Åh, vad han har gäckat mig, denne man!

Tillbringade ett par timmar på kafé igår och kom igång ordentligt med Tusenskönan igen. Arbetet med romanen har legat nere ett tag, jag har skrivit dikter och jobbat med en novell (som inte är klar än, men växer, mer och mer ostadigt). Innan kafébesöket köpte jag en ny liten anteckningsbok (jättesöt, designad av Gaëlle Boissonnard med symboliskt värde i bilden) och innan dess hade jag också lagt in hela romanen i PDF-format i min telefon. På kaféet läste jag igenom kapitel för kapitel, skrev anteckningar om varje kapitel, hann bra långt under den tid jag satt där.

En annan sak jag gjorde, det allra roligaste, var att jag löste en knut som jag haft så länge. En svårighet. Linus, antagonisten i romanen, Maximilians fiende nummer ett - jag har varit osäker på mycket gällande honom. Åh, vad han har gäckat mig, denne man!

Nu släppte det. Jag skrev "Det är viktigt att jag har klart för mig allt gällande Linus. Ok." Och sedan körde jag igång, skrev sida upp och sida ned tills jag plötsligt hade klart för mig precis vad han är för en figur. Och han blev allt mer sympatisk... Han blev mångfacetterad och det är en viktig sak. För även om Maximilian avskyr honom och jag skriver utifrån Maximilians perspektiv får inte en så viktig karaktär som Linus bli platt. Han fick ett annat djup än jag trodde, en ny hemlighet och en längtan. Han är en man med många hemligheter och lite av en kameleont, Maximilian gillar honom som sagt inte, men andra tycker om honom och frågan är vad han då visar upp för sidor. På teckningen här ovan (ritad av undertecknad) ser ni honom som Maximilian ser honom. Mer eller mindre enbart osympatisk och en otrevlig bekantskap.