Sonya Hartnett har med ”Pojken i soffan” skrivit en drömsk saga, en historia som befinner sig i gränsen mellan dröm och verklighet. Matilda – sjuttiofem år – får besök av en pojke i elva-tolv-årsåldern och för honom, över en kopp te, berättar hon sitt livs historia och hur hon mötte och förlorade sitt livs kärlek, en mystisk fågelman som hon kallade Fjäder. Hennes historia är också historien om hur man söker efter det vackraste i världen, om hur man hanterar – älskar och förlorar – sina föräldrar och hur annorlunda relationen kan vara till en person (i Matildas/Maddys fall hennes pappa) beroende på om man är hemma eller på resande fot. Det är en saga om en livsresa och en saga om vad man kan förvänta sig av livet, om vad man kan känna sig tillfreds med som människa på resa genom dröm och verklighet.
Språket griper tag i mig, det är vackert, trollbinder och med många liknelser, metaforer, klokskap och vishet.
Jag är glad att jag fått tillfälle att läsa den här boken, den dröjer sig kvar hos mig – slår an en sträng hos mig – jag behöver inte heller mycket för att vara lycklig och jag kan förstå och håller med om att man kan lära sig att omvandla negativa känslor till positiva erfarenheter med tiden.
Den här boken var en del av ”Jorden runt på 8 böcker”-utmaningen hos Lyrans Noblesser. Och jag hade inte läst den om det inte varit för utmaningen, så det tackar jag för.
Jag tyckte mycket om boken och blir nyfiken på författaren, nyfiken på andra böcker av henne, hoppas att de också blir böcker att tycka om, ger mig något av detsamma som den här boken gav mig: en känsla av lugn och en känsla av att vara tillfreds med livet, tacksam över allt det som finns i naturen och hos människan. Hjälpa mig att läka mig själv – se på mig själv med kärlek och tacksamhet – det är också hur Maddy (Matilda) till sist ser på sig själv. Det tar tid innan man når dit, men når man till att genuint gilla sig själv har man nått (åtminstone delvis) dit man ska här i livet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar