Osäkerhet dödar motivet eller planering är ett måste

Jag har hoppat över delar i planeringsprocessen i mitt skrivande.

Det är som med akrylmålning.

Du börjar med att tänka efter, bestämma motiv och göra en blyertsskiss. Sedan för du över skissen på pannån eller duken, beroende på vad du använder – det vill säga, du gör en blyertsskiss eller en skiss i kol på pannån eller duken, av motivet.

Sedan tar du fram färgtuberna och paletten, lägger upp färger, blandar och så vidare, och grundar tavlan – gör en bakgrund.

Därefter skissar du i akryl upp motivet. Och därifrån kan du bygga antingen från ljus till mörker eller från mörker till ljus, beroende på om din bakgrund är mörk eller ljus.

Motivet måste innehålla kontraster, där det mörka vägs upp med ljushet, och vice versa. Och ljuset måste vara konsekvent. Du måste veta från vilket håll ljuset kommer, och var ljuskällan befinner sig, oavsett om den är i motivet eller utanför tavlan.

Färgerna måste balansera varandra. Har du gult uppe i vänstra hörnet har du förslagsvis någonting av gult även i nedre högra hörnet. Sedan måste du skapa spänning i bilden. En liten röd klick på rätt ställe drar ögonen till sig och får betraktaren att vandra igenom tavlan och tavlans motiv.

Jag har varit ivrig och otålig, och gått direkt på motivet, utan att ha gjort något tänk, utan att ha skissat.

Då sitter jag där med en halvfärdig målning som ser ut som hej kom och hjälp mig... Eller jag frångår mitt motiv mitt i och bestämmer om, börjar måla något helt annat än vad jag tänkt från början. Eller en läromästare måste komma och säga “fasansfullt” och måla över allting och börja om på helt annat vis. Rädda bilden från katastrof genom att skapa något helt annat.

Jag tänker inte efter, bara skriver och skapar något, och sen kommer jag till en punkt där jag inser “det funkar inte” eller börjar tvivla.

Apropå tvivel – en varning: Det syns.

Jag gjorde en målning, en skissartad början av två människor sittande på kafé utomhus vid ett bord. Läraren, konstnären, såg direkt, inte bara att kompositionen inte fungerade, vilket den inte gjorde, och inte bara att allting var fel i fråga om färg och form och perspektiv, vilket var fallet, utan att mina penseldrag var osäkra.

Osäkerheten dödade motivet.

Jag är rädd att det är på samma vis med skrivandet. Min osäkerhet dödar berättelsen.

Den konstnär eller författare som är säker på sig själv, och för sin pensel eller penna med säkerhet, visar säkerhet också i resultatet. Berättelsen håller, berättelsen blir bra, för att författaren tror på sig själv: du visar att du tror på det du gör och att du tror på vad du skapar.

Tror du inte på det du gör, måste du tänka efter, för då har du två alternativ som jag ser det. Antingen måste du börja tro på det du gör och det genast, eller sluta upp med skapandet, och vänta, samla kraft, mod och självförtroende, och komma tillbaka och börja skapa igen när självförtroendet finns där.

För utan jävlar anamma i form av självförtroende och självtillit blir resultatet likt något en person sittande i fyrtiogradig kyla skulle åstadkomma när han eller hon försöker dra ett rakt streck med en hand utan vante som skakar värre än innehållet i en mixer.