Liksom ormen som biter sin egen svans

Liksom ormen som biter sin egen svans, går jag i cirklar. Jag återkommer ständigt till samma saker. Gång efter annan trampar jag i samma spår, och inser inte alltid att jag gått där förut, liksom spåren suddats ut på vägen.

Mitt minne sviker, och på samma vis som jag förundras över minnet använder jag mig av minnet i böckerna – minne som en källa till diskussion. Minne som tema. Minne som sorg. Minne som förbannelse.

Ständigt återkommer också snön i mina berättelser. Det måste bero på att jag tillbringade mina elva första år i Umeå, och därför har en speciell känsla för den hårda skaren, för pudersnön inunder när jag med ett krasande trampar igenom, för de glittrande diamanterna över de vita fälten, och de långa blå skuggorna som följer mig när jag går.

Precis som snön återkommer, återvänder jag till samma inspirationskällor. Till musiken och musikvideorna, till bilder och känslor jag känt förut.

Gackts Sekirei ~seki ray~ inspirerade mig 2005 när jag först skrev på BÄ, när det var olika texter, där alla inte hörde samman, på det sätt som jag inser att de gör nu. För som sagt, först senare har det blivit något slags helhet (se tidigare blogginlägg). Förutom att låten är underbart vacker och sorglig, stämningen stark och förunderlig, så är den fantasitriggande för mig, och snön kallar på mig, liksom fotspåren i snön. Detta att se sig själv, med egna ögon och andra ögon samtidigt. Och nu i går när jag såg videon igen, eftersom gårdagens blogginlägg fick mig att söka vidare på youtube, insåg jag att Gackts video kunde ge mig mer.

Jag ramlade över en fansubbad version, med engelsk text, och medan jag läste och lyssnade kände jag att mörkret i låten, speglar sig i mörkret i Tusenskönan. Det mörker jag vill åt, men som jag samtidigt fruktar, och inte riktigt vågar ta fatt i. Det som är svårt att skriva om. Just för att jag vill beröra.

Jag vill gråta, för om jag kan gråta så kan läsaren gråta. Men det är väldigt svårt att åstadkomma något sådant, och därför tänker jag att jag tagit mig vatten över huvudet. Dessutom mår jag bra, och gråter inte alls ofta, och då blir det värre. Men läser man något tillräckligt sorgligt, berörbart, går det ändå. Så det borde gå, även för mig.

När jag ser på Sekirei ~seki-ray~ och lyssnar till texten, undrar jag hur mycket som är omedveten inspiration, hur mycket det man ser, hör, känner, som man inte är medveten om slinker in i ens skrivande, biter sig fast och gör skillnad, blir betydelsefull och kanske rentav tar över. Även om jag skriver medvetet, och inte använder ens ett enda ord utan att vara medveten om valet, finns där massor som jag kanske inte väljer, som ändå bara finns där, som är taget utifrån och redan finns hos någon annan, som nått från någon annan till mig, någon annanstans. Och som nu blir till något annat i mig.

Då tänker jag att det är mixen som gör det till mitt egna personliga. Det är blandningen som blir det originella, snarare än till exempel språket, för språket är väl inte direkt märkvärdigt, ingenting utöver det vanliga, precis som var och en av ingredienserna inte är ovanliga, var och en för sig. Men blandningen, blandningen... Så hoppas jag, i varje fall.

Här är musikvideon med emintent översättning till engelskan av Mina-P som också gjort det geniala draget att bara ha texten enkel, utan konstigheter, rakt upp och ned och med stor stil så man ser vad där står.

Gackt – Sekirei ~seki-ray~

Angående musikvideor: jag ser hellre på en video som berättar en historia, än de som bara är sexistiskt dravel, vilket de flesta amerikanska videor synes mig vara.

Mer och mer inser jag vad musik betyder för mig: utan musik, inget liv. Precis som att skriva är liknämnigt med att andas.

Och Gackt gör underbara ballader, som Last Song, här nedan i en live-version, på piano. Jag tycker det blir mäktigt, bara pianot och sången, ingenting annat. Pianot och den djupa rösten. Det är allt som behövs. Enkelt ger rent, rent ger vackert. På samma vis skulle jag vilja att det jag skrev bestod av något slags enkel, om inte allmängiltig så i alla fall berörande, sanning.

Nedan är en långversion av låten Last Song, men det är värt varje minut av lyssnande, så ge den lite av er tid. För den som undrar vad Gackt egentligen sjunger finns en utmärkt översättning till engelska av Mina-P här.

Och nu vet jag att jag i och med att jag insåg hur man lägger upp videor och bilder på bloggen, har gjort det lite väl ofta, bara för att det är så kul, och jag vill dela med mig av det som berör mig. Jag vet också att ingen, om någon, verkligen lyssnar på det som läggs upp.

Men jag ber er, lyssna i alla fall på den här (lyssnar ni fler gånger kan ni snart göra som jag: sjunga med när ni lyssnar). Om inte annat är det min Last Song här på bloggen för ett tag. (Säger ni “puh” nu? - men jag lovar bara kanske...)

(En sak till: det kan bli hackigt när man tittar, men om man låter låten gå ett tag utan ljud och sedan drar tillbaka markören, och ser på sådant som redan tidigare blivit rödmarkerat, hackar låten mindre. Annars kan man köra igenom den en gång utan ljud och sedan trycka på "replay")

Gackt – Last Song