Jag följer ett mönster…
Först är det stopp, totalt stopp, och börjar jag tänka ännu mer växer muren och jag kan absolut inte skriva alls. Jag gör annat, jag surfar, lyssnar på musik, läser andras bloggar, funderar över förbättringar på min egen, på blogginlägg att skriva, allt annat än just det jag vill göra egentligen – nämligen att skriva skönlitterärt på det projekt som just nu ligger närmast mitt hjärta.
Sedan sätter jag mig med skrivbok i soffan eller på tåget eller tågstationen eller var jag nu befinner mig för tillfället, bara jag, en penna och ett papper av något slag. Om jag då överkommer muren och börjar skriva…
Överkommer muren gör jag på det snabbaste sättet, på samma sätt som jag doppar mig om somrarna.
Luften är varm och nästan för mycket, medan vattnet däremot är kallt just precis när man doppar sig. Det uppstår ett motstånd och en mur, precis i det ögonblicket är kylan i vattnet nästan outhärdlig. Så för att göra det ”lätt” för mig, springer jag rätt ut, så snabbt jag bara kan, springer och kastar mig i vattnet så snart det är djupt nog för att jag ska kunna doppa mig.
Jag vet att det ser löjligt ut, jag doppar mig innan jag hunnit till en vattennivå där vattnet når mig mycket mer än strax ovan knäna, ändå doppar jag mig, för att ha det värsta gjort och sedan huttrande börja simma, för jag vet att strax efter det är det plötsligen skönt i vattnet och då kan jag vara i länge och bara njuta av att simma och plaska nästan hur länge som helst.
På samma vis kastar jag mig ned över de vita, tomma sidorna i min anteckningsbok. Bara jag börjar skriva, befinner jag mig plötsligen i ett flöde, och det går hur lätt som helst att bara skriva, skriva, skriva och jag kan inte sluta istället, bara för att det är så himla fantastiskt roligt.
När jag nått det här stadiet flyter det på, på ett angenämt sätt. Varje ny dag innebär ett litet motstånd men det är snabbt forcerat, särskilt när jag vet vad och hur jag ska skriva för att fortsätta, om jag har en scen eller ett skeende som redan är igång.
När jag skrivit ett tag, längtar jag efter att renskriva och påbörjar det arbetet. Då är inte nästa steg långt borta.
För sedan når jag det stadiet där jag med lätthet kan sätta mig vid datorn och skriva på en gång, inte bara renskrivning utan helt nytt, och det går jättebra och flyter på. Men då har jag kommit tillbaka till den plats där distraktionerna är större. Och vips – fast det går bra – hoppar jag över och skriver det här blogginlägget istället, för då når jag stadiet ”reflektion och analyserande”, och har jag nått det ligger motståndet inte långt efter. Och så är cirkeln komplett. Motståndet växer ånyo och blir till en mur, svår att överbrygga utan att dyka, väldigt snabbt, in i det okända.
Cirkelvanor… cirkelvanor…
Men lösningen då?
Istället borde jag skjuta undan längtan efter renskrivning och fortsätta att skriva förstautkast tills jag är helt klar med det. Men jag har något slags stress inom mig, en massa ”tänk om”. Dessutom känns den inte riktig, texten, förrän jag skrivit den i dator och inte bara på papper – rädslorna tänker ”jag måste ha massor av backuper” och jag faller för den rädslan. Så jag vill hemskt gärna ha nyskrivande och renskrivande parallellt. Men jag kanske skulle fortsätta med bara renskrivning på dator och nyskrivning på papper i anteckningsbok. Det syns vara det enda sättet att lura mig själv till att inte bygga upp ambitions- och prestationskrav.
Hur gör Du?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar