Jag inser att jag gör allt i omvänd ordning.
Det förvirrar och försvårar kanske mitt arbete, men det gör det samtidigt roligare eftersom det blir mindre förutsägbart och därmed mer spännande, stimulerande och utmanande för mig.
Först nu, när jag har skrivit en fjärdedel av bok två MK och en bra bit av bok ett Tusenskönan (delar eller hela kapitel av kapitlen 1-9, x, y och z) sätter jag igång att göra plotbeskrivningar och fundera över att föra in ännu en huvudplot i bok Tusenskönan, så att jag inte bara har huvudplot kärleksdravel som enda huvudplot. Det skulle bli för elementärt och tråkigt. Och bara det, att jag börjar med bok två, och sedan jag skrivit halva den boken och har hela den bokens handling klar för mig (fast bara i huvudet) och sedan får för mig att börja med en bok ett, säger en hel del om hur bakvänt jag jobbar.
Egentligen, inser jag medan jag skriver korta sammanfattningar under rubriker som börjar med “huvudplot 1” och “huvudplot 2” och “bihandling x” och “bihandling y”, att jag redan har fört samman alla element som boken Tusenskönan (böckerna Tusenskönan och MK) består av. Det gäller bara att sammanfoga dem på rätt vis. Men visst hade det varit bra att börja med ploten.
Samtidigt är det en sådan sak som växer fram och syns först när man känner världen och personerna utan och innan.
Precis som man måste kolla in alla verktyg i verktygslådan och bringa ordning i det kaoset, ta upp alla plastpåsar och förpackningar som verktygen ligger i och slänga dem i papperskorgen, och lägga verktygen till rätta, innan man kan börja använda dem och bygga den där stolen som man redan har en klar bild av bara man blundar tillräckligt hårt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar