Hey! Hey! Hey! Telephone Box!

Vad gör jag?

Ja, vad gör jag med min fritid?

Jag spelar Go, det ena blixtsnabba spelet efter det andra, där stenarna flyger fram över brädet, glänsande i gnistrande regndroppar. Höstregnet faller utanför och jag klickar på ett virtuellt gobräde. Jag dricker svart te med mjölk, och svär när jag ännu en gång förlorar och åter bli tvungen att ha tre hjälpstenar istället för två vid spelets början. Jag spelar för snabbt, på felaktig instinkt. Jag tänker ju inte! Men när jag löser goproblem tänker jag, fast bara lite, lite mer. Jag är fortfarande (alltför) snabb och missar ibland, rentav enkla saker som jag väl borde kunna lösa med lite tankearbete.

På samma vis tänker jag inte speciellt mycket när jag läser det ena efter andra äventyret med Thorgal, mer än att jag väl borde kunna åstadkomma något lika spännande när jag skriver? Även om jag inte skriver om en svarthårig, av vikingar uppväxt stjärngosse – och det i ordets rätta bemärkelse, eftersom han som litet barn strandade i en rymdkapsel någonstans längs Nordens kustband...

Reflektioner fladdrar som sagt förbi, och bland dem och en och annan tanke om att läsandet kanske kunde ge inspiration till BÄ, att jag kanske skulle försöka att skriva på BÄ när jag nu har skrivkramp gällande Tusenskönan?

För jag inser att det är skrivkramp – writer's block – jag har.

Eller är det bara som jag låtsas eller tror? Kanske har jag bara blivit tillfälligt lat? Det kanske bara är det att jag inte försöker.

Jag tar en munfull blåbär och lyssnar på musik. Lyssnar på min absoluta favorit Gackt, och på Miyavi och abingdon boys school, och tittar på det japanska progammet Hey x 3 Telephone Box på youtube och skrattar.

Där har vi något som är typiskt japanskt, ett av de där fåniga, gulliga, söta och roliga programmen som de fyller teverutorna med, där kända artister pratar med varandra om världsliga och meningslösa ting, och samma kända artister gör dumma saker som ofta involverar plingplong-ljud och färgglada plastleksaker, där halva teverutan fylls med rosa och blå textremsor av vad den kända artisten just sagt och man hör hur publiken skrattar, och inte kan låta bli att skratta med själv.

I den nämnda programserien med telefonboxen går en känd artist eller ett känt band in i en röd telefonbox, och ställer sig att prata i en telefonlur, vars sladd inte leder någonstans på riktigt, med en rosa och virtuell, tecknad telefonbox som ser ut som en glasspinne eller en klubba med armar och ben (och som jag antar att bara tevetittaren ser om inte artisten/bandet också ser den på en skärm eller så).

Och telefonboxen är som sagt gulligt rosa, och har pipig röst:

“Hej! Jag heter Hey! Hey! Hey! Telephone Box! Trevligt att träffas!”

Meningen med detta korta program är förstås att göra rolig reklam för artisten/bandet, och varje program avslutas med något klipp från nylanserad singel/skiva.

Här nedan, två exempel på Hey! Hey! Hey! Telephone Box!. Den första med Gackt och den andra med abingdon boys school.

De är subbade, men mitt i avsnittet om Gackt görs det reklam för hans egna smyckeskollektion Darts, och just det korta inslaget är inte subbat.

I början av avsnittet med abingdon boys school säger speakern att T.M.Revolution aka Takanori Nishikawa är med i bandet, och just den meningen är inte subbad, men annars är allt med engelsk text.

Gackt
talar i Heyx3 Telephone Box!

abingdon boys school
talar i Heyx3 Telephone Box!