Någonstans tror jag att jag letar efter det ultimata sättet att berätta min berättelse på (och om jag inte strävade efter det skulle jag aldrig bli bättre och bättre). Jag vet att man kan välja bland tusentals ord, där varje ord har sin synonym, där varje ord ger en viss klang. Det blir val och åter val. Varje litet val bygger upp någonting, och för texten i en viss riktning. Det är skrämmande.
Dessutom vill den lilla djävulshornsprydda kritikern inte tystna.
Ständigt hör jag kritikerns röst, och för varje nytt ord jag skriver skriker den i mitt öra att ordet jag valt är fel och dåligt och inte platsar, inte hör hemma där, inte borde skrivas över huvud taget, för tillsammans med alla andra felaktiga ord jag får ur mig bildar de en usel, för att inte säga vidrigt dålig helhet. Det är inte det att jag är klagobenägen – jag bara talar om hur det är. Detta är ju ändå ingen klagomur utan en blogg...
Men skrivkrampen(?) har släppt nu, äntligen! Och jag har förutom de där tre raderna som jag skrev häromdagen (och som inte ledde någonstans och inte är något att ha kvar) även skrivit 12 rader till, eller 185 ord för att vara ännu mer exakt! Visserligen är det ett stycke som jag skrivit en version av redan tidigare, men då var stycket ännu sämre, och nu är det bara dåligt...
Kanske är någonstans all denna klagan bara en högfärd, någonting högmodigt i mig? Som om jag begär av mig själv att jag ska klara av att göra det som inte ens publicerade författare gör: nämligen skriva perfekt i första utkastet.
För det är väl därför kritikern bubblar på? För att jag – kritikern – har någon slags idealbild, som baseras på hur en publicerad bok ter sig för mig. Där boktexten har gått igenom flera korrigeringsturer under vägen, för att inte säga agenter och förlag, massor av turer fram och tillbaka och mycken redigering, innan den nått fram till mig.
Och här sitter jag och tycker att det jag skriver är förskräckligt för att jag första gången jag skriver texten ifråga ska ha den på samma nivå som en redan publicerad bok? Är det inte förment av mig, så säg!
Jag måste verkligen komma till (men det är så förbannat svårt(!)) den punkten att jag accepterar och villigt skriver vidare under det att jag skriver första utkastet av något, det må vara bok Tusenskönan eller bok MK eller bok BÄ eller ett blogginlägg.
Utan kritiskt öga blir ingenting bra, men det kritiska ögat ska finnas där efter det att det första utkastet är klart, inte före, inte innan, inte medan jag skriver.
Varför, varför, varför kombinerar jag alltid korrekturläsaren (den utbildade yrkesrollen) med författaren (den endast-enstaka-dikter-publicerade-rollen)?
Jag har glömt hur man når “flow”-läget. Jag har absolut ingen aning. Jag bara hackar fram, som en motor på sista versen, med en sinande, droppande tank. Och det tär och irriterar och får mig att ilskna till, vilket inte gör saken bättre. Att jag inte bara kan stoppa den där överkritiska delen av mig själv i papperskorgen för ett slag!
*Harkel*. Nej, nu ska jag lämna det här för det börjar banne mig likna en klagomur.
Nu ska jag återvända till skrivandet, för envis är jag – tills det är dags för Midsomer Murders, som jag annars alltid brukar glömma bort går klockan 21:00 på SVT1 på tisdagar.
Och då ska jag tänka mig att det är kritikern som blir mördad! *blodtörstigt flin*
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar