Hon hade hemlängtan, fastän hon visste, att hemmet inte längre fanns kvar. Det var ju nedbrunnet, varför längta efter ett brunnet hus? Men det var allt det andra, det som inte heller fanns kvar, föräldrarna mest och störst och först av allt, fast också känslan i hemmet, tryggheten, värmen, skratten och leendena. Sådana delar som aldrig skulle finnas där på samma vis, ens om de lyckades bygga upp ett nytt hem, för mor och far skulle ju aldrig vistas där, och därmed kunde det aldrig, aldrig någonsin bli som förut.
(Det här är en SkrivPuff-övning: 2011: 25 - 25 januari: Skriv om hemlängtan.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar