Är sådär nostalgisk igen som jag blir i perioder, läser igenom mina gamla versioner av Tusenskönan, eller det som sedermera kom att bli Tusenskönan.
Det som började med "Utan minne", i augusti 2006, som då var en helt annan historia med bara namnet "Maximilian" gemensamt med nuvarande boken. Jag säger namnet för personen Maximilian har utvecklats under det att jag skrivit även om han någonstans i grunden kanske ändå är densamme eller delvis har samma egenskaper i alla fall.
I nostalgin blir jag euforisk för jag minns hur roligt jag hade när jag skrev under 2006-2007, hur allting bara flödade ur mig. Jag fick ihop en bok på motsvarande runt 600 sidor - 239897 ord eller 1351712 tecken (inklusive blanksteg). Och sedan ratade jag alltihop och började om från början.
Skrev en bok som inte blev lika klar som den föregående och som landade på runt 200 sidor innan jag ratade allt i den också och började om igen, skrev en ny version (inte klar) på runt 140 sidor, och också ratade, men från den har jag plockat smådelar som jag till och med använder i den nuvarande versionen.
Ett omständligt vis att nå fram till det man egentligen vill berätta. Men allt man skriver är övning och lärorikt, man lär sig, ju mer man skriver desto bättre. Men å vad jag saknar den där äldsta versionen ibland. Speciellt just nu...
Dock, även om den hade viss potential var den för svamlig, jag ville verkligen få in allting i den, och det var väl därför den var så rolig att skriva, för att där inte fanns några spärrar. Jag sade ja till varje idé jag fick och klämde in den i historien.
Nu är jag betydligt mer selektiv och håller mig till det väsentliga. Jag har verkligen utvecklats under de här åren, och det är ju alltid något. Även om jag önskar att jag skrivit fler böcker klara, verkligen avslutat och varit nöjd istället för att rata det skrivna och börja om...
Det är i alla fall hemskt roligt att läsa det gamla och förfäras och förskräckas, bejubla och skratta åt det Maximilian går igenom, för liksom jag hade väldigt kul när jag skrev har jag kul när jag läser. Ingenting som är publiceringsbart (utan massiv redigering) men ändå roande med ett nostalgiskt värde. Jag blir lika bubbligt glad och skuttig som när jag skrev den, lika energiskt euforisk...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar