Dagens energi: fokus, kraft och lugn

Bokbloggsjerka: Biografier, memoarer och liknande

 Veckans bokbloggsjerka, arrangerad av Annika, lyder som följer:

Hur ställer du dig till biografier, memoarer och liknande? Är det något du läser, har du någon favorit, finns det någon du skulle vilja veta mer om eller är det något som du absolut inte är intresserad av?

Varken biografier, memoarer eller liknande är min kopp te, om man säger så. De skulle i så fall vara skrivna av någon som jag hyser ett verkligt och genuint intresse för, och sådana finns inte många att välja på, eftersom jag inte är någon idoldyrkare (om man bortser från att jag har favoriter bland skönlitterära författare), eller har något som helst kändisskapsintresse. Med det sista menar jag att jag har noll intresse för, om inte rentav antiintresse, för kungligheter, kändisskvaller och dylikt.

Den enda memoar som jag läst – och älskat – är ”Muminpappans memoarer” av Tove Jansson. Men det är fiktiva memoarer, och dessutom om ett mumintroll.

Jag har en reseskildring eller biografi eller vad man skulle vilja kalla det, som jag köpte på impuls på second hand, och som jag har för avsikt att läsa någon gång och det är ”Roadshow: Landscape with Drums, A Concert Tour By Motorcycle”, skriven av Neil Peart, trummisen och låtskrivaren i det kanadensiska bandet Rush – som är mitt absoluta favoritband vad gäller musik, och har varit så länge. Boken följer Neil Peart och de två andra bandmedlemmarna i Rush, under sommaren 2004, då de gjorde en världsturné för att fira 30 år som band. De åkte bland annat till Sverige det året, och jag såg dem live i Globen, i Stockholm.

Sedan har jag en bok skriven av en svensk sångerska och en av de få svenska musiker jag har som favorit, och det är Louise Hoffsten, och hennes ”Blues”. Den boken fick jag för många herrans år sedan och borde ha läst vid det här laget, men snart så, ska det bli av. Det måste väl sägas vara något liknande biografi eller memoar?

Så för någon som inte vill läsa memoarer eller biografier bara för att, eller för att personen är en "kändis", har ni några tips?

Trigger...!

Oj, hur viss musik triggar vissa bokprojekt. Nu har jag inte jobbat på DK på evigheter (läs: månader) och nu lyssnar jag på spellistan som jag lyssnade på när jag skrev som mest på boken i vintras, och oj, vad jag får ett sug efter att återgå till skrivandet på det projektet, och en speciell känsla för att vara "där" och vara de karaktärerna. Läskigt starkt.

(bilden härifrån)

Bokgeografi: Kanada

Enligt O anordnar Bokgeografi där man berättar om böcker med anknytning till ett visst land. Den här veckan är landet Kanada.

1. Berätta om en bok eller flera böcker du läst som utspelar sig i Kanada eller är skriven av en författare med anknytning dit.

Lucy Maud Montgomerys böcker om Anne och böckerna om Emily tillhör mina barndomsfavoriter. De har jag läst om många gånger, allihop. Böckerna om Anne hade min mamma i sin bokhylla och de lånade jag av henne och läste medan jag köpte böckerna om Emily själv på en bokrea, minns inte vilket år det var men jag läste om även de böckerna många gånger och önskade att det fanns fler.

Andra författare värda att nämnas är ytterligare två stycken jag läste som barn, Monica Hughes och Guy Gavriel Kay.

Monica Hughes var en barnboksförfattare. Född i England 1925, flyttade till Kanada 1952. Hon gick bort 2003. Speciellt har hon skrivit science fiction för barn, spännande berättelser, men även mainstream.

Guy Gavriel Kay började tydligen (enligt Wikipedia) sin bana som författare genom att hjälpa Christopher Tolkien att sammansätta outgivna verk av J.R.R. Tolkien. Fem böcker av Guy Gavriel Kay har blivit översatta till svenska (en så sent som 2006 och den har jag inte läst) och jag läste och gillade honom som barn. Jag tror inte att jag fick tag på alla fyra böcker på svenska som fanns att tillgå, läste nog bara första och andra boken i trilogin Fionavars vävnad under nittiotalets första halva, men jag är inte helt säker. Kanske läste jag hela trilogin. Bestämt vet jag att jag läste boken Tigana som på svenska var uppdelad i två böcker.

Sedan kom jag ifrån hans böcker, hade läst det lilla som fanns på svenska och läste vid den tiden inte mycket på engelska. Han är fortfarande en aktiv författare men jag har inte läst något av honom sedan 1995 eller däromkring. Han skriver fantasy med drag av historia och historiska händelser.

2. Berätta om en eller flera författare som på något sätt har anknytning till Kanada. Var så långsökt som du vill, men motivera gärna ditt val.

När jag tittar runt på nätet efter kanadensiska författare inser jag att jag bekantat mig alltför lite med dessa genom åren. Margaret Atwood har jag läst några böcker av, hon har blivit en favoritförfattare och jag har flera olästa böcker i min bokhylla som väntar på mig. Henne började jag läsa först i vuxen ålder, först för några få år sedan. Och i samma andetag som Atwood kan jag nämna Alice Munroe, förra årets nobelpristagare i litteratur och Kim Thúy som invandrade som tioåring från Vietnam till Kanada.

En författare jag inte läst något av en men snart kommer att läsa är Kelley Armstrong. Jag skriver om henne under fråga två eftersom det är en god vän som läst och rekommenderat henne som författare och hans omdöme litar jag på. Hon är född i Ontario 1968, debuterade 2001 och har skrivit en mängd böcker sedan dess. Under förra året köpte jag andra boken i en trilogi, nu på bokrean i år köpte jag första boken i trilogin men har inte fått hem den än (beställt på Adlibris häromdagen). Armstrong skriver fantasy med starka kvinnliga karaktärer i huvudrollen.

William Gibson, född 1948, kommer ursprungligen från USA men bor sedan 1968 i Kanada. Gibson sägs vara cyberpunkens fader och den som ursprungligen myntade uttrycket cyberspace. Han debuterade 1984 med Neuromancer, första boken i en trilogi av cyberpunkromaner. Sedan dess har han skrivit åtskilliga romaner och noveller. Han är fortfarande en aktiv författare. Cyberpunk är en gren av science fiction med fokus på datorer eller informationsteknik och världen har ofta dystopiska drag.


3. Berätta om en bok av en författare som anknyter till Kanada, som du inte läst, men är nyfiken på.

Rockgruppen Rush som jag berättar mer om i mitt svar till fråga 4, består av tre personer. Trummisen som heter Neil Peart skriver alla låtarna. Han är en mycket duktig författare, en riktig poet och texterna är både tankeväckande och inspirerande. Flera gånger har jag inspirerats i mitt eget skrivande av hans lyrik. Häromåret (juli 2012) råkade jag snubbla över en bok på second hand, en fin storpocket för bara trettio kronor. Den heter Roadshow: Landscape with Drums, A Concert Tour By Motorcycle. Den följer gruppen när de gav sig av på världsturné sommaren 2004 och Neil körde motorcykel större delen av vägen, både genom Kanada, USA och genom Europa. Femtiosju uppträdanden i 30 länder, däribland Sverige. Jag såg deras uppträdande i Globen. Förutom nämnda bok har han publicerat fyra böcker till; alla finns på hans hemsida.

Boken nämnd ovan är en blandning av back-stage, reseskildringar, deras uppträdanden, observationer och reflektioner. Jag har ännu inte läst den här boken men jag är bra sugen på att göra det. Rush tillhör min absoluta favoritgrupp och jag har gillat deras musik sedan barnsben och lyssnat enormt mycket på deras musik genom åren. Jag har bara lyssnat till hans texter tidigare, nu skulle jag vilja läsa!

Jo Walton är en annan kanadensisk författare jag skulle vilja läsa, en kvinnlig science fiction- och fantasy-författare, född 1968. Hennes mest berömda roman är Among Others. Hon har även skrivit poesi, recept, pjäser och noveller.


4. Om du vill kan du också berätta om andra kulturella inslag från Kanada.

Teveserien ”Road to Avonlea”, löst baserad på Lucy Maud Montgomerys böcker. Åh, så bra den här serien är! Humor, spänning och romantik i en perfekt blandning. Jag fullkomligt älskar den här serien.

Hela min familj bänkade sig framför teven och tittade på och spelade in serien på video när den gick på nittiotalet. Det var så fantastiskt roligt att se skådespelarna, barnen, så bra redan som små barn och hur de utvecklades som skådespelare, hur karaktärerna i serien växte (och skådespelarna med dem). Serien pågick under flera år. Sju säsonger blev det. De flesta karaktärerna var sådana man verkligen älskade och fick följa under årens lopp, verkligen tyckte mycket om och brydde sig om, hur det gick för dem.

Det finns böcker också, baserade på avsnitt ur teveserien.

Mitt rockfavoritband genom alla tider, Rush, är ett kanadensiskt band. De tre bandmedlemmarna trummisen Neil Peart, sångaren Geddy Lee och gitarristen Alex Lifeson som startade sin karriär med Rush redan på sjuttiotalet kommer från Toronto. De är fortfarande ett aktivt band och turnerar över hela världen. Dessutom är de alla ypperligt duktiga musiker, har vunnit mängder av priser, både individuella priser och priser som grupp. Deras musik har hängt med genom tiderna, under åttiotalet var det till exempel mer synth i deras musik. Den har utvecklats och förändrats genom åren men alltid har de också haft ett speciellt sound som man kan känna igen.

En annan sak värd att nämnas är att sångaren Geddy Lee till en början hade väldigt högt tonläge i sin sång, och att det sänkts någon oktav sedan han blivit äldre och rösten förändrats. Lyssna gärna på skillnaden mellan till exempel "Closer to the Heart" och "Nobody's Hero".

Här är en video med texten till en låt som inspirerade mig till en novell så tidigt som 1995 när jag var sexton år. Låten The Twilight Zone är från ett av deras tidigaste album, "2112" från 1978.

Rush - The Twilight Zone (1978)





Här är ännu en låt som jag gillar. I videon kan du se hur de såg ut på sjuttiotalet! Closer to the Heart heter den. Låten är från albumet "A Farewell to Kings" från 1977.

Rush - Closer to the Heart (1977)





Ännu en sång måste jag ju dela med mig av. En sång som inspirerar mig i mitt eget skrivande i dag. Den är från deras skiva "Grace Under Pressure" från 1984. Man kan höra att det är en åttiotalslåt.

Rush - Kid Gloves (1984)





Och en sista video. Den här använder jag verkligen mig av i mitt skrivande med romanprojektet Jade. Verklighetens hjältar, de som är "nobodys hero". De lever sitt liv, kämpar verkligen, men ses inte som hjältar. Låten är från skivan "Nobodys Hero" från 1993.

Rush - Nobody's Hero (1993)

We're so creative, so much more

Lyssnade på Tori Amos och sedan på Heather Nova. På Spotify bland "related artists" till Heather Nova fanns K's Choice. Namnet på bandet kändes vagt bekant och när jag började lyssna kändes musiken vagt bekant tills den plötsligt kändes välbekant. Jag lyssnade på deras första album som kom ut 1995 och nu har jag plötsligt återupptäckt dem! Vissa låtar är så pang på till Jade, kunde lika gärna handla om honom! Och jag samlar på låtcitat eftersom jag börjar varje nytt kapitel med ett låtcitat. De har en hel del underhållande texter. - Lyssna gärna!

Nedan. Roligast är nog texten till sången om Lea och Paul, den första nedan.

The Ballad of Lea and Paul



Not An Addict
(citatet/rubriken på mitt blogginlägg är från denna)

Tori Amos: Winter

Wonderful. Say no more.

All the white horses have gone ahead

Ner i ett djup, ner i ett mörker. Kan inte skriva, det är inte bra det här, det är för rått, jag vill inte skriva rått, jag vill skriva känslosamt. Jag vill skriva så att man tycker om, inte avskyr. Så att man förstår.

Räddningen då: musiken högre, hörlurar på. Räddningen: Tori Amos' skiva Little Earthquakes.

orden rinner
rinnande vatten
vattenfall
strömmande
droppar blir oceaner
jag faller
ner i
orddjupet
här vill jag vara
ordriket
där världen är en flod
en glödande linje genom mörker
formar ett hav
våg efter våg
våg efter våg
ett flöde
en kaskad
harmoniskt
återkommande
som tidvattnet flyter
utåt
inåt
utåt
inåt
närmar sig
blir ett
med det som
det som
är

(P.S. I love U)

Uppdaterat min Creative Harmony-blogg, första gången på evigheter. Surfa gärna dit och läs.

Schack och hur kursiv stil kan bli betydelsefull

Kursiv stil, även i dag. Men kaffe till. Och fortfarande Rush i högtalarna. Lite var det med förut, Jade och vännerna spelade schack. Som en bisak. Men nu får det alltmer och allt större betydelse. Och jag som är värdelös på schack, knappt alls spelat. Åratal sedan, med en bror som bara vann och vann. Inget kul då, när man bara förlorar och inte orkar vara strategiskt förberedd och tänka tillräckligt mycket i förväg. Måste återuppliva mina schackkunskaper. Helst borde jag väl låta dem spela go. Där har jag i alla fall större passion själv, till och med en liten spontanköpt bok och ett eget go-bräde, men Jade vill inte riktigt det, verkar det som. De vill spela schack. Så jag får väl återuppliva mina schackkunskaper, har inte mycket val i den saken. Och nu blev schackspelandet plötsligt ännu mer betydelsefullt. Det måste vara den kursiva stilen. Oväntade saker sker.

(Bilden lånad härifrån, slumpvis hittad schackbild som föll mig i smaken.)

Vad kursiv stil kan göra med hjälp av musik och en kopp te

Jag trodde att jag inte kunde skriva mer i dag, men så satte jag på musik, satte mig ned med en kopp svart te, och texten blev kursiv utan att jag hade för avsikt att skriva med kursiv stil. Det kursiva och musiken hjälpte, snart hade jag skrivit ett långt stycke, med liknelser och metaforer och någonting som kanske är ganska bra ändå. Delvis berodde det på att jag visste hur jag skulle börja, men fortsättningen hade jag ingen aning om förrän jag skrev den. Musik, kursiv stil och en kopp gott te räddade kvällsskrivandet. Nu ska jag skriva kvällens sista rader och sedan räkna samman dagens ord.

Silverregn

Lyssnar på låtar som får mig att bli poetisk.
In Memory of You av Yuki Kaijura
Canta Per Me av Yuki Kaijura
Fake Wings av Yuki Kaijura.


Vissa japaner träffar rakt i hjärtat. Yuki Kaijura är en sådan. Lyssna gärna nedan, mer att lyssna på än titta på i fallen med klippen nedan; den första är en stillbild, den andra är klipp från en animeserie och den tredje är en del ur en live-konsert, där Yuki Kaijura är hon vid pianot. Live-konserten kan man titta på, resten räcker det med att lyssna på.





Det är en fin linje mellan sentimentalt dravel och poetisk skönhet.

Trodde aldrig jag skulle göra detta...

Trodde aldrig att jag skulle lägga upp en PV med Yohio, men nu gör jag det, bara för att han är kompis med Gackt och de spelat in en sång tillsammans. En av Yohios låtar som, vips, låter som en ballad av Gackt, när Gackt är med och sjunger duett. Så. Bara för att Gackt är med. Jag hoppar för övrigt gärna över bilderna med Yohio i bildspelet och går direkt på Gacktbilderna, men det är bara för att jag är lite av en nörd fortfarande, när det gäller Gackt.

"Sakura, chiro", med GACKT & YOHIO (lyssna gärna!)

Eurythmics - nostalgi och inspiration

Eurythmics: Here Comes The Rain Again

I talk to the rain (and it inspires me)

Yuki Kajiura - I talk to the rain

Wild Eyes

När jag ändå är inne på ämnet musik... Jag sökte på Youtube efter Nana Mizuki (som jag nämnde i föregående blogginlägg), och hittade en väldigt catchy sång med henne, Wild Eyes. Postar den här nedan för er att lyssna på. Lyssna, ni som annars aldrig lyssnar på japansk musik, varsågoda. Japansk pop.

Nana Mizuki: Wild Eyes [HD]

Preserved Roses

T.M.Revolution har kommit med en ny singel, som han gjort ihop med en Nana Mizuki, någon som jag aldrig lyssnat på förut, men jag gillar deras röster ihop i den här PV:n när de sjunger båda två. Det är en typisk T.M.Revolution-video, man vet inte riktigt vad som händer men det kittlar fantasin och är SF-inspirerat. Jag gillar låten! Upbeat-tempo och lättlyssnat.

Nedan, T.M. Revolution och Nana Mizuki: Preserved Roses (Short Edit).

Le när du sjunger, le när du lever

Har man tappat bort lite av sin livsgnista, livslust, känner sig lite hängig, lite deppig, vill piggas upp, är det bara att titta på det här klippet (eller något annat live med ZAZ) så kan man inte undgå att smittas av hennes livsglädje. Sällan har jag sett någon le så mycket när hon sjunger.

Nedan, ZAZ med Les Passants.

White Lovers

Helt missat, jag som nu kommit in i en lyssna-på-Gackt-period igen, att Gackt släppte en ny singel i december 2012! Den heter White Lovers - Shiawase na Toki- och det är en typisk "Gackt-sång". Hans röst älskar jag lika mycket som vanligt, låten annars är väl en mellansång... inte en av mina favoriter (än), men helt okej. Måste uppmärksamma den i alla fall, här på bloggen. Trots att konserten jag gick på inte var som jag hade tänkt mig före, lite av en besvikelse (se tidigare inlägg varför), är han fortfarande min absoluta favoritartist. ♥ ♥ ♥


GACKT - WHITE LOVERS -Shiawase na Toki- (pv) by chaospl85

YELLOW FRIED CHICKENz splittras

Gackts "band", Yellow Fried Chickenz splittras. Efter två år och ett album. Vad bra, säger jag elakt. Nej, men faktiskt... Jag ser hellre att Gackt gör solokarriär och egen musik än fegar och gömmer sig bakom ett dåligt band (med medlemmar som för all del var och en för sig kan vara bra musiker/artister) för att han inte tror att han kommer att slå internationellt utan de andra, och utan den andre sångaren i bandet, Jon, som för övrigt är amerikan, och såg himla sliskig ut på konserten jag var förra året. Då var jag besviken på att Yellow Fried Chickenz faktiskt var ett band, att inte Gackt (med bakgrundsmusiker) stod på egna ben och körde de låtar han faktiskt blivit populär för utanför Japan.

Dessutom hoppas jag på att han gör andra slags konserter i framtiden än det där bandframträdandet där Jon och han stod med nakna överkroppar och inte gjorde så mycket mer, och det på ett vis som sade: "vi står och ser coola ut och viftar med händerna på ett sätt som menar "bring it on" - kom här, publiken, fortsätt att skrika och beundra oss, vi står här och gungar i fem minuter till och gör inte ett jota förutom att sola oss i glansen".

Ja, jag erkänner, jag är liiite bitter på att de var så osympatiska i framträdandet. Inte trodde att musiken räckte, att det räckte med att framföra bra låtar - med Gackt som enda sångare - ingen uschlig Jon som inte har något där att göra förutom att hjälpa Gackt med engelskan...

Nu har jag bubblat färdigt om det... Hoppas på fler soloplattor från Gackt med musik som mer liknar de första albumen, då han faktiskt var riktigt bra... Anledningen till splittrandet står det mer om här. I korthet är anledningen att artisterna vill satsa var och en på egna saker och känner att de inte kan göra det när de också är med i ett band.

Noveller och Tommy Körberg

Det har varit en riktigt bra och kreativ helg. På lördagen skrev jag en kortnovell. Uppgiften till skrivarcirkeln på torsdag är att skriva en kortnovell på en sida på temat kärlek/svartsjuka/hat/intriger, välja ett eller flera av dessa teman. Så jag skrev en liten novell av det mer experimentella slaget på tema (olycklig) kärlek, och försökte göra den till så mycket ickekliché som möjligt. Sedan påbörjade jag ännu en novell under lördagskvällen, en novell som ännu inte är avslutad men som jag skrivit ytterligare lite på både under söndagen och på måndagen.

På söndagskvällen gick jag på konsert med Tommy Körberg. En riktigt trivsam upplevelse kan man sammanfatta det som. Tommy Körberg skämtar en hel del i mellansnacket mellan låtarna. Det var en blandning av visor, sånger och låtar av olika slag, country, blues, rock, alla med det gemensamt att de var trivsamma att lyssna på. Han har en välbalanserad blandning av humor och svenskt melankoliskt svårmod i sin repertoar och i sitt uppträdande. Spexigt och lite fräckt. Det var tredje gången jag var på konsert med Tommy Körberg; jag börjar bli ett riktigt Körberg-fan?