Det är ett gift, säger jag dig, det är ett gift...

Tidigare hade jag Windows 2000 Professional. Nu har jag uppdaterat till Windows XP Professional, och därigenom har jag råkat in i otalet fällor. Förutom att ägna massa tid åt att städa upp på hårddiskarna och avinstallera och ominstallera mängder av program, under vilket jag gjorde det till en sport att få så många lediga MB på hårddiskarna som det bara var möjligt, har jag nyss upptäckt att bland allt det nya på XP, finns det som heter “Spel” och bland spelen hittade jag Spindelharpan.

För ett par, tre år sedan, spelade jag Spindelharpan en hel del – på en annan dator än min egen, måste betonas – och någon gång under de gångna åren funderade jag på om jag skulle ta och leta efter det på nätet, och se om det fanns någon gratisversion att få tag på någonstans, men jag gjorde aldrig allvar av den idén, för så viktigt var det inte.

Annars spelar jag aldrig spel på datorn (med något undantag för drygt ett år sedan då Simon the Sorcerer I, II, III genom nostalgiköp blev aktuellt för en kort tid, och den perioden då jag också nostalgiskt återvände till Monkey Island med uppföljningar, samt då jag spelade Prince of Persia, också mycket nostalgiskt).

Jag tycker liksom att jag har nog med frestelser när jag ska skriva.

Det finns förutom ovannämnda allmänna datorstädning, ett antal frestelser när orden tryter, inspirationen dalar och disciplinen inte vill få fäste, och bland dessa finns detta med Wallpapers eller skrivbordsunderlägg som det så fint heter på svenska.

I och med ominstalleringen, uppgraderingen och städningen av datorn, kunde jag förstås inte låta bli att leka med utseendet, söka efter Wallpapers på snygga killar *drool*, eller inspirerande bilder till mina böcker (som många gånger faller under samma kategori, i och med att huvudpersonerna är män – men, måste jag tillägga, de starkaste bipersonerna är kvinnor), och med min nyfunna mani på sortering under mappen “Wallpapers” sortera in dessa vackra skrivbordsunderlägg, prova ett tiotal olika för att slutligen bestämma mig för ett wallpaper, ändra färgschema på fönster och knappar, bara för att en liten stund senare hitta ett ännu häftigare wallpaper på nätet och ändra till det istället, varefter den blå standardfärgen på färgschemat ändrades till ljusgrå, eller var det inte bättre med den olivgröna? Ändå beklagade jag mig över att det bara finns tre färger i färgschemat att välja bland.

En av de andra frestelserna består i att surfa runt på nätet (tack och lov att jag inte använder modem), och där finns en mängd saker som jag gillar att leta efter och läsa om, oftast musikrelaterat.

Och så har vi ju detta, för mig nyaktualiserade fenomen med bloggar. Jag kan ju alltid surfa in på någon intressant blogg och se om hon eller han uppdaterat sedan sist (en kvart sedan). Eller för femtioelfte gången gå in på någon astrologisida och läsa om de där aspekterna gällande någon av böckernas karaktärer och läsa samma sak för tusende gången i den hundrande varationen.

Med alla dessa frestelser, och med det faktum att semestern är slut och vardagen med alla dessa bindande rutiner och vardagligheter fångat mig igen, hjälper det verkligen inte att frestelsen Spindelharpan aktualiserats. Meningen var att jag skulle jobba på det sista avslutande i en c-uppsats i litteraturvetenskap i dag, men vad gör jag?

Jo, jag sätter mig vid Spindelharpan och spelar det ena meningslösa spelet efter det andra för att förströ mig, och inte nog med det, jag för också logg över hur det går i varje spel och sätter upp något slags ambitiöst mål att bli bättre och bättre på spelet. Som om det är så mycket mer än slumpen som spelar in (nå, lite skicklighet också, men inte mycket).

Det enda jag kan säga till mitt försvar, och det är ett klent sådant, är att sådana här nycker inte håller i sig i mer än någon eller några få veckor. Det var samma sak med mitt intensiva Simon the Sorcerer-spelande, och maratontittandet på japanska dramaserier, och maratontittandet på animeserier, och maratonläsandet av barnböcker precis efter barnbokskursen, och, och, och...

Med trygghet och säkerhet och jättetyngd kan jag säga att det enda som verkligen, verkligen återkommer ständigt, och varje dag, det är mitt behov av att skriva. Det är det enda giftet jag inte slipper – eller inte släpper ifrån mig, snarare, kanske. Till och med tecknandet och akrylmålandet (såväl som akvarellmålandet) går i vågor och perioder, men skrivandet finns alltid där. Liksom i och för sig ett annat jättestort intresse. Musiken som jag alltid lyssnar på. Men det är ett kapitel och ett blogginlägg för sig.