Gårdagens skämtsamma klagande, tillsammans med Midsomer Murders, fick mig att börja tänka igen, börja fundera aktivt på boken och skriva ned anteckningar både under nämnda teveprogram och strax innan jag somnade.
Men vad jag fortfarande har problem med är att jag har fått det att bli så stort, så stort och tilltrasslat, att jag inte vad jag riktigt ska göra för att tona ned det, och konkretisera det som blivit alltför luddigt abstrakt, eller vad jag ska dela upp det i för att göra det hanterbart.
Angående uppdelning: Scener är en bra lösning, bättre än kapitel, kom jag fram till på dagens promenad. Kapitel kan bli på runt tjugo, trettio sidor tätskriven text, och då är scener färre sidor än så, och mindre storlek innebär genast och omedelbart att det blir lättare att verkligen ge sig på och skriva det.
Detta positiva till trots sitter jag här och kommer ingen vart, och ägnar min tid åt wallpapers, bloggande och musik istället.
Det är lustigt, men det är precis innan somna som allting blir som mest klart. Då ser jag hela boken framför mig, båda böckerna, lika verkliga, konkreta och vackra, som jag är verklig (nej, jag är inte vacker, bara konkret). Jag bara önskar att jag kunde se allting lika bra när jag var ordentligt vaken.
Det går väl inte att komma ifrån: det är endast genom att konkret skriva om saken ifråga som den blir klar och riktigt synbar.
Och det för mig tillbaka till scenuppdelningen som inte är någon ny syn på saken, direkt, för jag har diskuterat det förut. Men inte levt efter det. Och det är väl det som är problemet. Men då delade jag upp förarbetet i scen-efter-scen. Nu menar jag att jag ska skriva i scen-efter-scen. Det är skillnad. Jag ska bara se till att det verkligen blir skillnad också.
Och att jag vågar göra en skillnad. Inte bara i fråga om att skriva, utan i fråga om att våga skriva något som ger resultat, småningom blir klart och gör en skillnad ute i stora världen också.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar