Det är med visst vemod jag avslutar Harry Potter-serien. I början var jag väldigt kritisk till den; jag tyckte allting var för svartvitt. Jag måste säga att jag tycker att serien växt med varje bok. Det här var också första gången som jag såg filmen innan jag läste boken. Eller halva filmen – Harry Potter and the Deathly Hallows är ju uppdelad i två filmer. Tack och lov, måste jag lägga till, för jag skulle inte ha velat se hela innan jag läst boken. Nu passade det bra att jag såg halva boken så att säga, blev nyfiken och fick drivet att äntligen läsa den sista boken om Harry Potter.
Hade jag läst serien om Harry Potter när jag var barn, hade jag slukat dem och läst om dem, både en och flera gånger. Nu var jag vuxen när jag bekantade mig med serien, och är därmed mer kritisk. Som sagt tyckte jag att det var för enkelt till en början, allting var svart och vitt, gott och ont, det fanns inga gråzoner. Men Harry Potter blev äldre och med det blev böckerna mer komplexa. Det fanns faktiskt gråskalor. Jag är så glad att Snape visade sig vara det jag hoppades på, att han förblev min favorit genom hela serien. En av de få karaktärer som är riktigt intressant.
Det blev ett gott avslut på serien, och trevligt med en epilog så man slipper gissa. Man kan vara kritisk – varför lät hon inte läsaren själv spinna fortsättningen istället för att servera ett kort ”nitton år senare” till läsarna, men jag förstår samtidigt varför hon gör det – ett val hon inte hade gjort om böckerna blivit mindre kända, inte så stora, inte blivit till film, kan jag tänka.
Speciellt andra halvan av boken är spännande, det som utspelas efter första filmen. Delvis för att den biten av boken var okänd för mig vid läsningen, men också för att handlingen och farten trappas upp. Första delen av boken är mer transportsträcka innan den branta stegringen och crescendot i bokens andra hälft.
Jag är nöjd med Harry Potter-serien och med den sjunde boken. Spännande underhållningslitteratur.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar