Tematrio - Bokrea

Lyrans Noblesser anordnar Tematrio. Den här veckans tema är Bokrea. Lyran skriver:

”Många klagar på att bokrean blir sämre och sämre, men jag lyckas alltid göra fina fynd. I år blev det tio böcker till mig och nio till dottern. Berätta om tre reafynd från årets eller något tidigare års rea!”

Jag håller med Lyran. Trots att jag varje år inte hittar så många böcker i katalogerna hittar jag massor av böcker i bokhandlarna som jag vill ha eller blir nyfiken på, så jag har inga problem med att hitta böcker. Snarare är det svårt att begränsa sig.

Dock kan jag kritisera och säga att det är lite trist att det är så många böcker som återkommer år efter år, och att det är mest äldre böcker på rean. Hade gärna sett lite nyheter som reas ut och att utbudet varierar mer från år till år. Ändå är jag nöjd med årets bokrea.

Jag köpte sammanlagt sexton böcker. Tre av dem har jag ännu inte fått. Bokpaketet från Adlibris kommer förhoppningsvis fram på onsdag, och jag kommer att berätta om dem i ett framtida inlägg.

Här är mina andra inlägg om bokrean i år:

Böckerna från Ugglan.

Böckerna från Akademibokhandeln.

Böckerna från Röda Korset.

Bokbloggsjerka – vilken bok jag ska börja med.

En annan sak värd att nämna om rean är att jag köper himla många böcker och sedan aldrig läser dem, de hamnar alltför många gånger i olästhögen och blir hyllvärmare. Den här gången har jag tänkt mig att verkligen läsa vad jag köpt. Något som jag dels berättat om i Bokbloggsjerkan nämnd ovan och det är även ett av skälen till att jag hänger på Läsmaraton i mars.

Nu över till mina tre boktips. Här kommer de, samtliga från årets rea.

1. Jag har länge tittat på böckerna av Kim Thúy. Tänkte läsa hennes Mãn under förra Jorden runt-utmaningen, har bläddrat och tittat i boken både på bokhandeln och på biblioteket, men inte lånat. Jag läser gärna böckerna av en viss författare i ordning. Nu är jag glad att jag väntade med Mãn, nu när jag köpte hennes debut Ru på rean och ska börja med att läsa den. Som jag förstår det är Ru självbiografisk och mycket poetiskt skriven, en tunn bok med rikt innehåll.
   
   
2. Boken Jag, en av David Levithan har jag varit nyfiken på ända sedan jag först hörde talas om den. Jag har tittat på boken i bokhandeln och letat efter den på biblioteket – men där var den utlånad. Tyckte att den kostade för mycket i bokhandeln. Nu kom den äntligen på rean! Adlibris sålde boken för det förmånliga priset av 39 kronor och då slog jag till. Nu ser jag fram emot att få hem boken senare i veckan! Jag, en handlar om en själ som varje dag vaknar upp i en ny kropp. Det låter väldigt spännande, tycker jag.
   
   
3. Roderick Gordon och Brian Williams har skrivit en spännande blandvändarserie för barn (och för sådana som jag som gärna läser barn- och ungdomsböcker), en urban fantasy som börjar med boken Tunnlar. Boken fick jag i present av en god vän. Fortsättningen heter Djupare. Har funderat på att köpa den ända sedan jag läste ut första delen, men har inte tyckt att jag haft råd. Jag har bara sett den som inbunden och den har kostat för mycket. Nu fanns Djupare på rea och då slog jag till. Serien fortsätter med ytterligare fyra böcker som jag hoppas kommer på reor framöver!

Tillägg: Här är böckerna från Adlibris i ett nytt inlägg.

Silvia Avallone: Stål

Under september har jag läst ”Stål” som en del i ”Jorden runt IV”, en läsarutmaning som Lyrans Noblesser har skapat.

Jag lånade boken på biblioteket och har den inte kvar hemma, så angående handlingen citerar jag Pocketshop istället för bokens baksida.

Såhär står det om boken i Pocketshops lilla informationsbroschyr om nyutgivna pocketböcker:

”Anna och Francesca är 13 år och växer upp i den toskanska kuststaden Piombino, där den stora försörjningskällan är stålverket. Det är en gripande berättelse om de två tjejernas starka vänskap, drömmar och längtan under deras uppväxt i Berlusconis Italien, där vägarna till framgång särskilt för unga kvinnor tycks väldigt begränsande. Avallones debutroman är en fin uppväxtskildring och ett rop för förändring.”

Det är en stark debutroman Avallone har skrivit. Från den allra första sidan, den allra första meningen, är jag där som läsare. Avallone kan verkligen konsten att skriva miljöbeskrivningar, och hon väjer inte för något utan berättar om alla små detaljer som gör miljön så levande, sådant som till exempel att barnen kissar i trappuppgången till husen och att det inte ses som något underligt. Det är en ganska sjaskig bild som Avallone målar upp. En realistisk bild som ändå, trots sin sjaskighet, har något förtrollande över sig. Den varma italienska sommaren, de badande ungdomarna, ungdomarna med drömmar och förhoppningar. Flickornas perspektiv ger en delvis naiv bild av allting, en förskönande bild av det som för dem tycks så vardagligt men som för mig ses som lite annorlunda, avstötande ibland. Vänskapen mellan flickorna beskrivs på ett fint sätt, utan att för den skull vara idealiserande.

Det enda negativa jag tänkte på, det som lätt kan bli för mycket, är att Avallone byter perspektiv hela tiden. Hon stannar inte hos flickorna utan ger sig in i både fädernas och mödrarnas sinnen, i vänner och bekantas sinnen, hoppar mellan perspektiven. Denna flexibilitet ger romanen ett vidare perspektiv, men samtidigt kan det vara begränsande i det att man aldrig riktigt kommer innanför flickorna utan befinner sig lite utanför, nästan innanför deras skinn men inte riktigt. Jag tycker som bekant mycket om att bli personen man läser om, men i det här fallet betraktar man dem, hör deras tankar ibland, ser deras agerande, men är några centimeter bort. Men som sagt, i fallet med den här romanen fördjupar det historien att man får följa olika människor och se dem både inifrån och utifrån, ur andras perspektiv.

Det är en mycket bra debutroman och jag hoppas få läsa mer av Avallone i framtiden, för nu har jag fått mersmak för hennes sätt att berätta.

September blir en läsmånad

September ska bli en läsmånad har jag tänkt mig. Jag ska vara med i Lyrans Noblessers Jorden runt-utmaning, och har precis börjat läsa "Stål" av Silvia Avallone, samtidigt som jag läser Holly Blacks "Det svarta hjärtat".

"Det svarta hjärtat" är ingen läsutmaningsbok, det är bara en bok jag snubblade över på biblioteket. Det är också sista boken i en trilogi, och de andra böckerna har jag läst. En trilogi som växt med varje bok, så därför såg jag fram emot att läsa tredje boken och kunde inte göra annat än låna och börja läsa när jag hittade den på bibblan.

Den andra bokutmaningen, 3x3 2013, som jag är med i, innebär att jag i september också kommer att läsa "Exodus from the Long Sun" av Gene Wolfe, andra halvan av boken "Epiphany of the Long Sun" som är en sammanslagning av två böcker.

Tre böcker givna, med andra ord. Vi får se vad mer läsmånaden september kommer att bjuda på framöver.

Jorden runt IV

Ivrig och nyfiken som jag är hoppar jag på en ny läsutmaning. Det är Lyrans Noblesser som står för den och den börjar i september. Jorden runt IV heter den, och går ut på att man läser ett antal utvalda böcker, en eller flera böcker för varje kontinent, varje världsdel; sammanlagt blir det alltså minst fem böcker såvitt jag förstår, från Europa, Afrika, Asien, Oceanien och Amerika.

Läsmånaden augusti

Augusti

1. Chun-chan Yeh: En by i bergen

2. Arto Paasilinna: Kollektivt självmord

3. Agnes von Krusenstjerna: Porten vid Johannes

4. Margaret Atwood: Syndaflodens år

5. Alessandro Baricco: Nittonhundra

6. Marguerite Duras: Älskaren

7. Annika Burholm: I modellens öga

8. Xinran: De goda kvinnorna från Kina

9. Jacqueline Winspear: Maisie Dobbs

10. PC Jersild: Den femtionde frälsaren

11. Fleur Jaeggy: Tuktans ljuva år

12. Holly Black: Den vita katten

13. Paul Stewart & Chris Riddell: The Last Barkscrolls

14. Zizou Corder: Krigarprinsessans hemlighet

Antal böcker på svenska: 13

Antal böcker på engelska: 1

Antal böcker på franska/japanska: 0

Länder representerade (författarens hemland): 8 stycken; Finland, Frankrike, Italien, Kanada, Kina, Schweiz, Storbritannien, Sverige

Antal fantasy/sf: 3

Antal historiska romaner: 5

Antal diktsamlingar: 0

Antal novellsamlingar: 1

Antal omläsningar: 0

Antal ungdomsromaner: 3 (Black, Stewart, Corder)

Sammanlagt antal: 14

Läsutmaningar 2011:

Alfabetutmaningen: 7 st, Atwood, Barricco, Duras, Jersild, Stewart, Xinran, Yeh.

Boktolvan: 3 st, Yeh, Paasilinna och Duras.

Lyrikutmaningen: blev ingen diktbok läst den här månaden

Nästa bok i serien: 2 st (Syndaflodens år och Porten vid Johannes)

Jorden runt på 8 böcker: 0

Månadens bästa: De goda kvinnorna från Kina av Xinran och Krigarprinsessans hemlighet av Zizou Corder.

Månadens sämsta: Tuktans ljuva år var välskriven men ganska tråkig ändå, hade sina bra sidor och sina sämre, den tillsammans med Holly Blacks bok var väl de sämre den här månaden.

Månadens överraskning: Arto Paasilinna med Kollektivt självmord, första gången jag läst något av honom men definitivt inte den sista.

Månadens besvikelse: Den vita katten av Holly Black, hade förväntat mig mer.

Sonya Hartnett: Skuggan av den randiga vargen

Satchel bor med sina föräldrar i en liten döende by på den australienska landsbygden. Pappan är galen och hela byn vet om det. Mamman och Satchel får sörja för försörjningen, något som inte är helt lätt. Satchel ser ett underligt djur, en randig varg, vid foten av den gamla vulkanen. Han delar sin hemlighet mer eller mindre av en slump med Chelsea, en tjej från trakten som alltid varit utanför. Den randiga vargen förändrar Satchels liv, och i viss mån också Chelseas.

Det är en poetisk berättelse, en historia nära den australienska naturen. Hartnetts språk är vackert. En lågmäld skildring, vardaglig i det mesta förutom i fallet den randiga vargen. Jag gillade boken, och kommer definitivt att läsa även nästa bok av Sonya Hartnett som jag stöter på. Det var tack vare Lyrans Noblesser och Jorden runt på 8 böcker som jag först stiftade bekantskap med Sonya Hartnett – genom hennes bok ”Pojken i soffan” som jag recenserat här. Båda är ungdomsböcker, men jag skulle föredra att kalla dem allåldersböcker – alla har behållning, oavsett ålder.

”Skuggan av den randiga vargen” hittade jag inbunden på Myrorna för 15 kronor. Ett riktigt kap! Nu ska jag bara hålla utkik efter fler titlar av Hartnett på Myrorna. Kanske finns det också någon bok av henne på biblioteket – men nu när jag börjat samla på böcker av henne, vill jag ju ha fler i just min egen bokhylla! Där är de värda att stå!

Sonya Hartnett: Pojken i soffan

Sonya Hartnett har med ”Pojken i soffan” skrivit en drömsk saga, en historia som befinner sig i gränsen mellan dröm och verklighet. Matilda – sjuttiofem år – får besök av en pojke i elva-tolv-årsåldern och för honom, över en kopp te, berättar hon sitt livs historia och hur hon mötte och förlorade sitt livs kärlek, en mystisk fågelman som hon kallade Fjäder. Hennes historia är också historien om hur man söker efter det vackraste i världen, om hur man hanterar – älskar och förlorar – sina föräldrar och hur annorlunda relationen kan vara till en person (i Matildas/Maddys fall hennes pappa) beroende på om man är hemma eller på resande fot. Det är en saga om en livsresa och en saga om vad man kan förvänta sig av livet, om vad man kan känna sig tillfreds med som människa på resa genom dröm och verklighet.

Språket griper tag i mig, det är vackert, trollbinder och med många liknelser, metaforer, klokskap och vishet.

Jag är glad att jag fått tillfälle att läsa den här boken, den dröjer sig kvar hos mig – slår an en sträng hos mig – jag behöver inte heller mycket för att vara lycklig och jag kan förstå och håller med om att man kan lära sig att omvandla negativa känslor till positiva erfarenheter med tiden.

Den här boken var en del av ”Jorden runt på 8 böcker”-utmaningen hos Lyrans Noblesser. Och jag hade inte läst den om det inte varit för utmaningen, så det tackar jag för.

Jag tyckte mycket om boken och blir nyfiken på författaren, nyfiken på andra böcker av henne, hoppas att de också blir böcker att tycka om, ger mig något av detsamma som den här boken gav mig: en känsla av lugn och en känsla av att vara tillfreds med livet, tacksam över allt det som finns i naturen och hos människan. Hjälpa mig att läka mig själv – se på mig själv med kärlek och tacksamhet – det är också hur Maddy (Matilda) till sist ser på sig själv. Det tar tid innan man når dit, men når man till att genuint gilla sig själv har man nått (åtminstone delvis) dit man ska här i livet.

Statusuppdatering: läsarutmaningar

Enligt O har redovisat sin utmaningsstatus, hur det går i de läsarutmaningar som hon är med i. Jag blev inspirerad när jag läste hennes inlägg och tänker göra detsamma. Ge er en statusuppdatering för hur det går.

Sorgligt nog läser jag inte alls lika mycket som t.ex. enligt O gör. Jag skriver istället, målar, tecknar, och slösar lite tid också - spelar CityVille på Facebook.

Allt det där tar sin tid. Det är ju ändå skrivandet och målandet/tecknandet som jag vill satsa mest på. Men att läsa hör ju också till. Genom att läsa massor, lär man sig massor och får tips och knep på hur man själv ska skriva (eller inte skriva).

Så mina läsarutmaningar går lite långsamt och trögt.



Alfabetutmaningen går ut på att läsa minst en bok från varje bokstav i alfabetet av olästa böcker man har hemma i sin egen bokhylla. Författarens efternamn är det som gäller.

Jag skrev en lista då jag påbörjade utmaningen. Den måste jag nog revidera. I fallet med den här utmaningen blir det bättre om det blir som det slumpar sig, lite grand. Dvs. jag läser mina böcker i min bokhylla, och vips har jag utmaningen gjord - om det kunde vara så enkelt.

Hursomhelst, hur har det gått där hittills i år?

Några bokstäver är tagna: R (Rowling), G (Gibbins), M (Mazetti), K (Kaaberböl), P (Pullman), B (Bell), W (Wahlberg).



Boktolvan-utmaningen fick jag från enligt O. Man ska läsa någon bok av tolv författare som man länge tänkt läsa något av, men aldrig läst.

Boktolvan trodde jag mig börja läsa till, men så insåg jag att jag hoppat över en av de viktigaste bitarna, nämligen "någon jag länge tänkt läsa". För att läsa bara nya författare räknas ju inte här. Därför har det blivit väldigt få böcker lästa i den här utmaningen, faktiskt ingen alls. Skärpning, skärpning, med andra ord.



Nästa läsarutmaning jag är med i är "nästa bok i serien". Där är det precis som det låter, man ska läsa just nästa bok i serien. Men inte vilken som helst. Det måste vara en bokserie där man börjat med åtminstone första boken i serien redan innan 2011. Det är de där serierna med härliga böcker som man länge velat läsa men som inte blivit av. Vill du veta mer om läsutmaningen kan du gå in på Paulas bokblog.

Hur har det gått här då, för mig? Jag har lyckats läsa flera stycken! Jag har lyckats läsa sista Harry Potter-boken och bloggat om den dessutom. Jag har läst nästa bok i serien av böcker om Ramona och Theo av Kim M. Kimselius, ja, flera böcker av henne, två stycken jag inte läst förut, plus en omläsning av bok 1. Kimselius skriver mycket spännande ungdomslitteratur. Besök hennes blogg och hemsida för att få veta mer.



Trilogiutmaningen är nästa utmaning. Innan april 2011:s slut, läs tre böcker i en valfri trilogi (eller de tre första böckerna i en längre serie). Jag har läst både första och andra boken i serien Släkten av Mazetti respektive Wahlberg. Tredje boken har jag skam att sägas inte läst ut helt, fast april är slut. Och jag som verkligen trodde att jag skulle ro iland den här utmaningen! Räknas början på maj som slutet av april? Jag har i alla fall bildat mig en uppfattning om boken och skrivit en första recension - kanske lite smått desperat?



Nästa utmaning jag hoppat på är Lyrikutmaning 2011. Lyrik ska läsas varje månad, minst en bok, gärna fler. Gamla favoriter eller nya bekantskaper. Dessa är kraven.

Hur har det gått? Jag hoppade på utmaningen för att jag läser himla lite lyrik, speciellt med tanke på att jag gärna skriver just lyrik själv. Tyvärr har det gått dåligt med den här utmaningen. Jag har läst "Här" av Wislawa Szymborska. Annars har det inte blivit någon lyrik alls. Och nu har det gått fyra månader. Borde vara fyra böcker, men det är en. Jag ska göra nytt försök nu i maj, läsa lyrik igen.



Sista utmaningen jag hakat på är Jorden runt på 8 böcker, från Lyrans noblesser. Här kan man hoppa på och av som man vill från månad till månad. Varje månad finns det tre böcker att välja på från en specifik del av världen, som t.ex. Asien, och man kan välja att läsa en eller alla tre, eller bara två av dessa böcker.

Jag har läst (delar av) Mellanösterns "Järngräshoppan", och innan dess, "Här". Så en och en halv bok av tre (februari, mars, april). Ganska okej faktiskt. Och böckerna för maj är jag på g med, har lånat två av dem från biblioteket, inspirerad att läsa dem båda. Vi får se hur det går.



Det var min statusuppdatering för nu.

Jag ser att det finns en del att önska, men att jag samtidigt kämpar på. För jag läser ju inte bara ovannämnda böcker och bokutmaningsböcker. Det kanske är där problemet ligger, att jag läser så mycket annat. Andra romaner, pjäser, barn- och ungdomsböcker, bilderböcker, seriealbum, manga-böcker, serietidningar, tidskrifter, dagstidningar...

Så visst läser jag. Och det är väl ändå huvudsaken.

Salim Barakat: Järngräshoppan

En av mars' böcker i läsutmaningen "Jorden runt på 8 böcker", som Lyrans Noblesser anordnar, var ”Järngräshoppan” av Salim Barakat.

Redan innan jag själv läste boken, läste jag på andra bloggar som liksom jag följer utmaningen, att de slutat läsa ”Järngräshoppan” innan de kommit till slut. Många gav upp boken. Nu förstår jag varför.

Jag ville alltså läsa ”Järngräshoppan” i mars, var riktigt nyfiken på boken. Tyckte att jag hade jättetur när jag hittade boken på second hand för 15 kronor. Hemma ställde jag boken i bokhyllan, men när det var dags att läsa den hade jag glömt bort var jag ställt den.

En del av mina böcker har jag ordning på. Jag har skönlitterära böcker i alfabetsordning efter författarens efternamn fram till M ungefär. Efter det är böckerna mer i kaos. Jag har många böcker i genrerna fantasy och science fiction (mest fantasy) och de har därför en egen bokhylla (eller egentligen en och en halv). Där har jag också alfabetsordning efter författare. I övrigt har jag fackböckerna uppdelade i kategorier efter ämne – historieböcker på ett ställe, min stora samling av böcker om skrivande på en hylla osv. Men en del böcker står i kaosordning just nu, huller om buller. Jag trodde ”Järngräshoppan” stod där, letade och hittade den inte.

Långt om länge visade det sig att jag faktiskt sorterat in boken, den stod på B i först nämnda skönlitteraturbokhylla. Äntligen kunde jag börja läsa.

Det dröjde inte länge förrän jag förstod precis vad andra läsare påpekat: det är väldigt mycket våld. Det är som en enda lång uppräkning av alla hemskheter som Salim och hans kamrater tar sig för som barn.

Visst, jag förstår och ser att det finns ett värde i insikten: att våld föder våld. Att om man som barn lever i en miljö där man dels agas, dels åser vuxna som tar till våld hela tiden som en lösning, då gör man på samma vis själv. Är man barn är man svag. Den storvuxne vuxenpersonen ger sig på någon annan vuxen som är mindre, den som är tonåring ger sig på det mindre barnet, den som är litet barn ger sig på djur istället. Jag förstår dock, och kan se en vits med att upplysningen, att det finns en poäng i att skildra en brutal uppväxt, för att andra ska få vet hur det är, för förståelsen och sympatins skull. Man kanske inte riktigt vill medge att man själv skulle göra sådana våldsdåd i samma situation, men man förstår att Salim gjorde det. Så på det viset kan det vara viktigt att läsa boken…

Men jag förstår så tidigt vad han vill säga, eller tror mig förstå. Och våldet uppväger inte… Jag finner inget nöje i att läsa om våld ens om det bara är lite sådant skildrat.

I den här boken är det bara sådant. Hela tiden. Som en lång uppräkning, som just för att den är så detaljerad förlorar alla poänger. Man mår bara dåligt av att läsa.

Jag skummar, vill komma igenom boken fort, utan att få alltför många bilder i mitt huvud. Då finns inget nöje kvar i läsningen. Väntar på något mer – att det ska komma en kontrast. Om huvudpersonen i boken kommer till insikt, förändras, känner skuld eller på annat vis ångrar sig, kommer vidare och växer och blir något mer, bättre, tar avstånd från våldet. Då kanske jag kan orka läsa vidare. Men jag bläddrar, ströläser. Det blir inte bättre…

Jag kanske missar något om jag väljer att inte avsluta läsningen av den här boken. Är det dumt att sluta läsa redan på sidan 29? Missar jag något väsentligt?

Det goda språket uppväger inte innehållet. Det må vara ”hypnotiserande prosa” som det står på baksidan av boken. Jag slutar ändå. Kanske tar jag upp läsningen någon annan gång. Övertyga mig om att jag borde läsa den här boken. Att den verkligen ger mig något. Då kanske jag läser.

Just nu är jag glad att jag bara betalade 15 kronor för boken. Just nu känns det roligare att fördjupa mig i läsningen av ”Sigrids hemlighet” av Karin Wahlberg. Där förekommer också en våldtäkt, precis som i ”Järngräshoppan”, men där finns något mer, man följer en person, hennes inre tankar och känslor innan och efter händelsen, man får vara med om en livsresa på helt annat vis än ”Järngräshoppan” och dess uppräkning och förhärligande av våld - där djurblod beskrivs som vackert.

Nej, jag går vidare in i april istället, där jag – efter ”Sigrids hemlighet” ska läsa ”De sex misstänkta” av Vikas Swarup.