”Tänka sig,
tänka sig!”
Den gamla damen
spottade ur sig orden, kunde inte tala nog fort i sin iver att få det osagda
sagt.
Hennes tunga
sladdrade, orden rann ur henne som smält honung. Hon tog tag om
flickan med knotiga händer, beniga fingrar, spott kring munnen som
fann sin väg till flickans fräkniga panna.
”Tänka sig att
herrn gått och gift sig, och du som hoppades på att bli gift med
honom. Jojo, så kan det gå, så kan det gå.”
Hade hon nu fått
ur sig det hon ville säga? Nej, den gamla fortsatte, åldrig hud
banade väg för orden, lika knastriga som tantens stela rygg.
I omständliga
ordalag gav hon beskrivningar av unge herrns bröllop – hon hade
inte varit där själv men hon visste precis – genom sina väninnor
– vad som blivit sagt och hur prästen talat, jajamensan.
Flickans bedrövelse
gav ytterligare eld åt den gamlas ord; hennes tunga blev längre,
spetsig och kluven itu medan hon sladdrade och skvallrade vidare om
unge herrns heta julinatt som nygift.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar