Balans mellan spontanitet och planering

Jag vill hitta en balans mellan planering och spontanitet. Planerar jag för mycket dödar jag lusten att skriva ned det hela.

Tidigare har jag försökt att inte planera alls, alternativt ha en lös planering i huvudet. Men nu inser jag att det inte räcker. Om inte annat ser boken ut som en röra i huvudet (inte så konstigt med tanke på hur många gånger jag ändrat och börjat om på bokprojektet, och att över huvud taget ha all planering i huvudet är väl en utmaning i sig), och den röran gör att jag får motvilja mot det hela, börjar tvivla på att det alls är något att skriva, börjar fundera på att ge upp vilket jag vet aldrig kommer att hända för jag ger mig inte i första taget. Men ändå, det försvårar. Och det får mig att börja tänka i jobbiga banor...

Och jag börjar fundera på varför det ska vara så förskräckligt svårt att få ner saker på ett sätt som ser propert och fint ut. Varför måste allting bli så dåligt, för att inte säga makabert, under första utkastet, helt ovettigt, och stökigt och inte alls så städat snyggt och bra språk och allt vad jag vill att det ska innehålla? Varför måste man skriva så mycket uselt och varför så många versioner? Jag vill att första versionen av ett kapitel ska komma ut på ett kick, vara helt perfekt och låta mig fortsätta i en rak linje in på nästa kapitel. Sade jag att jag hade överkrav på mig själv? Det har jag, harkel, tydligen.

Balansen ja. Jag tror jag nått fram till en lösning. Såhär är det:

jag har slutet på bok Tusenskönan klart för mig. Jag vet hur boken börjar, och jag har en usel version av första kapitlet klart. Jag är inne och skriver på och har en usel halv version av andra kapitlet, och en likaledes usel (upprepar jag mig för mycket?) version av tredje kapitlet, eller i alla fall halva kapitlet, eller en början, någotsånär hyfsat okej, och sedan har jag i väldigt stora penseldrag klart för mig huvudhandling kärleksdravel, huvudhandling spänning, och de flesta bihandlingarna, alla formulerade på några få rader vardera.

Jag kom i dag underfund med att jag behöver lite mer planering än så, men jag vill inte döda lusten att skriva.

Således:

Jag skriver en “scen efter scen”-planering där jag raskt hoppade över att skriva om kapitel ett eftersom jag redan varit inne på det kapitlet och skrivit om det femtioelva gånger, och redan vet allt om det och vad jag vill åstadkomma där, och jag hoppade raskt även över kapitel två där jag vet vad som ska hända efter alla turer om hur jag skulle börja (i ett rum vid en balkongdörr, i ett rum på en pall, på väg till rummet, i en tågvagn – se mina tidigare inlägg etiketterade “andra kapitlet”), och därför gick jag rakt in i tredje kapitlet, till scenen som ska utspelas utanför en bar, i nämnda bar, i en restaurang, i nämnda bar återigen, i en bil och sluta snarkande i en säng.

Att skriva den scenen i korta ordalag där jag ändå använde mig av första person – “jag sätter mig på en barstol” och så vidare – gick smidigt och lätt och var riktigt kul. Det blev ett resultat på drygt en halv sida.

Efter lite tänkande kom jag fram till hur jag ska göra fortsättningsvis gällande planering:

Jag ska precis innan jag skriver ett visst kapitel, säg kapitel fyra, skriva en “scen-beskrivning” (eller “kapitelintrig” som jag kallat det tidigare, men jag har kommit fram till att det känns smidigare att skriva “scen”-beskrivning, eftersom ett kapitel kan sluta i cliff-hanger mitt i en scen, medan scenen slutar när den är helt slut).

När jag skrivit scenbeskrivningen ska jag börja om och skriva samma sak men med alla konstens regler – det vill säga med gestaltning, dialoger, etcetera, och så vidare.

På det viset dödar jag verkligen inte lusten att skriva för det finns efter scenbeskrivningen så mycket nytt att skriva som jag ännu inte gått in på, som dialoger och miljöbeskrivningar och gestaltningar av känslor och allt sådant där som en riktig bok består av.

Och ändå har jag då tillräcklig beskrivning för att ha gjort allting städat i huvudet så jag vet vad jag pysslar med, och jag har i och med att jag skrivit ned scenbeskrivningen på papper konkretiserat det som annars bara var löst ludder i huvudet.

Dessutom har jag inte bestämt ett dugg om vad som ska hända framåt i nästa kapitel, till exempel kapitel fem, när jag jobbar med kapitel fyra, så då har jag fortfarande kvar så mycket spontanitet att jag kan överraska mig själv och personerna kan göra saker som jag inte alls planerade och saker kan ta annan vändning och hamna upp och ner eller tvärtemot vad jag trodde från början.

Allt det roliga finns fortfarande kvar, men med en städad början i form av en scenbeskrivning.