Orden gjorde aldrig ondast.
Ord kan man bortse ifrån.
Ondast?
Det var naturligtvis tanken bakom, det
som aldrig uttalades. Bara vibrerade i bakgrunden. Skälvde, som
känslor oftast gör, vibrerar och sliter itu.
Slitningar inom människor och
slitningar mellan människor. Då blir bara orden glasyren på kakan,
pricken över i, det som smakar allra sötast – det som gör att du
kräks, för att det blir för mycket och för sött.
Det ondaste?
Ondast gjorde tystnaden.
Ondast gjorde
fartvinden när de snurrade runt och vände dig ryggen.
Inte ignorans; den som inte vet att han
gör illa, kan heller inte klandras. Men den som medvetet ignorerar –
med honom är det annorlunda. Han (eller hon för den delen) vrider
medvetet kniven, medan han sticker den djupare in i ditt kött, ser på
när du blöder och ler åt det – och ler ännu mer om blodet flödar
ymnigare.
Sådan är den onde och sådant gör
som ondast: att frysa ut och frysa ned. Göra isbitar av det man
trodde var blommor.
I varje isbit, varje kub, en blomma, stelnad,
kristalliserad.
Karamelliserad sötma som ingen längre kommer åt.
(Detta är en SkrivPuff-övning. Bilderna ovan lånade från Evelinas Ekologiska.)
Originellt: fartvinden när de snurrade runt...
SvaraRaderaTack! Jag ville bända lite på orden och betydelsen och användningen av orden.
RaderaKänslosamt ovh poetiskt vackert! ❤️
SvaraRaderaoch*
RaderaÅh, vilken vacker och smärtsam text. Fångar verkligen mobbningen i ett nötskal.
SvaraRaderaJättebra beskrivet!
SvaraRadera