I andra änden av Sahara

Det var så länge sedan jag skrev på Tusenskönan att jag ser på den och på allt som rör Maximilian med nostalgi. Tanken på att återigen ta upp projektet fyller mig med rädsla. Jag vet inte varför. Vad är jag rädd för? Jag tror att jag kanske är rädd för att lyckas, rädd för att faktiskt avsluta något som jag påbörjat och se på det som ett färdigt resultat som jag måste lägga bakom mig.

Jag minns att när det gick så bra att skriva, för något år sedan nu, var jag samtidigt rädd för att något skulle hända med manuskriptet – kopiorna av det – eller att jag plötsligt skulle glömma bort allting runtomkring boken som jag hade i huvudet mestadels och inte på papper – eller att något skulle hända med mig innan jag skrivit klart det pågående projektet.

Underligt är det, att det kan fylla en med en obestämd rädsla när saker och ting går bra. Lite samma känsla som ”det här är för bra för att vara sant” eller ”det kanske inte är på riktigt som detta händer” eller ”så här bra kan det inte vara länge, det tar säkert slut när som helst”, och det gäller i det här fallet skrivandet, men man tänker väl ofta så om andra bra saker som händer också, väl, som om lyckan alltid har olyckan med sig, precis i nacken på en och när som helst kan puffa och buffa på ditt hus och blåsa omkull det, sådär som Stora Stygga Vargen gör.

Det är inte så att jag är pessimist; jag är en optimist som försöker se realistiskt på saker och vara ”beredd” ifall något skulle hända. Men det här med Tusenskönan… Det är som en stor mur som är väldigt svårforcerad, svår att klättra över, svår att överbrygga. Över huvud taget är det ett väldigt motstånd mot att skriva just nu. Samtidigt längtar jag efter det något oerhört. Det kanske är dags att sätta lite press på mig – lite!? – och vara med i NaNoWriMo, om inte annat bara för att komma igång, få en sporre att färdigställa, att skriva över huvud taget. Att komma tillbaka till rutin och vana som ligger så långt bort just nu att det kan ligga i andra änden av en vidsmil öken.