Piraterna kallade henne ”Havsfrun”, fast egentligen var hon havsgudinna och hette Amfitrite. Men här uppe utanför norrlandet trodde de mer på att hon var skogsråets vattenmotsvarighet, att hon hade ihålig rygg under sitt långa hårsvall. Ett sjörå trodde de att hon var, skeptiska mot andra teorier. De var svårövertalade: titeln Havsfru fick duga.
Piraterna slängde fiskrens hursomhelst och skrattade när hon ramlade. Det var innan hon gjorde sig till överkapten på fartyget. Efteråt fick de mer respekt. Men hon stod fortfarande ut med många av deras nycker, deras svordomar och spottande på däck. De var ju ändå pirater. Det till trots hade de mjukare sidor.
Piraterna letade ständigt efter hennes randiga kor, och undrade om de kunde få lite mjölk.
"Det skulle påminna om barndomstider", sade de och blev nostalgiska.
Hon visade på sjöjungfrurna som omgav skeppet, och som simmade i dess farvatten.
"De är de enda av mina närmaste undersåtar som kan producera mjölk", sade hon, "men nåde er om ni kallar dem kor."
(SkrivPuff, Utmaning 2010: 199 - 19 juli: Skriv om att stå ut.)
Vad handlar det om, undrar ni kanske. En kort förklaring kommer här:
Jag baserar texten på två olika mytologiska väsen, mer att läsa om dem finns här:
Här finns en annan text om henne. Där står dock inget om de randiga korna som jag läste om i en mytologibok, där sjökorna alltså omnämndes som "randiga kor" istället.
Gillar skarpt ditt mytologiska havstema. Läser gärna mer om dina mjölkstinna sjöjungfrur t.ex;)
SvaraRaderaUndrar om du inte skulle ha "kölvatten" istf "farvatten"?