I tisdags kom jag på att jag behöver en prolog.
Kan man förresten tillåta en prolog som utspelar sig samma dag som första kapitlet, bara det att prologen är på morgonen medan första kapitlet utspelas på kvällen? En vis man sade mig i går att prologen brukar vara skild från första kapitlet, ofta i ton såväl som i tid, men jag replikerade att regler är till för att brytas. Så finns det några regler kring prologer? Finns det regler som jag kan bryta mot, för det vill, vill, vill jag!? Svara mig gärna, för jag undrar verkligen.
En annan sak jag undrar över är Maximilians röst.
Jag vet inte varför, men hans röst kommer inte alltid naturligt. Ibland tar det en stund innan jag hittar dit, eller så måste jag läsa igenom början på första kapitlet, där jag verkligen fått till hans röst precis som (jag inbillar mig att) den är. Andra gånger hittar jag den, men faller ut och ut och ut, och får anstränga mig för att hitta tillbaka gång efter annan.
Medan jag rensade blåbär för en stund sedan reflekterade jag över det: att skriva om Maximilian är som blåbärsrensning, och det på flera sätt – eller åtminstone tre.
Jag ser massor av härliga, glänsande, mörka blåbär som jag inte får äta än, för jag måste rensa bort alla kvistar, löv, blad, mossfragment, barkbitar och barr som hängt med mig, slarviga plockare, in i hinken (man tycker att jag kunde ha plockat med större noggrannhet). Så jag rensar och rensar och rensar och rensar... Och man måste verkligen ha tålamod och inte bråttom, dels för att man inte ska missa något skräp och dels för att man inte ska ha sönder något bär.
Jag skriver och skriver, och rensar och rensar bland allt skräp som kommer ut.
Ändå får jag blåbärssaft på händerna, men bara på händerna där det visserligen tränger in, och jag fortfarande är blå fast jag tvättar med tvål och vatten, men ända in i mig kommer inte blåbärssaften, och närmare än så kommer jag inte alltid Maximilian – men det händer, speciellt om jag lyssnar tillräckligt noga.
Till slut ger jag upp, medan det fortfarande finns några blanka blad kvar bland blåbären. Tålamodet tryter, och jag sätter mig att äta istället. Då får jag skylla mig själv när jag plötsligt knaprar på en barkbit eller får barr mellan tänderna.
Blåbärsrensningen är som att betrakta de ytterst förtjusande läpparna på sin älskade och inte få kyssa honom (eller i Maximilians fall – henne), för de är också sådana där inbjudande fuktiga saker, precis som blåbären.
Eller, ännu en liknelse: blåbären är Maximilians röst.
Jag måste ta bort de delar som är jag själv – barren, barkbitarna och så vidare – och bara lämna kvar det som verkligen är Maximilian och han allena. Tålamod krävs. Massor med tålamod.
Och när bara blåbären är kvar, ligger de där som en helhet och frestar läsaren att äta, äta och åter äta, tills läpparna och tänderna, såväl som tungan är blåa, och när alla blåbär är uppätna traktar man efter fler och ger sig ut i skogen efter fler böcker om Maximilian.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar