Det finns massvis med goda råd angående hur man skriver dialog, både i böckerna jag har, böcker som jag bara lånat och läst, och runtomkring på nätet. Jag kan läsa de där råden tusentals gånger och ändå misslyckas med dialogen. Varför?
För att färdighet kräver övning. För att det är förbaskat svårt att skriva dialog. Alla påpekar hur roligt det är att skriva dialog, men jag vet inte om jag hittat dit än. Jag skriver bara struntprat, sådant som inte håller, och inga vassa repliker. Nu är jag i och för sig överkritisk, som vanligt, men ändå...
Jag vill kunna skriva sarkastiska och cyniska kommentarer, men då jag försöker och verkligen tänker efter kommer jag knappt på vad som egentligen menas med cynism, visst, jag vet vad det betyder enligt ordboken, men att sedan sitta där och vrida sina händer och slita sig i håret och verkligen komma upp med den där snärtiga repliken, någonting som jag aldrig själv skulle ha sagt, men som någon annan, som just K säger med lätthet, däri ligger problemet.
En sak jag insett, något som på sätt och vis är självklart, men som ändå tål att sägas, är att dialog skrivs från minst två håll samtidigt. Även om jag har Maximilians POV rättigenom (första person; jagform), måste dialoger skrivas med den andre personens POV i bakhuvudet. Det räcker inte med att ge bra repliker tillbaka, att låta det bli snygga replikskiften. Tanken bakom till exempel A:s repliker måste finnas där, och för att göra dem riktigt bra, måste jag tänka om, och noga gå igenom scenen, åtminstone i huvudet, ur A:s POV. Genom att göra det kan jag lättare komma underfund med vad han egentligen verkligen vill säga snarare än vad jag (eller Maximilian) vill ha för svar.
Som sagt, allt detta kan sägas vara en självklarhet, men det är ack så viktigt. Ännu värre, eller ännu roligare, blir det när man skriver samtal där flera personer ingår. För min del blir det nog en hel del sådana, eftersom jag har fyra unga män som bor samman i ett kollektiv, och när sedan alla deras respektive flickvänner kommer dit och de hastigt och lustigt är åtta stycken, då måste jag gå igenom scenen minst åtta gånger, ur åtta olika synvinklar. Snacka om att göra det komplierat, eller snarare – jag gör det realistiskt.
En av sakerna med dialog är att ordet “sade” är bättre än alla dessa “yttrade”, “nämnde”, “påepekade”, “deklarerade”, “suckade”, “replikerade”, “fräste”, “skrek”, “röt”, “gnällde”, “viskade”, “insisterade” och så vidare. Alla dessa ord, som om de hela tiden skulle användas i dialog, skulle göra att man blev oändligt tacksam den enda gång det kom ett enkelt “sade”.
I anknytning till detta kan nämnas det viktiga som står omkring en replik, hur personen ifråga sade vad han/hon sade och vad han/hon gjorde samtidigt, alltså en lösning som är så långtifrån nödlösningen “yttrade” och “påpekade” som möjligt, någonting som faktiskt säger mer. En beskrivning av kroppsspråk, av handling runt repliken, som till exempel att “A ryckte på axlarna”. Då behövs inte ens “sade”, för då vet man vem som säger det i och med beskrivningen intill repliken.
Jag försöker göra det till något av sport eller utmaning att i den scen jag jobbar på just nu använda “sade” så få gånger som bara möjligt, det vill säga hela tiden beskriva vad personerna, A och M, gör och hur de gör saker, vilket i den här scenen är rätt lätt, eftersom A befinner sig bakom en bardisk och hela tiden är sysselsatt med än det ena och än det andra, och M visserligen bara sitter på en barstol, men att han sitter betyder inte att han inte gestikulerar eller på annat vis rör sig.
Man kan säga att jag gör detta för övnings skull, men lika gärna kan jag säga att jag gör det för att dialogavsnittet ska bli så spännande och roligt som möjligt att läsa. Det allra viktigaste är dock att jag har roligt när jag skriver det, och det har jag faktiskt. Motvilligt måste jag medge att dialog faktiskt är grymt kul.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar