Glöddans

Lindansaren balanserar, högt ovan andra. En tunn, tunn lina, likt livet, ett misstag för stort och du faller. Men hon går på egna ben. Hon håller i ett parasoll men egentligen behöver hon det inte. Hennes steg är precisa, vägen distinkt. Även om hon blundade skulle hon kunna hålla balansen. Självsäkerheten är en naturlig del av något större. Med glitter i ögonen och en värme i auran som vida överstiger solens, når hon slutet av linan. Hon omfamnar den väntande, en blek gestalt som i hennes omfamning får något av hennes glöd i sig. Snart glöder de båda där de snurrar uppåt, uppåt och ut ur tältet. Upp i himlen där den glittrande glöden sprids bland stjärnorna.


(SkrivPuff: Utmaning 2010: 192: Skriv om att hävda sig)