsamt.

Så jag upprepar igen: jag skrev på boken!

Fast jag kan ju inte låta bli att tänka: är det bara jag som pressar fram saker? Kanske är det inte alls så det ska vara? Jag vill lyssna på Maximilian och låta honom berätta, inte tvinga fram hans berättelse genom mig själv, om ni förstår hur jag menar.

Julia Cameron beskriver det så fint, att det är att lyssna, man lyssnar och historien ges till en, snarare än tvärtom. Så vill jag att det ska vara. Hur hittar man dit?

Du syns inte bredvid henne för hon STRÅLAR så mycket starkare

Jisses, vilken storstädning jag just gjorde!

Jag har bestämt mig för att strama åt berättelsen. Åtstramning är precis vad som behövs. Som med det mesta jag skriver svävar jag ut för mycket åt alla håll och kanter.

Jag bestämde för ett par veckor sedan att jag bara skulle skriva de viktiga scenerna, och lämna allt annat åt sidan. Efteråt ska jag titta på resultatet och se om det verkligen behövs mer – något som jag tvivlar starkt på. Alla onödiga scener är därmed bortskalade.

I dag – nyss! – storstädade jag! Jag tog helt resolut bort alla kapitel och scener som inte var 100% nödvändiga. Genom den avskalningen försvann fyrtio sidor hux flux.

Jag var uppe i precis 100 sidor. Nu tog jag bort, och sitter här med 59 sidor. Och då har jag ändå inte korrekturläst kapitel ett som jag skulle vilja. Ni vet, det där långa kapitlet som massor händer i, och som jag måste snygga till, förr eller senare. Det skulle innebära ytterligare några sidors minskning.

Nu känner jag mig nöjd. Ett långt bra första kapitel. Ett nytt och fräscht kapitel två som jag börjat på och skrivit ett par sidor på. Småbitar ur kapitel sex, kapitel åtta (som kommer att bli kapitel tjugonågonting, minst), kapiteldel rubricerad Scen skridskor, kapitel X, Z och Y, scen rubricerad (ur nya del två) samt det som jag kallar Sista kapitlet, ett kapitel som tänkt att vara just sista kapitlet, fast det är en gammal version, skriven ur tredje person och inte ur första. Något att rätta till alltså, när jag kommit så långt som till sista kapitlet på riktigt. För nu har jag bestämt mig att ta saker och ting i ordning; annars skulle det inte funka.

Så. Nu har jag storstädat. Nu ska jag putsa på kapitel två, den del som är skriven, och fortsätta på resten.

För det skrivna i kapitel två är aningen fragmenterat i början, och sedan har jag tre versioner av Maximilian är taktlös… Jag skrev med färgglada tuschpennor i min lilla svarta favoritbok (den köpt på Tiimari). Och vissa ord, som STRÅLAR, fick bli skrivet i lysande versaler.

Jag tror att jag äntligen och till sist börjar få kläm på vad taktlös är. Det är helt enkelt fråga om brutal uppriktighet.

Med det i åtanke förfinade jag Maximilians uttalande nedan tills det blev pang på rödbetan som jag ville ha det. Det är som skytte. Först skjuter man för långt till vänster. Nästa gång för långt till höger. Och när man gjort de missarna inser man precis var målet finns – vilket är mittemellan – och så skjuter man där istället. BOM! Död!

Fast i fallet med mina tre versioner blev det fyra, då jag skrev det här blogginlägget och inspirationen började flöda. Plötsligt slog det mig, den fjärde versionen, den som inte bara sköt i:et utan även pricken över i, för att blanda ihop liknelser och ordspråk.

Version ett (Maximilian till fröken H): ”Du syntes inte bredvid fröken B, för hon strålar så mycket starkare.”

Version två (fortfarande Maxim till fr. H:) ”I närheten av fröken B syns inte alldagliga damer som ni, fröken…?”

Version tre (Maxim till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni syns inte lika bra som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

Version fyra (M. till fr. H:) ”Åh, jag såg er inte. Ni ser inte lika bra ut som fröken B. Till skillnad från henne ser ni så alldaglig ut.”

I fallet med mina olika versioner måste man hålla i åtanke att Maximilian är himla kär i fröken B och därför ser henne i positivt ljus – annars kanske man kan misstolka uttalandena ovan och tro att fröken B på något vis skulle vara anormal på negativt vis.

Första versionen låter väldigt rolig och jag älskar att lägga betoningen på strålar. Det är en sådan där typiskt ogenomtänkt version som uppkommer när man skriver kreativt, nämligen med färgglada tuschpennor och tänker mer på färgerna än på vad som faktiskt sägs. Andra versionen är för tråkig och lam rentav. I tredje versionen är alldagliga = tråkiga, menlösa och så vidare. Fjärde versionen, där har vi brutal uppriktighet i ett nötskal!

Vad tycker Ni?

Med pompa och ståt!

Maximilians namnsdag firades med pompa och ståt, en magnifik middagsbjudning med massor av mat, och en glittrande bal på kvällen som avslutades storslaget med sprakande fyrverkerier som fyllde hela himlen och varade i över en timme.

Eller ja, riktigt så var det kanske inte, men jag firade i alla fall. Det blev glass med wok av frukt och bär till.

Wokade frukter är en av mina absoluta favoritdesserter.

Man blandar olja, lite juice (apelsinjuice eller flädersaft) och honung i en wokpanna. När det är hett (men inte ryker) lägger man i frukten (och i fallet ovan även bären) och wokar i någon minut under omrörning – inte för länge men lagom så att det blir riktigt varmt.

I det egentliga receptet är det förstås vissa specifika frukter, och fruktblandningen toppas med en nypa råsocker och hackade valnötter, men de detaljerna tycker jag inte behövs. Jag är nöjd bara det är wokad frukt som man ringlar över glassen. Jag tar vad än för frukt jag har hemma för tillfället.

Vid namnsdagsfirandet blev det päron, äpple, banan och vindruvor, samt bär- och fruktblandningar (frysta som fick woka lite längre) av hallon, blåbär och något exotiskt mix. Allting rödfärgat på grund av de nu tinade hallonen och all hallonsaft.

Mums!