Hemingway's

Old man, sea-born, hiding in space.

©Jenny Holmström

Skrivpuff: Det var inte orden

Orden gjorde aldrig ondast. Ord kan man bortse ifrån.

Ondast?

Det var naturligtvis tanken bakom, det som aldrig uttalades. Bara vibrerade i bakgrunden. Skälvde, som känslor oftast gör, vibrerar och sliter itu.

Slitningar inom människor och slitningar mellan människor. Då blir bara orden glasyren på kakan, pricken över i, det som smakar allra sötast – det som gör att du kräks, för att det blir för mycket och för sött.

Det ondaste?

Ondast gjorde tystnaden. 

Ondast gjorde fartvinden när de snurrade runt och vände dig ryggen.

Inte ignorans; den som inte vet att han gör illa, kan heller inte klandras. Men den som medvetet ignorerar – med honom är det annorlunda. Han (eller hon för den delen) vrider medvetet kniven, medan han sticker den djupare in i ditt kött, ser på när du blöder och ler åt det – och ler ännu mer om blodet flödar ymnigare.

Sådan är den onde och sådant gör som ondast: att frysa ut och frysa ned. Göra isbitar av det man trodde var blommor.

I varje isbit, varje kub, en blomma, stelnad, kristalliserad.

Karamelliserad sötma som ingen längre kommer åt.

 

(Detta är en SkrivPuff-övning. Bilderna ovan lånade från Evelinas Ekologiska.)

Eldfluga

”Se här”, sade han, rösten full av skratt.

När han öppnade handen såg jag eldflugan han hade fångat, och genast som fängslet gav vika, lyfte eldflugan och flög sin väg.

Han studsade efter, som en hundvalp eller kattunge, lika vingligt och lekfullt. Sträckte ut händerna, fladdrade han också, som flugan med sina vingar, men flugan flög högre och hoppen räckte inte lika långt.

Snart försvann den, blev till en liten prick bland andra. Hela trädgården full av eldflugor som glödde ikapp.

Han kom tillbaka till mig och vi satte oss på de mossiga stenarna invid dammen och tittade på trollsländorna istället, som surrade strax ovan vattenytan, i jakt på flugor.

(detta är en SkrivPuff-övning; dagens ord är kväll; bilderna hittade och lånade genom denna sida.)

Skrivpuff: famla

(Bilden lånad härifrån: http://www.di.se/artiklar/2015/12/28/kop-din-egen-strand/) 

Han famlar, går helt vimmelkantig och nedsjunken i sand, tills världen tar slut och havet tar vid, tills han inte kan komma längre.

Han ser ut över vågorna. Solskenet bländar.

Han skuggar med handen och lyckas se blått. Någonstans där bortom flyger harpyan med kvinnan i klorna. Hur ska han kunna komma ifatt? Hur ska han kunna rädda henne? Vill hon bli räddad?

Hon kanske inte behöver räddas – hon är ju ändå ett orakel och kan klara sig själv. Har levt hela sitt liv invid havet.

Den som kan se framtiden i vita människoben kan klara sig själv.

Han borde vända tillbaka, ge upp, inte tro att han kan rädda henne eller sin dotter. Mörkervarelserna har nu två: dotter och orakel.

Han undrar så smått om de kommer att mötas och vad de då kommer att säga varandra. Kommer de att få tillfälle att samtala?

Kanske mörkervarelserna andas död i dem innan de ens hinner kasta ögon på varandra, än mindre träffas.

(Detta är en skrivpuffövning, också det första skönlitterära jag skrivit på evigheter. Samt att det är fortsättningen på en novell, Orakelvägen, som jag påbörjade för ett par år sedan, men inte skrev mer än början på. Det här är jag när jag är som mest lyrisk i prosasammmanhang... tror jag.)

Skrivpuff: Tänka

”Tänka sig, tänka sig!”

Den gamla damen spottade ur sig orden, kunde inte tala nog fort i sin iver att få det osagda sagt.

Hennes tunga sladdrade, orden rann ur henne som smält honung. Hon tog tag om flickan med knotiga händer, beniga fingrar, spott kring munnen som fann sin väg till flickans fräkniga panna.

”Tänka sig att herrn gått och gift sig, och du som hoppades på att bli gift med honom. Jojo, så kan det gå, så kan det gå.”

Hade hon nu fått ur sig det hon ville säga? Nej, den gamla fortsatte, åldrig hud banade väg för orden, lika knastriga som tantens stela rygg.

I omständliga ordalag gav hon beskrivningar av unge herrns bröllop – hon hade inte varit där själv men hon visste precis – genom sina väninnor – vad som blivit sagt och hur prästen talat, jajamensan.

Flickans bedrövelse gav ytterligare eld åt den gamlas ord; hennes tunga blev längre, spetsig och kluven itu medan hon sladdrade och skvallrade vidare om unge herrns heta julinatt som nygift.

(Detta är en SkrivPuff-övning; dagens ord är "tänka"; bilden lånad härifrån.)

SkrivPuff: Klor

Hon gömde sig bakom sagorna. Där hade sådana som hon inte klor. Där var de vackra, lenhudade, mjälla i hyn och de fick pojkarna att stå framför dem med svettiga händer och bultande hjärtan, helt förtrollade.

I de mest romantiska sagorna förvandlades sådana som hon alltid, förr eller senare, till en människa, fick ben och klev upp på land.

Deras naglar var prydligt nedfilade och de hade prydliga rader av fyrkantiga tänder som blixtrade i solen när de log. De var sköna och söta, lika ljuvliga som blommorna i deras hår och de sade andlöst ”ja” till prinsen när han friade.

De fick rosenröda kinder när de rodnade och gifte sig i vita kyrkor, vitklädda med blommor i håret som speglade deras fromma jungfrulighet.

Hon var inte en sådan modern sagojungfru; hon var av den gamla stammen – de som var långaväga besläktade med sirener och hade mer gemensamt med hajar, delfiner och sjökor än med människornas prinsessor.

Hon var en riktig sjöjungfru och hon gömde sig bakom sagorna när hon steg upp på land.

(Detta är en SkrivPuff-övning; ordet för dagen är klor. Bilden hittad här.)

En läskig bagatell

Hon rynkade pannan, rynkade ögonbrynen, plutade med munnen och såg skeptiskt på den blågröna vätskan i glaset framför sig.

”Läskeblask. Du kan inte mena att vi ska dricka det här. Det är ju inte ens riktig läsk!” Hon lyfte upp glaset och vickade på det, studerade vätskan med skeptisk min. ”Det är mycket blaskigare, mer som vatten.” Med en smäll ställde hon ned glaset på bordet.

Han slog sig ned mittemot, med ett eget glas, också fyllt till bredden. ”Det är vad de dricker i Ankeborg, det är vad Kalle Anka och hans vänner dricker. Håll till godo.”

Hon rörde inte glaset, lade ned händerna i knäet istället, så långt ifrån läskeblasken som hon kunde komma. ”Som taget ur en serietidning.”

Han höjde glaset, tog en klunk. ”Du muttrar du. Men smaka så får du se, det är riktigt gott. Du kan inte döma efter färgen.”

”Kanske inte, men jag har ångrat mig. Jag tar hallonsaft istället, som smurfarna. Det känns säkrare.”

Han suckade och drog hennes glas åt sig, tog det och hällde ut innehållet i slasken, blandade till lite saft i istället. Ställde glaset på bordet framför henne. ”Duger det så?”

”Det blir bra, det är gott, det vet jag redan.” Hon tog en stor klunk, bet en stor tugga av sin kanelbulle och sade med munnen full: ”Det smakar som sommar ska smaka.”

(detta är dagens skrivpuff-övning: skriv om läskeblask)

Världen på en bomullsduk

Står vid en tom bomullsduk, tittar på det rena, vita. Eller står vid en vit pannå, precis lika tom. Full av möjligheter. Klickar akrylfärg på en papptallrik, det blir min palett. Rött, gult, blått, svart, vitt. En tom duk. Möjligheter. Förhoppningar. Önskningar. En vilja, en vision.

Ser framför mig alla målningar jag såg på utställningen häromsistens. Alla slutprodukter. Etablerade konstnärers mästerverk. Krav smyger sig på. Ett motstånd, en mur. Duken bländande vit, väntar på mitt första penseldrag. Det knyter sig i bröstet.

Jag doppar för första gången penseln i vatten. Låter den droppa av, stryker mot muggkanten, börjar med lite blått på penseln. Ett djupt andetag. Tar sats. Och kastar mig i nästa ögonblick över kanten. Det svindlar. Muren rasar. Jag andas, jag flyger – jag vågade! Nu släpper motståndet, kraven. Allting försvinner, förutom målningen och jag.

Penseln, doften av akrylfärg. Skrapet av mina penseltag. Kreativ harmoni sprider sig. Jag andas stilla. Målandet lugnar – man kan nästan säga att det frälser. Jag i harmoni, jag är skapande kraft. Meditation och livsglädje, blandat, precis som färgerna blandas. Harmoniserar. Skapar spänning. Skapar motiv. Skapar världen. Världen på en bomullsduk.

(Detta är en SkrivPuff-övning. Utmaning 2011:111 - 23 april: Skriv om att måla.)

hemlängtan

Hon hade hemlängtan, fastän hon visste, att hemmet inte längre fanns kvar. Det var ju nedbrunnet, varför längta efter ett brunnet hus? Men det var allt det andra, det som inte heller fanns kvar, föräldrarna mest och störst och först av allt, fast också känslan i hemmet, tryggheten, värmen, skratten och leendena. Sådana delar som aldrig skulle finnas där på samma vis, ens om de lyckades bygga upp ett nytt hem, för mor och far skulle ju aldrig vistas där, och därmed kunde det aldrig, aldrig någonsin bli som förut.

(Det här är en SkrivPuff-övning: 2011: 25 - 25 januari: Skriv om hemlängtan.)

mina vingar att bära

”Men kommer inte vingarna att synas?”
”Oroa dig inte för det. Vi vinner båda på att byta plats.”
”Vad ska jag bli ängel för? Varför vill du inte vara det längre?”
”Inte ens om du blir odödlig?”
”Du svarar ju inte – vad är haken? – det måste finnas en sådan.”
Ängeln skakade på huvudet. ”Det enda som behövs är att du tar mina vingar att bära.”
”Men byter vi plats i allt annat också?”
”Du tar mitt odödliga liv och jag tar ditt.”
”Det är ett byte utan betalning.”
”Nå, vad säger du, går du med på det?
”En annan gång. Kom tillbaka när jag ligger på dödsbädden – då är jag villig att axla rollen som odödlig ängel. – Men det går du väl inte med på; då blir ju ditt liv så kort, endast minuter eller timmar, det lilla som återstår av mitt gamla.”
”Det är som jag vill ha det, det är perfekt.”
”Det är en hake någonstans, annars skulle du inte jubla som du gör.”
”Är vi överens? Jag kommer till dig när du ligger för döden. Då säger du ja och binder vårt obrytbara kontrakt?”
”Ja…”

(Det här är en SkrivPuff-övning: Utmaning 2011:12 - Skriv om ett förslag)

Havsfruns randiga kor

Piraterna kallade henne ”Havsfrun”, fast egentligen var hon havsgudinna och hette Amfitrite. Men här uppe utanför norrlandet trodde de mer på att hon var skogsråets vattenmotsvarighet, att hon hade ihålig rygg under sitt långa hårsvall. Ett sjörå trodde de att hon var, skeptiska mot andra teorier. De var svårövertalade: titeln Havsfru fick duga.

Piraterna slängde fiskrens hursomhelst och skrattade när hon ramlade. Det var innan hon gjorde sig till överkapten på fartyget. Efteråt fick de mer respekt. Men hon stod fortfarande ut med många av deras nycker, deras svordomar och spottande på däck. De var ju ändå pirater. Det till trots hade de mjukare sidor.

Piraterna letade ständigt efter hennes randiga kor, och undrade om de kunde få lite mjölk.

"Det skulle påminna om barndomstider", sade de och blev nostalgiska.

Hon visade på sjöjungfrurna som omgav skeppet, och som simmade i dess farvatten.

"De är de enda av mina närmaste undersåtar som kan producera mjölk", sade hon, "men nåde er om ni kallar dem kor."

(SkrivPuff, Utmaning 2010: 199 - 19 juli: Skriv om att stå ut.)

Vad handlar det om, undrar ni kanske. En kort förklaring kommer här:

Jag baserar texten på två olika mytologiska väsen, mer att läsa om dem finns här:

Havsfrun (nordisk mytologi)

Här finns en annan text om henne. Där står dock inget om de randiga korna som jag läste om i en mytologibok, där sjökorna alltså omnämndes som "randiga kor" istället.

Havets gudinna (grekisk mytologi)