Tågtid är skrivtid

Den här veckan har jag börjat att skriva på tåget igen. Det finns inte så mycket annat att göra när man åker tåg, inga distraktioner. Och tar jag inte med mig en bok utan bara ett block och pennor, så finns det inga andra alternativ... då blir det större chans att skrivandet blir av. En halvtimme har jag till mitt förfogande enkel väg. På en halvtimme hinner man skriva rätt mycket. Och det blir i alla fall två halvtimmar per dag i skrivtid. Dock är jag inte alltid så pigg om morgnarna, då är det frestande att bara luta sig tillbaka och sluta ögonen. Så var det i måndags, men under tisdagen och i dag blev det skriva av.

På kvällen renskriver jag vad jag skrivit. I går blev det 1001 ord. I dag blev det lite mindre, 420 ord. Men huvudsaken är att jag skriver. Ett ord är bättre än inget. Så länge jag skriver på tåget, ställer jag inga högre krav. Det ska bli en färdig bok så småningom. Att skriva lite var dag tar mig på rätt väg.

Undrens tid är inte förbi!

Undrens tid är inte förbi.

Sedan den 23/4 har jag i stort sett varje dag skrivit något som jag kallar ”slasksidor”. Det är samma sak som det som vissa kallar ”morgonsidor”, och andra ”flödesskrivning”. Något slags mellanting mellan dagbok, klagomur och fantasi för stunden. Tillsammans med dessa slasksidor, har en annan rutin uppstått. Sedan någon vecka har jag efter jobbet tagit mig till stadsbiblioteket. Där har jag satt mig i något lämpligt hörn med en anteckningsbok och en penna och skrivit. Mest har det blivit slasksidor. Men jag har också börjat göra SkrivPuff-skrivövningarna regelbundet. Det tillsammans har gett frukt!

Slasksidorna och rutinerna på biblioteket, tillsammans med Kreativa Möten, har fått igång mig! Mer och mer skrivet har det blivit. Jag har funderat och tänkt, och bestämt mig för att göra såhär:

Först skriver jag slasksidor en stund tills jag märker att det övergår i att bli dikter eller annat som är mer ”kvalitativt”. Då fortsätter jag tills jag spunnit slut på tråden, eller så slutar jag tvärt, och börjar på SkrivPuff-övningen istället. När jag gjort övningen för dagen har jag kommit igång ordentligt. Då är det dags att börja jobba med något ”riktigt” projekt. Igår blev det MK. För första gången på jättelänge läste jag det jag skrivit på MK och fortsatte på ett nytt kapitel, en helt ny fortsättning!

Men jag stannade efter någon sida, och fastnade också. Visste inte riktigt vad jag skulle skriva mer eller fortsätta med. Så jag tog paus. Tänkte att det skulle lösa sig efter en god natts sömn. Och visst har vissa saker löst sig… men helt andra…!

Idag kliade det nämligen alldeles för mycket i fingrarna… Jag har länge sneglat på Tusenskönan och funderat på att börja redigera igen, bara för att komma igång. Men samtidigt tänkt att om jag ska skriva något på det projektet ska det vara nytt – inte redigering! Så jag har avhållit mig. Men idag föll jag för frestelsen.

Jag gjorde det dock med måtta. Jag bestämde: jag sätter äggklockan på en kvart och redigerar under den tiden. När klockan ringer ska jag sluta och skriva på något annat istället.

Jag kunde inte hålla vad jag lovat för mig själv. Fast nu är jag glad att jag inte höll det! Jag fortsatte nämligen att redigera, och medan jag redigerade löste blockeringar upp sig. Med ens visste jag hur boken skulle fortsätta. Jag skrev korta noteringar om allt som skulle hända. En stor stegring och bokens största vändning tog form i mitt huvud.

Jippi!

Undrens tid är inte förbi!

Jag kom på massor, och vips, innan jag visste ordet av började jag skriva också. Satte mig vid datorn och skrev, helt nytt! Nu har jag skrivit 400 ord på ett helt nytt kapitel av Tusenskönan. Jag är igång igen! (Efter ett evighetslångt avbrott.)

Det känns underbart härligt och roligt!

Det enda lilla solket i bägaren är att redigeringen av det jag skrivit tidigare, de 53 sidorna, är så tung redigering. Det är stora avsnitt som måste sättas i rätt ordning, skäras ner och klumpas ihop, skrivas om till nya avsnitt. Mycket att göra där…

Men jag tänker som såhär: jag tar en viss tid av redigering först som daglig vana, och sedan får jag skriva en viss tid på det nya stället, där fantasin får röra sig mer fritt, och där det känns roligare att vara.

Jag är full av tillförsikt och ny energi! Äntligen! Och blir jag bara mer klar på hur Tusenskönan ska sluta, kan jag binda ihop MK bättre med Tusenskönan. Det ser jag också fram emot!

Krämig soppa eller risken som följer med att mörda en jordgubbe

Nu börjar det bli riktigt problematiskt. Hyun gör entré i Edurne – en vintersaga, och i och med det måste jag titta tillbaka på gamla projekt, dels gamla versionen av historien om Maximilian (de där 1000+ sidorna som slängdes), och dels MK (den fristående fortsättningen på Tusenskönan). Jag måste titta efter riktigt noga för att se var Hyun befann sig i sin egen berättelse vid tidpunkten för Edurne – en vintersaga, och sedan är frågan, skulle han verkligen handla och göra så som han nu måste göra i Edurne – en vintersaga?

Om jag nu ska köra vidare på samma spår som det jag kom in på i går då jag plötsligt mördade en jordgubbe.

Morddockor är inblandade och det kan bli riktigt spännande, men ska jag verkligen blanda in Hyun? Då har han plötsligt en massa oväntat med sig i bagaget när han återigen gör entré i MK. Det enda jag vet är att han inte får förekomma i Tusenskönan, för det är först i MK som han träffar på Maximilian. Men jag drar åt trådarna rätt rejält om jag väljer att ha med Hyun i Edurne – en vintersaga. Alla tre böckerna blir än mer sammanvävda. Vilket i och för sig inte är en nackdel…

Fast det dumma är att jag känner redan nu, efter att Hyun bara varit med i mindre än en halv sida, att han vill ta mer plats om han nu ska vara med i Edurne – en vintersaga.

Jag har bara skrivit 674 ord i dag, mödosamt plågat fram dem, för jag inser att jag måste stanna upp och fundera.

Saken är egentligen denna: jag blir rädd. Jag blir rädd för den klara insikt som plötsligt drabbat mig. Om Hyun är med blandar han sig i rejält, som en joker i leken. En joker som ställer till det både för Edurne och för Elisud som är en person som började som en liten bifigur, men som nu blir mer indragen tack vare mordet, och ännu, ännu mer indragen tack vare Hyun.

För nu skriker Hyun att han vill ta plats, att han vill berätta en del av sin historia i allt det här. Så frågan är: ska jag låta Hyun berätta? Eller är det egentligen Elisud som vill berätta?

Någon av dem vill i alla fall ha ordet. Och raskt trycks Edurne åt sidan.

Vad är det här?

Berättelsen lever kanske inte sitt eget liv än, för den har blivit hämmad av min egen hämning, och min egen tillbakahållning.

Men när jag plötsligt låter en väletablerad karaktär som jag känner mycket väl (Hyun) bli biperson svämmar allting över och plötsligen har jag en rejäl och krämig soppa (istället för som tidigare vattnigt blask). Nu har jag någonting som rentav kan bli gott. Om jag sköter mina kort rätt.

Så min fråga är egentligen följande: hur gör jag nu?

Ett: jag stannar upp och tänker efter och skriver vidare efter massa eftertanke (och litar på att jag löser det hela på sikt på det sättet).

Eller två: jag fortsätter att skriva av bara sjutton utan att tänka alls (och litar på att försynen löser det hela, eller ödet eller vad det nu än är).

Hjälp mig, snälla!

Triggrar triggar - en trigger, två triggrar, många tigrar, groawww

Ibland behöver jag bara något som triggar igång mig. Nu har jag fått två triggar på väldigt kort tid, och det har fått det att spinna snabbare och snabbare, riktigt fått igång kreativiteten och fantasin. Tyvärr, måste jag väl säga eftersom det är National Novel Writing Month och jag borde ägna mig åt mitt NaNoWriMo-projekt. För jag talar om mitt andra, gamla, projekt, Tusenskönan.

I går gick det bra att skriva på båda. Jag smet åt mig småstunder under hela dagen då jag skrev på Edurne – en vintersaga, både under min långa tisdagslunch och under andra stunder, såväl som på kvällen. Jag var så uppe i varv och hade sådan skaparglädje och –kraft i mig att jag bara fortsatte av bara farten att skriva på Tusenskönan också på dator. Så gårdagen var första dagen då jag enbart skrev på dator och inte alls satt och skrev något för hand. Det blev 3016 ord på Edurne – en vintersaga, och 2181 ord på Tusenskönan. Se där – det går visst att kombinera två projekt samtidigt!

Under helgen som varit skrev jag ju för hand, och sedan renskrev jag det skrivna, det vill säga, jag gjorde dubbelt arbete på Edurne – en vintersaga. Då fanns det inte någon energi kvar för Tusenskönan.

Men i går och i dag har jag skrivit mestadels på dator. Som sagt skrev jag på dator hela dagen i går, och ändrade bara till att skriva för hand för att komma igång igen. Det är ett tips om ni fastnar: byt arbetsplats och arbetssätt. Istället för dator, ta papper och penna, eller tvärtom.

Triggern igår, för att återgå till vad jag började inlägget med, kom i form av ett telefonsamtal. Jag har en mycket god vän som är en ytterst god läsare och tillika hjälp i mitt arbete med de här tre böckerna (för det är egentligen tre böcker: Tusenskönan, Edurne – en vintersaga och MK).

Efter diskussion med honom kom jag fram till att jag i kapitel ett på Tusenskönan måste backa och göra om, börja en scen på annat vis. Och det i sin tur leder förstås fram till att helt nya saker händer. Jag diskuterade som sagt kring det i går, och började jobba på scenändringarna i dag.

Den andra triggern kom idag, och kom i form av en sida på Internet. Jag ramlade över sidan när jag egentligen sökte efter Maximilians Merkuriusaspekter. Visst, jag har lovat mig själv att bara göra horoskop som innefattar solposition, månposition och ascendentposition. Möjligtvis aspekterna mellan dessa tre. Men i fallet Maximilian kan jag inte begränsa mig till det. Nu hade jag problem med hur han skulle säga repliker, och man kan kalla det bortsmitning. Jag smet ifrån genom att surfa helt enkelt, men efter Merkuriusaspekter eftersom Merkurius har med kommunikationen att göra, hur man kommunicerar och så vidare. Då hittade jag en rekommendabel sida, och några texter, också andra aspekter, som gav trigger och hjälpte igång fantasin att rinna vidare så jag kunde fortsätta att skriva om Maximilian. En del av dessa aspekter har jag inte läst om någon annanstans, så det var ny erfarenhet.

Det var dessa aspekter:

Neptune quincunx Ascendant (0°06)

Mars quincunx Pluto (0°36)

Mercury square Jupiter ( 0°45)

Venus opposition Neptune ( 0°48)

Aspekterna är dessutom de viktigaste hos Maximilian, eftersom de har minst orb (minsta möjliga gradtal från den ultimata, exakta aspektpositionen). Med andra ord är det de aspekter jag kommer att koncentrera mig på när jag skriver om honom. Jag har skrivit orbgradtalet inom parentes.

Som sagt triggade dem mig att komma vidare, och fortsätta med något av allt som det stod i texterna om dessa aspekter i bakhuvudet.

Nu i kväll måste jag säga att det återigen har blivit roligt att skriva dialoger. Roligt för att jag äntligen lyckats formulera dem bra, till skillnad från vad jag gjorde för bara någon vecka sedan. Då var det usla dialoger (i min mening). Och nu lyckas jag få fram allt det som jag vill få fram genom Maximilians monologer och repliker. Det blir kontrast mellan hur han tänker och känner saker och hur han verkligen säger saker, och det är meningen. Det är svårigheten med att skriva i första person, man befinner sig hela tiden i honom – så det blir svårare att beskriva honom utifrån. Då hjälper det om replikerna är välskrivna. Jag tror att jag lyckats. Äntligen.

Så i dag har jag nästan bara fokuserat på Tusenskönan. Jag får trösta mig med att jag redan innan i dag låg på plussidan vad gäller ord per dag på NaNoWriMo-projektet.

Statistiklista

6/11: Edurne: 3016 ord, Tusenskönan: 2181 ord

7/11: Edurne: 127 ord, Tusenskönan: 2449 ord.

Men dagen är inte slut än. Jag kan skriva på Edurne – en vintersaga en stund också innan sova. Och i morgon är en ny dag med nya möjligheter! För båda mina böcker!

En novembersaga, en vintersaga, en kärlekssaga

I morgon börjar det, National Novel Writing Month.

Det har gått underbart bra att skriva de senaste två veckorna på bok Tusenskönan. Jag har använt nästintill varje ledig minut jag haft, småstunder under vardagar som jag stulit till mig, och naturligtvis också mina skrivarkvällar, 20:00-21:00, med några små undantag. Ordmätaren går upp, upp, upp!

Jag skriver bara för hand numera; det gör förunderligt nog att jag kommer in i flow-läge på en gång, och det går utmärkt att skriva. Jag har varit på Clas Ohlson och köpt mig två stycken “ballograf epoca”-kulspetspennor.

Och jag har laddat upp sedan långt tillbaka med spiralblock och spiralanteckningsböcker av olika slag som jag bär runt med. Aldrig att det ska bli som förra veckan då jag satt och skrev på Friskis & Svettis' “Friskispressen” i marginalen och mellan reklamblocken, i brist på bättre just då. Så nu är jag alltid förberedd.

Och hemma sätter jag på koreanska Original Soundtracks till filmer och teveserier som jag inte sett, men vars musik, bland annat vackra pianostycken såväl som gitarrstycken, är ypperliga till speciellt första kapitlet på Tusenskönan där det förekommer klassisk musik (de dansar vals och allt möjligt dylikt på en konserthusterrass).

Nu i dag insåg jag att baskisk musik fungerar väldigt bra också. Jag rekommenderar Kepa Junkera, han är en riktigt bra artist!

Det enda problemet jag har är hur jag ska få ihop det. Hur ska jag kunna fördela tiden rättvist mellan mina båda projekt, Tusenskönan och Edurne – en vintersaga?

Innan jag har min skrivartimme brukar jag numera ha en kreativ halvtimme av akrylmålande 19:30-20:00, som många gånger blivit en timme från 19:00-20:00. Men nu får akrylmålandet komma på undantag till förmån för skrivandet. Jag funderar på att dela upp det 50/50, dvs. en halvtimme med bok Tusenskönan och en halvtimme med Edurne – en vintersaga (eller motsvarande, en timme vardera om jag skriver från 19:00 till 21:00). Den stora svårigheten blir att skifta perspektiv och språk.

Tusenskönan är i första person, följer en mycket ordrik och ordstark såväl som målande uttryckbar Maximilian, medan Edurne – en vintersaga handlar om den unga flickan Edurne, tredje person, och betydligt mer sansat. Historien om Edurne är fortfarande väldigt löst planerad. Jag har en ingångsscen, så jag vet ungefär var jag ska börja i morgon, men det är (nästan) allt.

Edurne – en vintersaga utspelas parallellt med Tusenskönan, men följer som sagt helt andra karaktärer. Maximilian och hans vänner finns med i bakgrunden som medlemmar i ett berömt rockband som Edurne och hennes vänner svärmar för, så till den grad att de formar sin egen fanclub.

Så problemet för mig är hur jag ska få ihop det med böckerna så att inte Edurne – en vintersaga avslöjar slutet på Tusenskönan. Och om jag ändå låter slutet avslöjas, kommer någon alls att vilja läsa Tusenskönan? Vilken av dem ska jag kalla bok ett och vilken är bok två?

En vild idé jag hade var att skriva slutet på Edurne – en vintersaga i bok MK istället (den bok som är den fristående fortsättningen på Tusenskönan). Men vi får se hur det blir med det.

Hursomhelst. National Novel Writing Month börjar i morgon, och det ska bli jätteroligt att få skriva på något helt nytt och anta utmaningen på 50 000 ord på en månad. För min del får det gärna bli dubbelt, det vill säga 50 000 ord på Tusenskönan också. Men det är ett drömideal. Realistiskt sätt blir jag glad om jag får ihop det alls, att skriva på två böcker parallellt, även om de utspelas i samma, för mig väletablerade värld (som ändå har att bjuda på många överraskningar, har jag en känsla av).

Det är riktigt roligt att så många andra är med på NaNoWriMo, som jag har kontakt med på ett eller annat sätt. En av mina allra bästa väninnor, till exempel! *viftar och vinkar* Hon har tyvärr inte någon blogg, men hon finns på NaNoWriMo i alla fall!

Andra som också är med (och har bloggar/sidor som har med NaNoWriMo att göra) är:

Romanloppet

Sama

Sandra

Stort lycka till allihop! (Jag lägger kanske upp fler på den här listan om jag kommer på fler som jag känner som är med.) Nu är det bara att sova gott för att sätta igång i morgon bitti! Det här ska vi klara *peppar alla som vill lyssna*!

Uppdaterar snart igen för att tala om hur det går fortsättningsvis, och om jag får det ihop det med två böcker samtidigt... (Kärlekssagan i rubriken syftar förstås på den kärlekssaga som Tusenskönan kretsar kring. Men i förlängningen kan man säga att båda böckerna i grunden är kärlekssagor...)

National Novel Writing Month

Den tredje oktober anmälde jag mig efter visst övervägande till National Novel Writing Month, förkortat NaNoWriMo och mer information om vad det innebär finns här. I korthet kan man säga att man ska skriva en roman på 50,000 ord på en månad, från första till sista november, och det är en tävling där alla som klarar det är vinnare.

Någonstans vet jag med mig att det är ett kanske inte alldeles klokt beslut, eftersom jag borde koncentrera mig på bok Tusenskönan och ingenting annat. För i NaNoWriMo-konceptet ingår att det man skriver under den månaden ska vara någonting nytt som man inte skrivit något på innan.

Fast jag tänker som så, att jag behöver något som triggar igång mig.

Jag har funderat kring vad jag ska skriva på under NaNoWriMo och det första som slog mig var en spinoff på bok Tusenskönan. Men då måste den in i beräkningen, och vad som händer där måste förstås på ena eller andra sättet påverka Tusenskönan såväl som MK (den fristående fortsättningen).

Min andra idé var att skriva på BÄ, fast på en del av BÄ som är helt oskriven. Om ni minns tidigare inlägg om BÄ består den av olika berättelser, som har någonting gemensamt, och således kan sägas vara en novellsamling snarare än något annat.

Vidare funderingar fick mig att börja plotta på BÄ, och nu kliar det i fingrarna – jag vill skriva på historien om Leda, Hed och de andra, men nu har jag ju Maximilian som formeligen skriker efter mig vid det här laget, så länge som jag negligerat honom.

Höststädning i all ära – det finns ingenting som slår skrivande. Jag ska bara ta mig över starthindret, den där smått oöverstigliga muren, och sedan kan jag börja skriva igen. Tänk inte, gör bara. Hört det förut?

Nick, nick.

Drömlöften och flygresor

Tidigt i morgon bitti reser jag till Frankrike.

Jag åker som sagt den 10/9, och kommer hem den 18/9. Jag kommer förmodligen inte att kunna uppdatera bloggen under den tiden. Dock hoppas jag kunna få tid till att skriva mellan utflykter och bad. Jag har tagit med mig en bunt små anteckningsblock och -böcker, tillsammans med ett lass pennor. Förhoppningsvis får jag mycket tid till att både teckna, måla akvarell och skriva. Om inte annat kommer jag att vara uppladdad och redo att återigen ta itu med Tusenskönan när jag kommer tillbaka hem.

För nu har jag efter visst funderande kommit fram till en deadline: årsskiftet. Det är lagom långt borta för att jag ska kunna tro att jag klarar det. Dessutom är det klassiskt, och med tid för nyårslöften kan jag ge mig nyårslöftet att avsluta bok två, MK, under år 2008.

Vi får se hur det går med mina drömmar, för det räcker inte med högtflygande planer. Ingenting annat räknas än handling, eller hur är det, för inte är det väl tanken som räknas – inte i det här fallet i alla fall?

Själens spegling, själens skimmer, själens sammanflätning

För mig är musik och skrivande alltid sammanflätat.

Andra författare kan ha husgudar bland författare, och visst, jag har mina favoritförfattare och författare som jag beundrar, men lika mycket, om inte mer, beundrar jag mina musikaliska favoriter, människor som genom sin musik ger mig så otroligt mycket, både av sig själva, sitt inre, och sina egna själar (musik som reflekterande av själen), och till mig själv, genom mig själv.

Sådant enormt utlopp för känslor, tankar, kreativitet och inspiration. Människor som skapar, och skapar sådant som är originellt och annorlunda, och långt ifrån mainstream (som jag uppfattar det).

Sådant som jag själv vill skriva, böcker som bara jag kan skriva, där sammansättningen är sådan att ingen annan än jag skulle kunna tänka ut det för att jag är just jag och ingen annan. Individualitet.

Sådant som kanske inte är lättillgängligt, sådant som inte är till för alla. Sådant som kräver lite mer innan man älskar det, kanske rentav motvilja till en början. Eller oförståelse. Kanske ogillande. Men i förlängningen och i det långa loppet är det något som man fäster sig vid, och sedan aldrig kan släppa ifrån sig. Som man kan återkomma till gång efter gång efter gång, och alltid hitta något nytt i, en ny infallsvinkel, en ny ton, ännu en känsla, en annan spegling.

Jag tror att det gäller det mesta, människor, såväl som musik, såväl som böcker. Första intrycket kan ofta vara långtifrån någon som helst sanning, så långtifrån som något kan vara. Tittar man närmare, och låter saker och ting få en andra chans, då har man vunnit något stort, och därigenom något som kan komma att bli alldeles, alldeles, alldeles underbart.

Så därför tänker jag presentera ännu en låt av Gackt, just för att det är en låt som inspirerar och blir en del av mitt skrivande. Dessutom hoppas jag att ni inser hur mångafacetterad Gackt som artist är, att nästan alla kan hitta i alla fall en låt av honom som de gillar.

Jag gillar speciellt sättet som violinen används i låten nedan. Den är liksom nyckeln till hela låtens stämning. Liveversionen är några år gammal, och om ni tittat på någon av de andra videorna jag lagt upp så ser Gackt rätt annorlunda ut mot här. Livekonsertens blonderade Gackt har fått tjäna inspiration för Maximilians utseende, men bara Gackts blonda era, och bara vissa foton. Egentligen har Maximilian ännu vitare hår, lika vitt som elfenben. Jag måste betona att det bara är inspiration från min sida, för jag vet ju att var och en som kommer att läsa boken kommer att skapa sin egen bild av honom, precis som jag någonstans ändå skapar en egen fantasibild utifrån mitt eget huvud.

Varför jag lägger upp både live- och PV-versionen är för att versionerna är såpass annorlunda, och ger olika intryck, där live-versionen är kortare medan PV-versionen är mer nyanserad, har små nyansella skillnader, massor av detaljer, som inte kommer fram i den kortare, mer fartfyllda live-versionen.

Gackt – Mizérable – live version

Gackt – Mizérable – PV

Stort blir litet – I'm afraid of salads

Gårdagens skämtsamma klagande, tillsammans med Midsomer Murders, fick mig att börja tänka igen, börja fundera aktivt på boken och skriva ned anteckningar både under nämnda teveprogram och strax innan jag somnade.

Men vad jag fortfarande har problem med är att jag har fått det att bli så stort, så stort och tilltrasslat, att jag inte vad jag riktigt ska göra för att tona ned det, och konkretisera det som blivit alltför luddigt abstrakt, eller vad jag ska dela upp det i för att göra det hanterbart.

Angående uppdelning: Scener är en bra lösning, bättre än kapitel, kom jag fram till på dagens promenad. Kapitel kan bli på runt tjugo, trettio sidor tätskriven text, och då är scener färre sidor än så, och mindre storlek innebär genast och omedelbart att det blir lättare att verkligen ge sig på och skriva det.

Detta positiva till trots sitter jag här och kommer ingen vart, och ägnar min tid åt wallpapers, bloggande och musik istället.

Det är lustigt, men det är precis innan somna som allting blir som mest klart. Då ser jag hela boken framför mig, båda böckerna, lika verkliga, konkreta och vackra, som jag är verklig (nej, jag är inte vacker, bara konkret). Jag bara önskar att jag kunde se allting lika bra när jag var ordentligt vaken.

Det går väl inte att komma ifrån: det är endast genom att konkret skriva om saken ifråga som den blir klar och riktigt synbar.

Och det för mig tillbaka till scenuppdelningen som inte är någon ny syn på saken, direkt, för jag har diskuterat det förut. Men inte levt efter det. Och det är väl det som är problemet. Men då delade jag upp förarbetet i scen-efter-scen. Nu menar jag att jag ska skriva i scen-efter-scen. Det är skillnad. Jag ska bara se till att det verkligen blir skillnad också.

Och att jag vågar göra en skillnad. Inte bara i fråga om att skriva, utan i fråga om att våga skriva något som ger resultat, småningom blir klart och gör en skillnad ute i stora världen också.

Grattis på födelsedagen, Imai!

Imai tillhör,

tillsammans med Maximilian och Hyun, den starka trion.

De är huvudpersonerna och jättarna i mina bokprojekt Tusenskönan och MK. Imai är även något av jätte i bokstavlig bemärkelse med sin längd på 195 centimeter.

Bilden intill, som fått tjäna till inspiration för Imai tillsammans med många andra bilder av samme man, föreställer j-rockaren Kamijo, tidigare sångare i visual kei-gruppen Lareine och numera sångare i dito visual kei-gruppen Versailles, en man av den mer blygsamma längden på 173 centimeter. Naturligtvis har Kamijo, precis som alla andra bildförlagor jag använder mig av, ingenting att göra med mina skapelser, varken personlighetsmässigt eller på annat vis. Förutom den lilla detaljen att jag hämtar inspiration till utseendet när jag skriver.

Vad gäller Kamijo har jag knappt lyssnat alls på hans musik, förutom nu helt nyligen i dag, och jag måste säga att jag inte fastnade, varken för musiken (lyssnade lite smått på ett par låtar med Lareine och en med Versailles på youtube), eller Kamijos röst – om inte annat tänkte jag mig en helt annan slags röst till Imai, där Kamijos röst är alltför ljus. Men det kanske är sådant gillande som kan växa fram.

Ofta är det ju de artister som tar tid att verkligen lyssna in sig ordentligt på, som är de allra, allra bästa, och de som man sedan aldrig, aldrig tröttnar på, vilket Gackt är ett lysande exempel på.

Men för att återgå till Imais utseende, så är jag kräsen även där. Det är bara vissa bilder med Kamijo som duger, långtifrån alla. Jag tänker mig Imai med långt, lockigt blont hår, som går långt ned över axlarna på honom, nästan till midjan, med en blond färg som har viss dragning åt rött ibland, när ljuset är det rätta.

Namnet Imai kommer från den japanska tecknade serietidningen/mangan Power!! och är såvitt jag förstår egentligen ett japanskt efternamn, och ett relativt vanligt sådant tillika. Men jag vet inte ifall det också kan användas som förnamn. I och med min Imai blir det i alla fall så.

Imais personlighet blev klarlagd på tidigt stadium, genom födelsehoroskop och karaktärsnoveller i olika versioner, och därmed står han mittemellan Maximilian och Hyun i fråga om svårighetsgrad, gällande hur svårt det är att porträttera honom, där Maximilian är den svåraste och Hyun den enklaste.

Imai har förkärlek för långa monologer, som dessutom är riktigt roliga att skriva, tycker jag, precis som Imai själv gillar att hålla dem för mig – och för annan publik i form av andra bokgestalter.

En bok blir bättre om det finns kontraster i den. Förutom att jag försöker bygga upp en värld som i nästan allt bygger på kontraster, ger jag mig också på att skapa kontraster i karaktärerna såväl som mellan de olika karaktärerna.

Medan Hyun är en känslornas man, som aldrig kan bortse från känslorna och oftast låter sig styras av dem, är Imai något av Hyuns motpol. Imai agerar och tänker objektivt. Han har förmåga till sympati och förståelse, och kan verka romantisk och känslosam på ytan, men han är innerst inne väldigt distansierad, rentav kylig och mycket intellektuell, och därtill intellektualiserande, och det är, vågar jag mig på att gissa, just dessa drag i hans personlighet som fått honom att klara sin barndom utan större men än han faktiskt fått...

En gång i tiden, då de två böckerna var en trilogi, var den första boken tillägnad Imai och hans barndom. Till skillnad från Hyuns glada barndom, hade Imai, om inte en helt olycklig så i alla fall en väldigt händelserik barndom, med en hel del traumatiska upplevelser. Redan vid tio års ålder miste han sin far och blev själv far i huset, och det har satt sina spår, men inte enbart negativa sådana.

Imai är en självständig människa som vet att klara sig. Dessutom är han driftig och beslutsam, praktiskt och organisatorisk. Han är en politikernas man, med stort inflytande, och förmåga till objektiv kylslagenhet, men han är inte politisk såtillvida att han går som katten kring het gröt, tvärtom, han är mycket rättfram (dock samtidigt strategisk), en rättframhet som i vår värld inte skulle vara helt fördelaktigt, men som i och med Imais position är helt på sin plats, och till och med en tillgång i hans yrkesroll. Han växte upp underklass och för underklassens talan.

Tillsammans med ovanstående karaktärsdrag gör hans charm och karismatiska utrstrålning honom till en farlig människa, som man ogärna vill göra till fiende. Med det inte sagt att han är the bad guy i mina böcker, för det är han verkligen inte. Tvärtom, hans behagliga sätt och som sagt hans utstrålning, gör att man hellre, och mycket gärna och av egen fri vilja, vill vara hans vän.

Och ger man honom den chansen så har man en lojal vän för livet.

Lilla djävulshornsprydda kritiker, åh, vad jag gillar dig, du satans gulliga tjej (vilket fasansfullt, pinsamt dåligt rim)

Någonstans tror jag att jag letar efter det ultimata sättet att berätta min berättelse på (och om jag inte strävade efter det skulle jag aldrig bli bättre och bättre). Jag vet att man kan välja bland tusentals ord, där varje ord har sin synonym, där varje ord ger en viss klang. Det blir val och åter val. Varje litet val bygger upp någonting, och för texten i en viss riktning. Det är skrämmande.

Dessutom vill den lilla djävulshornsprydda kritikern inte tystna.

Ständigt hör jag kritikerns röst, och för varje nytt ord jag skriver skriker den i mitt öra att ordet jag valt är fel och dåligt och inte platsar, inte hör hemma där, inte borde skrivas över huvud taget, för tillsammans med alla andra felaktiga ord jag får ur mig bildar de en usel, för att inte säga vidrigt dålig helhet. Det är inte det att jag är klagobenägen – jag bara talar om hur det är. Detta är ju ändå ingen klagomur utan en blogg...

Men skrivkrampen(?) har släppt nu, äntligen! Och jag har förutom de där tre raderna som jag skrev häromdagen (och som inte ledde någonstans och inte är något att ha kvar) även skrivit 12 rader till, eller 185 ord för att vara ännu mer exakt! Visserligen är det ett stycke som jag skrivit en version av redan tidigare, men då var stycket ännu sämre, och nu är det bara dåligt...

Kanske är någonstans all denna klagan bara en högfärd, någonting högmodigt i mig? Som om jag begär av mig själv att jag ska klara av att göra det som inte ens publicerade författare gör: nämligen skriva perfekt i första utkastet.

För det är väl därför kritikern bubblar på? För att jag – kritikern – har någon slags idealbild, som baseras på hur en publicerad bok ter sig för mig. Där boktexten har gått igenom flera korrigeringsturer under vägen, för att inte säga agenter och förlag, massor av turer fram och tillbaka och mycken redigering, innan den nått fram till mig.

Och här sitter jag och tycker att det jag skriver är förskräckligt för att jag första gången jag skriver texten ifråga ska ha den på samma nivå som en redan publicerad bok? Är det inte förment av mig, så säg!

Jag måste verkligen komma till (men det är så förbannat svårt(!)) den punkten att jag accepterar och villigt skriver vidare under det att jag skriver första utkastet av något, det må vara bok Tusenskönan eller bok MK eller bok BÄ eller ett blogginlägg.

Utan kritiskt öga blir ingenting bra, men det kritiska ögat ska finnas där efter det att det första utkastet är klart, inte före, inte innan, inte medan jag skriver.

Varför, varför, varför kombinerar jag alltid korrekturläsaren (den utbildade yrkesrollen) med författaren (den endast-enstaka-dikter-publicerade-rollen)?

Jag har glömt hur man når “flow”-läget. Jag har absolut ingen aning. Jag bara hackar fram, som en motor på sista versen, med en sinande, droppande tank. Och det tär och irriterar och får mig att ilskna till, vilket inte gör saken bättre. Att jag inte bara kan stoppa den där överkritiska delen av mig själv i papperskorgen för ett slag!

*Harkel*. Nej, nu ska jag lämna det här för det börjar banne mig likna en klagomur.

Nu ska jag återvända till skrivandet, för envis är jag – tills det är dags för Midsomer Murders, som jag annars alltid brukar glömma bort går klockan 21:00 på SVT1 på tisdagar.

Och då ska jag tänka mig att det är kritikern som blir mördad! *blodtörstigt flin*

Spökbilder

Jag rensar i mitt bildarkiv för böckerna MK och Tusenskönan, i den mapp som heter Inspirationsbilder, med alla dess undermappar. Och medan jag flyttar bilderna hit och dit, händer plötsligt någonting konstigt.

En bild som i miniatyrläge ser ut som en vacker kvinna med slitsad klänning (en av Maximilians heta objekt), ser i “bildspelsläget” (ni som har svensk version av WinXP vet vad jag talar om), ut som en bild av Maximilian själv! Jag befinner mig dock i inspirationsbildsmappen för just Maximilian, och filen ifråga heter BlondeDude, men det syftar verkligen inte på kvinnan, jag lovar, för hon är brunett.

Nå, jag hittar bilden på den heta ladyn, som faktiskt också slunkit in i Maximilians mapp, en jpg-fil som bara är namngiven med ett långt nummer, och flyttar på den, och när jag har lagt den i annan mapp ser den ut som kvinnan både i miniatyrläge och i bildspelsläget, dvs. i storbildsversion. Puh, tänker jag, nu är problemet löst! Men icke!

För när jag nu återgår till Maximilianmappen för att rensa vidare i bilder som inte hade något att göra i hans mapp hände samma fenomen igen.

Jag tar två bilder som i miniatyrläge ser ut att föreställa något helt annat, och flyttar på dem, men när de ligger i den andra mappen ser den ena bilden ut som Maximilian igen, medan den andra bilden föreställer precis vad den föreställt även i Maximilianmappen. Det knasiga är att den förstnämnda filen heter Maxim01 och således är en bild av just Maximilian, men bara ser ut att vara det när jag flyttat på den. Snacka om förvirrande! Jag misstänker dessutom att bild nummer två också är en bild på Maximilian egentligen eftersom den heter 02.jpg.

Och den stackars BlondeDude-bilden på Maximilian ser fortfarande ut att vara dam i slitsad klänning i miniatyrläget i bildspelsläget, och när jag klickar på bilden och ser storversionen ser det ut att vara Maximilian.

För att återgå till Maxim01-filen, så säger datorn att det är en pdf-fil. I miniatyrläge ser det ut att vara en söt liten tecknad bild på en flicka och en gris. Den kan inte visas i storbildsversion, enligt datorn, fast när jag öppnar den så kallade pdf-filen med Adobe Reader ser jag en bild som mycket riktigt föreställer Maximilian.

Men som ni minns flyttade jag på flickan med grisen, och i den andra mappen är det mycket riktigt en jpgfil – jpg, märk väl, och inte pdf – på en flicka och en gris och det syns även i storbildsversionen i bildspelsläget, och filen har ett helt annat namn.

Samtidigt har bilder som jag mycket väl minns att jag flyttat på dröjt kvar i Maximilianmappen, och lägger sig “över” bilder på Maximilian. Samma sak som med kvinnan i klänning har nu hänt med en bild på Maximilian som ser ut som Maximilian i storbild, men inte i miniatyrbild för där ser den ut som en helt annan kille.

Har jag gjort något knasigt, är det någon bugg eller är det bara min gamla dator som inte kan hänga med? Jag har två fönster öppet, Utforskaren och Den här datorn, och hoppar mellan dem, är det för mycket för systemet, att jag klipper från den ena till den andra?

Harkel och oj, nu ser varje bild ut som någon annan, och datorn blandar helt och hållet ihop konceptet och en bild i miniatyr blir en helt annan i bildspelets storbild. Det har förvärrats! Jag trodde inte det var möjligt.

Allting löste sig när jag stängde fönstren och öppnade Den här datorn på nytt. Tråkigt, men sant, men det var roligt så länge det varade, gav upphov till ett blogginlägg och gav en spöklik känsla så länge det knasade sig.

Jag undrar om det går att göra om det?

555 and counting...

Efter att ha läst Samas blogg om mappindelning, beslöt jag att skriva ett inlägg om ungefär detsamma. Jag har tänkt göra det ett tag nu, och eftersom det annars är rätt stillastående textmässigt och idémässigt, angående bloggen såväl som skrivandet, kan jag väl lika gärna skriva ett blogginlägg om det här. Filsystem, ja, det är ett kapitel för sig. Jag delar upp mina mappar efter dagar, kan man rent generellt skriva. Det är rätt fånigt sätt att dela upp saker på, om man betänker hur många, många, många dagar jag jobbar med bokprojekten. Det är inte alla dagar jag gör ny mapp, dock, bara de dagar jag verkligen skriver, men jag håller hela tiden koll på dagarna. I dag är det dag 381. Räknat från den där ödesdigra dagen i augusti 2006, för att formulera det lite överdrivet dramatiskt. Men jag har inte bara dagmappar.

Såhär är det:

Jag har en mapp för skrivande. Under den finns en mapp för prosa. Under den finns en mapp för det här bokprojektet som i dag innefattar bok Tusenskönan och bok MK, men eftersom jag har fler versioner av boken än så finns där fler mappar.

I projektets mapp finns elva undermappar. En mapp för personerna och fakta kring dem (med elva undermappar), en mapp för mina journalanteckningar (utan undermappar), en mapp för fakta – faktasamling såväl som fiktiva “fakta” (med sju undermappar). En mapp för inspirationsbilder (med för närvarande 28 mappar). Och en mapp för allmän information kring bokprojekten (där det mest ligger gammal skåpmat, och gamla versioner av boken i sammanlagt 189 mappar). Samt tre mappar för trilogin, som det tidigare var, det vill säga en mapp för var bok. Och en sista mapp som innehåller en historia utanför historien, “sagan om Hyun” som jag då kallade det, som egentligen är alla de bitar ur trilogin och andra tidigare varianter av boken, som bara har det gemensamt att de handlar just om Hyun. (Dessa fyra mappar, trilogin plus Hyun-boken, har sammanlagt 139 undermappar.) Det var mina elva mappar.

Var kommer de tidigare nämnda dagmapparna in i bilden då, undrar du kanske. Jo, i mappen Tusenskönan, samt i mappen MK.

Jag kan ta Tusenskönan som exempel. I den mappen finns nio undermappar.

En mapp där jag lägger in plotidéer. En mapp för citat, eftersom jag bestämt att varje kapitel ska börja med ett mer eller mindre känt låtcitat, samlar jag låtar och citat ur låtar i den mappen.

Sedan har jag en mapp för kapitel, och det är i denna mapp som jag har undermappar baserade på dagen i dag. Eller hade tills jag bestämde mig för att ha en del ett och en del två. Då fick del ett en mapp och del två en mapp. Under del ett har undermapparna namn som T_Del1_K_381, där T står för Tusenskönan, K för kapitel och numret för dagens nummer räknat från den gamla vanliga dagen i augusti 2006. Där får alltså varje dag en mapp med alla för närvarande sex kapitel i del ett.

Del två har en likadan mapp, men eftersom jag inte alls skriver på del två för närvarande finns där bara en undermapp, innehållande de för närvarande tre kapitlen i del två.

Sedan finns där en mapp för senare kapitel, alltså den sjätte undermappen, och den heter bara “Senare kapitel”, i vilken där ligger just sådana kapitel som jag ännu inte vet vad för nummer de kommer att få. Där ligger till och med sista kapitlet, eller slutet på det kapitlet om man ska vara nogräknad.

Jag har en mapp som heter “Tusenskonan_SB”, där det ligger småbitar. Jag skapar en ny mapp för den aktuella dagen och lägger små fragment jag hittar på, som inte har någon riktig plats, i en mapp, enligt samma system som för kapitlen, T_Del1_SB_381 till exempel. Men sedan har jag börjat att vid dagens slut lägga in fragmentet i det aktuella kapitlet, även om det är just ett lösryckt fragment, för att inte glömma bort småbiten när dagarna går.

Visst är det ett överdrivet namnsystem, men förutom att det ser underhållande roligt och kanske vågar jag säga proffsigt ut, fyller det funktionen att om någon mapp skulle råka byta plats eller plötsligt hoppa iväg till en annan del av datorn (som om det någonsin skulle hända!), vet jag var den egentligen hör hemma och kan lätt lägga tillbaka mappen på sin rätta plats. Samma sak med kapitelmapparna och dess kapitelfiler.

Den åttonde mappen är “Tusenskonan_A” där jag lägger in hela versioner av boken, det vill säga dokument i vilket jag samlat en dags alla kapitel i en enda fil, ett enda dokument, för att ha ytterligare en backup, samt för att kunna se hur många ord jag sammanlagt har.

Den nionde och sista mappen är “Tusenskonan_Mix” där jag har några filer som faller utanför kategori, som Kompost och Sammelsurium.

Ett liknande system har jag för bok MK. Och något liknande system har jag för trilogiböckerna och Hyun-boken, om än inte lika förfinat. Jag har förbättrat systemet med tiden.

Det kan i och för sig sammanfattas som en himla massa mappar, rent ut sagt, men jag har i alla fall ordning, och hittar snabbt vad jag vill ha. Naturligtvis finns det många undermappar jag inte nämnt än. Som exempel kan jag ta foldern med inspirationsbilder. Där har självklart varje person sin egen mapp, de personer som har bildinspirationsförlagor, förstås, och det är långtifrån alla.

På tal om personer, kan jag säga några ord om min mapp för personfakta.

Den mappen har sju undermappar. Dessa är följande:

En mapp för Maximilian och hans tre bästa vänner, och fakta om dem, och de i relation till varandra. En mapp för astrologiska fakta om personerna. En mapp med karaktärsnoveller. En mapp för intervjuer med personerna (intervjuer utförda av mig – tyvärr har jag bara en början på sådan intervju, en början på intervju med Maximilian). En mapp för karaktärsnoveller, en mapp för karaktärsnovellmallar, det vill säga mallar jag gjort själv och hittat på Internet, om vilka fakta man ska ta med och vilka frågor man ska besvara i karaktärsnoveller. En mapp för Maximilian (med fyra undermappar). Han fick en egen mapp eftersom han är huvudperson och jag har så mycket som rör honom. Och en sista mapp, mappen för personregister, och det är precis som det låter, filer med listor över namn, alla namn i bok Tusenskönan, och alla personer i bok MK, samt en lista med snabbfakta, att använda då jag ska ha tag i ögonfärgen på en viss person, till exempel.

Som avslutning kan jag göra en snabb räkning med sammanfattning för att se hur många mappar jag egentligen rör mig med, och jisses, det kunde jag göra bara genom att högerklicka och se egenskaper för huvudmappen. Jag har hela 555 undermappar! Snacka om överdrivet.

Men det fyller sin funktion i alla fall. Jag kan känna att jag har ett jäkla organiserat system som fyller Cool like Plastic-logik om inte annat, och jag kan snabbt och lätt hitta vad jag är ute efter, och vet hela tiden var jag ska lägga nya dokument. Det går snabbt att städa upp, om jag skulle vilja ta bort något, och, kort sagt, det fyller sitt behov, och låter och ser imponerande ut. Samtidigt som det är löjligt överdrivet, sådär som det alltid blir när människan försöker hitta logik och mönster i sådant som egentligen är kaos. Och fler mappar lär det ju bli, med mitt system av “dagens kapitel”-mappar och “småbitar”-mappar.

Förresten ska jag nog ta och städa upp i min bildinspirationsmapp, för just nu har jag en “mix”-mapp med alla möjliga bilder som inte är personrelaterade. De skulle nog kunna sorteras upp i “hattar” och “kläder” och “miljöer”, till exempel. Jag kan konstatera att det blir en tävlingsnerv som går igång här. Det var väl fasen om jag inte kunde slå rekord och ge mig själv ännu fler undermappar!

Ska vi säga att jag satsar på tusen mappar till att börja med?

Grattis på födelsedagen, Maximilian!

Huvudpersonen i bok Tusenskönan fyller år i dag, pojken och mannen vars namn Maximilian betyder “Den störste”. Han är huvudperson i bok MK också, den fristående fortsättningen på Tusenskönan, men i MK delar han förstaplatsen med Hyun (och kanske också med Imai).

Liksom Maximilian är störst är han också störst i mitt bokprojekt. Sällan eller aldrig har jag stött på någon som det varit så svårt att göra rättvisa. Han är utan tvekan den mest komplexa karaktären, och då säger jag inte det bara för att jag gjort födelsehoroskop och en lång karaktärsnovell på honom (se tidigare inlägg om detta), även om dessa två ting är anledningen till att han blivit så komplex.

Trots komplexiteten vore det lättare att få grepp om honom om han varit samma person hela tiden. Genom turerna fram och tillbaka, från en bok, till en trilogi, till en helt annan bok, till två helt andra böcker har han förändrats. Eller snarare, måste jag medge, är det jag som fått bättre och bättre bild av honom. Det handlar mer om mina svårigheter att gestalta honom än någonting annat. Så jag tar tillbaka det. Det är inte han som förändrats, utan det är jag som haft svårt att hitta fram till honom och komma honom tillräckligt nära för att kunna skriva om honom på ett rättvist sätt.

När man värderar personen ifråga riktigt högt, kanske man försvårar saker och ting ännu mer, just för att man verkligen, helt och fullt, vill göra personen rättvisa. Och jag tycker verkligen, verkligen om Maximilian. Man kan väl säga att jag kommit att älska honom. Han är min alldeles egna lille favorit. Men tyvärr har så många vrångbilder har skapats av honom att jag många gånger känt mig alldeles vilse. Det är inte helt lätt att bortse från gamla versioner av honom, även om de varit felaktiga, de kapitel jag skrivit där han sagt och gjort saker som han aldrig skulle ha gjort eller sagt. Dessutom har jag haft problem med huvudhandlingen, vad böckerna egentligen ska handla om, samt vilka plotar som ska vara aktuella, sådana som verkligen är värda att skriva om. Med osäkerheten kring detta kan även tilläggas osäkerhet kring världen jag skriver om, framför allt kring samhällsstrukturen, som gjort att Maximilian fått vara med om alla möjliga versioner och gjort alla möjliga saker som han egentligen inte alls skulle göra. När jag börjar om och skriver på annat vis, som nu senast i första person, är det väldigt svårt att bortse från äldre versioner, och speciellt svårt att få dem ur minnet.

Någonstans blev sättet jag skrev om Maximilian i tidigare version på liknande det sätt som jag gestaltade Dejan, en helt annan karaktär i en helt annan bok, i ett projekt jag lagt bakom mig nu, men i vilket turerna också varit många och komplexa, och sträckt sig över omkring åtta år – en bok som vuxit med mig och där det enda konstanta varit huvudpersonens namn – och där jag hela tiden haft problem med Dejans aggressivitet och humör, såväl som språkbruk och relationer till andra karaktärer. Maximilian har också humör, men inte på samma vis, och aggressiviteten är mer passiv än Dejans.

Tack och lov har projekt Maximilian inte sträckt sig över mer än något år. Det var i februari 2006 som jag fick syn på namnet på registreringsskylten på en barnvagn, ni vet de där moderna påfunden genom vilka man kan se namnet på barnet i vagnen. Praktiskt värre, och inspirerande, i alla fall i fallet Maximilian. Jag fastnade direkt för namnet, men det var inte förrän ett par månader senare, i april, femte april närmare bestämt, som jag började skriva på bokprojektet, med en planerad, preliminär deadline den första april 2007.

Det gick dock inget bra att skriva och jag lämnade det mer eller mindre för ytterligare ett par månader, innan jag i augusti 2006 kom på hur jag skulle närma mig honom och hur jag skulle börja på boken. Det som då var boken, måste jag tillägga. Det som svällde till att bli en trilogi och sedan krympte igen.

Jag började om på bokprojektet i våras och därmed slängde jag gamla deadlines åt sidan. Men jag kom att slänga även den versionen och började om i juni, då jag också, efter diverse turer, insåg att det enda raka sättet att närma sig Maximilian på var att skriva i första person. Först då kom jag tillräckligt nära honom för att kunna gestalta honom genom att han fick berätta sin egen berättelse på sitt alldeles egna sätt.

Han är en viljestark och envis människa, och saker och ting ska ske på hans sätt. Hans sätt är det rätta, och alla andras sätt är fel. Det låter kanske inte vidare sympatiskt, men vad jag kommit att inse är just detta: han är väldigt sympatisk, och har mycket stort hjärta. Han har bara svårigheter med att visa känslor, och även problem med ett mindervärdeskomplex som han ständigt försöker att gömma genom att agera självsäkert. För alla som träffar honom första gången framstår han som en karismatisk, självständig person, med både lugn och pondus, en person som vet vad han vill och är driven och framåt nog att nå sina mål.

Jag vill delge ytterligare några ord om hans personlighet (jag skulle kunna skriva en lång uppsats om honom, så många olika varianter av karaktärsnoveller som jag skrivit). Han är generös och älskvärd, charmig och varm, men något för uttalad, i det att takt inte är hans starka sida. Han är lojal mot sina vänner, liksom de är lojala mot honom, och tro mig när jag säger att han verkligen behöver den lojaliteten genom böckernas gång, för han behöver all hjälp han kan få. Han har få nära vänner, för han släpper inte gärna någon tätt inpå livet, även om han samtidigt är extrovert och ständigt vill ha och kräver uppmärksamhet, vill ha uppmärksamhet till varje pris. Därtill är han väldigt medveten om personerna runtomkring sig, kanske alltför medveten ibland, men han tycker om att stå i centrum, så på så vis är det inget problem, men det kan leda till problem på andra vis.

Det är just det – han har väldig massa problem – inte bara genom sin personlighet, utan även på grund av andra saker som försvårar till det yttersta. Ödet har inte varit lätt mot honom, utan tvärtom, väldigt grymt på många vis. Om jag hade varit i samma situation som han är, skulle jag inte ha klarat av att hantera den på samma energiska, positiva vis som han ändå i slutänden gör. På det viset är han beundransvärd, för han ger aldrig upp. Och det är en av de karaktärsdrag som en god huvudperson nästan måste ha, när jag tänker vidare efter på saken.

Livet är verkligen inte lätt för honom. Men det är problemen som skapar berättelsen, och det är genom att skriva om den allra, allra värsta och samtidigt bästa tiden i hans liv, som jag hittar en bok med ett innehåll värt att skriva om.

Baklängeskliv leder framåt

Jag inser att jag gör allt i omvänd ordning.

Det förvirrar och försvårar kanske mitt arbete, men det gör det samtidigt roligare eftersom det blir mindre förutsägbart och därmed mer spännande, stimulerande och utmanande för mig.

Först nu, när jag har skrivit en fjärdedel av bok två MK och en bra bit av bok ett Tusenskönan (delar eller hela kapitel av kapitlen 1-9, x, y och z) sätter jag igång att göra plotbeskrivningar och fundera över att föra in ännu en huvudplot i bok Tusenskönan, så att jag inte bara har huvudplot kärleksdravel som enda huvudplot. Det skulle bli för elementärt och tråkigt. Och bara det, att jag börjar med bok två, och sedan jag skrivit halva den boken och har hela den bokens handling klar för mig (fast bara i huvudet) och sedan får för mig att börja med en bok ett, säger en hel del om hur bakvänt jag jobbar.

Egentligen, inser jag medan jag skriver korta sammanfattningar under rubriker som börjar med “huvudplot 1” och “huvudplot 2” och “bihandling x” och “bihandling y”, att jag redan har fört samman alla element som boken Tusenskönan (böckerna Tusenskönan och MK) består av. Det gäller bara att sammanfoga dem på rätt vis. Men visst hade det varit bra att börja med ploten.

Samtidigt är det en sådan sak som växer fram och syns först när man känner världen och personerna utan och innan.

Precis som man måste kolla in alla verktyg i verktygslådan och bringa ordning i det kaoset, ta upp alla plastpåsar och förpackningar som verktygen ligger i och slänga dem i papperskorgen, och lägga verktygen till rätta, innan man kan börja använda dem och bygga den där stolen som man redan har en klar bild av bara man blundar tillräckligt hårt.

Att slösa på ord

När jag hittat “ordmätare” på diverse sidor, bestämde jag mig för att – för kul skull – själv räkna antalet ord och se hur mycket jag egentligen skrivit. Mätarna till mina nuvarande två böcker finner du längre ned på sidan till höger. Böckerna hör samman, men jag tror inte att det blir en trilogi, i alla fall inte i nuläget. Det har inte alltid varit som det är nu.

Till en början var det en bok. Sedan ökade det, blev två och sedan tre och fyra böcker innan det halkade tillbaka ned på tre böcker. Plötsligt bestämde jag att jag skrev en trilogi. Innan dess hade jag ratat hela den gamla versionen och startade på nytt med bok ett i den nya trilogin. Nu har jag förkastat trilogin och börjat om på nytt. Detta skeende, alla böcker och bokturer inräknade, har utspelat sig under snart ett år. Jag är för närvarande på dag 338. Men räkningen är lite oklar; det beror på vad som är början...

Jag tror bestämt att detta är något som händer för opublicerade författare (kan jag vara så djärv att jag vågar kalla mig själv så?). På något vis vill de skriva Den Ultimata Boken och därmed börjar de om och börjar om...

Dessutom har de så mycket att berätta, att de inte kan begränsa sig och kalla det mesta för “bakgrundsfakta” och låta det bara skina igenom i boken, utan låter det i sin entusiasm och iver ta över boken.

Det kan också ha att göra med odisciplin och ovana. Det tar kanske några böcker innan man är tillräckligt van och har hittat sitt alldeles egna arbetssätt. För att göra som jag gjort hittills tar inte bara massor av energi; det är oerhört tidsödande.

Och det är ett väldigt slöseri på ord.

Första kaserade romanen var på 237,273 ord. Notera att maxantalet ord på mina ordmätare är 120,000 ord. Det maxantalet är dock taget något ur luften, efter att ha tittat runt på andra “ordmätarsidor”. Onödig statistik? Kanske. Men det är roligt att veta hur många ord man slösat bort. Övning ger färdighet. Vad mycket färdighet jag måste ha fått i och med alla dessa övningar (notera mitt smått sarkastiska tonfall).

Trilogins statistik:

bok ett: 27,828 ord

bok två: 10,231 ord

bok tre: 8,923 ord

Tackochlov att trilogin inte blev längre än den var, innan jag tänkte om! Fast, tada, jag hade en fristående sequel! Där var handlingen dock tagen direkt från första kaserade romanen nämnd ovan, så den räknas inte, men för den nyfikna kan jag tala om att den var på 45,351 ord.

Den ivrige matematikern har nu raskt räknat ut att trilogin var på sammanlagt 46,982 ord.

Lägger man samman första romanen med trilogin blir summan 284,255 ord. Tala om att slösa på ord!

I februari 2006 såg jag namnet på huvudpersonen på en registreringsskylt för barnvagnar.

I april 2006 började jag skriva och lade deadline ett år senare. Dock insåg jag att jag börjat på fel sätt, lade skrivandet åt sidan och bara tänkte istället.

I augusti 2006 kom jag på hur jag skulle göra, allting föll på plats inne i huvudet och jag började skriva på romanen på riktigt.

Dag 147 (räknat från augusti 2006) började jag skriva på första boken i trilogin, och det var således dagen som jag ratade i stor sett allt jag skrivit tidigare.

I april 2007 lade jag trilogin åt sidan och började om på nuvarande bokprojekt MK.

I början av juni insåg jag att jag måste skriva bok Tusenskönan innan jag kunde fortsätta på bok MK eftersom bok MK byter POV, och nya POV-personen har varit med om massor som berättas om i Tusenskönan som utspelas tidigare. Och där befinner jag nu, 320,543 ord senare (MK: 29,870 och Tusenskönan: 6,418).

Det måste finnas ett effektivare sätt att jobba på!

Till mitt försvar måste jag dock tillstå att jag verkligen lärt känna huvudpersonerna, de viktiga bipersonerna, miljön, och all annan slags bakgrunds- och vid-sidan-om-fakta. Jag tror mig också blivit något mer rutinerad i mitt skrivande, och vet (någotsånär) vad som fungerar för mig. Tror jag. Kanske.

Och ja, jag gör narr av mig själv. Det är befriande!