(Bilden lånad härifrån: http://www.di.se/artiklar/2015/12/28/kop-din-egen-strand/) |
Han
famlar, går helt vimmelkantig och nedsjunken i sand, tills världen
tar slut och havet tar vid, tills han inte kan komma längre.
Han ser
ut över vågorna. Solskenet bländar.
Han skuggar med handen och
lyckas se blått. Någonstans där bortom flyger harpyan med kvinnan
i klorna. Hur ska han kunna komma ifatt? Hur ska han kunna rädda
henne? Vill hon bli räddad?
Hon kanske inte behöver räddas – hon
är ju ändå ett orakel och kan klara sig själv. Har levt hela sitt
liv invid havet.
Den som kan se framtiden i vita människoben kan
klara sig själv.
Han borde vända tillbaka, ge upp, inte tro att han
kan rädda henne eller sin dotter. Mörkervarelserna har nu två: dotter och
orakel.
Han undrar så smått om de kommer att mötas och vad de då
kommer att säga varandra. Kommer de att få tillfälle att samtala?
Kanske mörkervarelserna andas död i dem innan de ens hinner kasta
ögon på varandra, än mindre träffas.
(Detta
är en skrivpuffövning, också det första skönlitterära jag
skrivit på evigheter. Samt att det är fortsättningen på en
novell, Orakelvägen, som jag påbörjade för ett par år sedan, men
inte skrev mer än början på. Det här är jag när jag är som
mest lyrisk i prosasammmanhang... tror jag.)
Jättefint!
SvaraRaderaKram Kim :-)
Tack så mycket, Kim! Kram tillbaka!
Radera