Salim Barakat: Järngräshoppan

En av mars' böcker i läsutmaningen "Jorden runt på 8 böcker", som Lyrans Noblesser anordnar, var ”Järngräshoppan” av Salim Barakat.

Redan innan jag själv läste boken, läste jag på andra bloggar som liksom jag följer utmaningen, att de slutat läsa ”Järngräshoppan” innan de kommit till slut. Många gav upp boken. Nu förstår jag varför.

Jag ville alltså läsa ”Järngräshoppan” i mars, var riktigt nyfiken på boken. Tyckte att jag hade jättetur när jag hittade boken på second hand för 15 kronor. Hemma ställde jag boken i bokhyllan, men när det var dags att läsa den hade jag glömt bort var jag ställt den.

En del av mina böcker har jag ordning på. Jag har skönlitterära böcker i alfabetsordning efter författarens efternamn fram till M ungefär. Efter det är böckerna mer i kaos. Jag har många böcker i genrerna fantasy och science fiction (mest fantasy) och de har därför en egen bokhylla (eller egentligen en och en halv). Där har jag också alfabetsordning efter författare. I övrigt har jag fackböckerna uppdelade i kategorier efter ämne – historieböcker på ett ställe, min stora samling av böcker om skrivande på en hylla osv. Men en del böcker står i kaosordning just nu, huller om buller. Jag trodde ”Järngräshoppan” stod där, letade och hittade den inte.

Långt om länge visade det sig att jag faktiskt sorterat in boken, den stod på B i först nämnda skönlitteraturbokhylla. Äntligen kunde jag börja läsa.

Det dröjde inte länge förrän jag förstod precis vad andra läsare påpekat: det är väldigt mycket våld. Det är som en enda lång uppräkning av alla hemskheter som Salim och hans kamrater tar sig för som barn.

Visst, jag förstår och ser att det finns ett värde i insikten: att våld föder våld. Att om man som barn lever i en miljö där man dels agas, dels åser vuxna som tar till våld hela tiden som en lösning, då gör man på samma vis själv. Är man barn är man svag. Den storvuxne vuxenpersonen ger sig på någon annan vuxen som är mindre, den som är tonåring ger sig på det mindre barnet, den som är litet barn ger sig på djur istället. Jag förstår dock, och kan se en vits med att upplysningen, att det finns en poäng i att skildra en brutal uppväxt, för att andra ska få vet hur det är, för förståelsen och sympatins skull. Man kanske inte riktigt vill medge att man själv skulle göra sådana våldsdåd i samma situation, men man förstår att Salim gjorde det. Så på det viset kan det vara viktigt att läsa boken…

Men jag förstår så tidigt vad han vill säga, eller tror mig förstå. Och våldet uppväger inte… Jag finner inget nöje i att läsa om våld ens om det bara är lite sådant skildrat.

I den här boken är det bara sådant. Hela tiden. Som en lång uppräkning, som just för att den är så detaljerad förlorar alla poänger. Man mår bara dåligt av att läsa.

Jag skummar, vill komma igenom boken fort, utan att få alltför många bilder i mitt huvud. Då finns inget nöje kvar i läsningen. Väntar på något mer – att det ska komma en kontrast. Om huvudpersonen i boken kommer till insikt, förändras, känner skuld eller på annat vis ångrar sig, kommer vidare och växer och blir något mer, bättre, tar avstånd från våldet. Då kanske jag kan orka läsa vidare. Men jag bläddrar, ströläser. Det blir inte bättre…

Jag kanske missar något om jag väljer att inte avsluta läsningen av den här boken. Är det dumt att sluta läsa redan på sidan 29? Missar jag något väsentligt?

Det goda språket uppväger inte innehållet. Det må vara ”hypnotiserande prosa” som det står på baksidan av boken. Jag slutar ändå. Kanske tar jag upp läsningen någon annan gång. Övertyga mig om att jag borde läsa den här boken. Att den verkligen ger mig något. Då kanske jag läser.

Just nu är jag glad att jag bara betalade 15 kronor för boken. Just nu känns det roligare att fördjupa mig i läsningen av ”Sigrids hemlighet” av Karin Wahlberg. Där förekommer också en våldtäkt, precis som i ”Järngräshoppan”, men där finns något mer, man följer en person, hennes inre tankar och känslor innan och efter händelsen, man får vara med om en livsresa på helt annat vis än ”Järngräshoppan” och dess uppräkning och förhärligande av våld - där djurblod beskrivs som vackert.

Nej, jag går vidare in i april istället, där jag – efter ”Sigrids hemlighet” ska läsa ”De sex misstänkta” av Vikas Swarup.