söndag 9 november 2008

Gammalt blir nytt - galenskap eller genialt?

Det kanske är galenskap. Kanske är det helt befängt. Förmodligen är det så. Men faktum är att det är så jag valt att göra nu. Jag har börjat om.

Det är så med mina projekt. De börjar yviga, med massvis av saker jag vill ha med, massor av saker jag vill berätta. Sedan inser jag mer och mer: det här behövs snävas in. Koncentration, precisering, fokusering, minimalism. Det blir tillräckligt stort ändå. Så jag har börjat om.

Tusenskönan var tidigare en helt annan bok, en annan berättelse. Sedan blev det annorlunda, och jag trodde det var den ”rätta” versionen. Den jag skrivit på på senaste tiden. Nu inser jag dock – jag har inte skalat av tillräckligt. Det gäller att ha en precis och enkel huvudhistoria, en viss tidsram, en viss berättelse att hålla sig till. Förstår ni hur jag menar? Det finns massor av småsaker i en karaktärs liv som man skulle kunna skriva om, lägga till, ha bredvid. Hela romanen skulle kunna bli massor av långsträckor av sådant som i slutänden inte är av relevans eller ett dugg intressant för läsaren. Bara för författaren som vill veta allt om sitt universum. Så jag har börjat om.

Jag har tänkt och grubblat länge på mitt första kapitel (se tidigare inlägg) som innehöll så mycket och bland annat en våldtäkt som jag inte alls hade tänkt ha med och inte alls visste vad jag skulle göra med. Hela första kapitlet, massor som händer, och väldigt mycket att ta tag i och fortsätta på. Plus att jag har en annan huvudhistoria sedan tidigare versioner av boken, plus massa annat. Som gör hela projektet fullständigt ogripbart och väldigt, väldigt svårt att skriva. En alldeles för stor utmaning att bita i, även för en erfaren författare. Så min förhoppning är att en erfaren författare skulle göra vad jag gör nu, vilket är att börja om, men inte helt och hållet förstås. Världen är densamma, karaktärerna är desamma (även om inte alla finns med på samma sätt, de figurerar i bakgrunden istället, i det som är författarens hjärna och anteckningar snarare än den bok läsaren ska få ta till sig).

Så kalla mig idiotiskt dum om ni vill. Jag som tidigare kasserat över tusen (1000!) sidor. Jag kasserar nu återigen, den här gången femtionio (59!) sidor. Men den här gången har jag skissat en enkel rak plot. Två viktiga trådar att följa som går in i varandra och snos om varandra, tätt sammanbundna. Och som utspelas på mycket kortare tid än vad förra versionen gör. Den här gången är målet att skriva, skriva, skriva tills jag är klar med hela första utkastet till romanen. Bevisa för mig själv att jag kan avsluta något så att jag kan få upp självförtroendet och inse att jag faktiskt klarar av att skriva. Sedan hoppas jag få testläsare också som kan hjälpa mig med att inse att det faktiskt är bra också, det jag skriver. Om det nu är det. Eller om det har potential till att bli bra. Det skulle glädja mig mycket, säger jag, i allra högsta ödmjukhet.

Så en tanke jag har nu i allt detta är att låta det här också bli mitt NaNoWriMo-projekt 2008, för det är ju faktiskt helt nytt allting, all prosa jag skriver, och att just prosan är ny är ju kriteriet. Det är ju en ny bok. Även om jag känner världen och karaktärerna och har gjort himla mycket förarbete innan jag kommit hit. Med noll ord och tillbaka på ruta ett och allt det där. Noll ord är inte riktigt rätt dock, för jag är uppe i 2 143 ord just nu. Att låta det bli ett NaNoWriMo-projekt kanske är för grymt dock, eftersom jag då borde ha skrivit drygt 15 000 ord vid det här laget.

Hursomhelst. Jag har börjat om. Och jag känner verkligen starkt för den här versionen. Inga ord om att jag känt samma sak/liknande tidigare. Varje gång når jag närmare sanningen. Låter det flummigt och konstigt? Är det någon annan som har sådant här otroligt tidskrävande sätt att närma sig sin bok? Någon som liksom jag inte vågar avsluta för att det är för skrämmande, för allt som redan är skrivet, är inte det bara skräp och värt att kasta i papperskorgen?

5 kommentarer:

  1. Det låter inte alls flummigt utan skönt beslutsamt.
    ...Ibland måste man se allt med nya ögon och helt börja om.
    Lycka till!

    SvaraRadera
  2. Harriet9:41 em

    Jag tycker det är ett väldigt modigt och insiktsfullt initiativ!

    Själv sitter jag och skriver på rapporten till mitt exjobb. ("Construction of a Linkage Map of the Zebra Finch Genome using SNP Markers" - eller nåt sånt.) Det går mer än segt, vill jag lova... Men det har varit tänkvärt för mig att läsa om dig och ditt skrivande. Att skriva facklitterärt är ju också en kreativ process, och kan inte bara framtvingas hur som helst. Som jag fått erfara.

    SvaraRadera
  3. Harriet9:43 em

    (Har skrivit 2305 ord, inklusive allt.)

    SvaraRadera
  4. *räcker upp handen*
    Att slänga ut sidor och strukturera om är jag mycket bekant med, och givetvis alltid i förbättringssyfte. Men ibland undrar man ju om man helt enkelt bara är rädd att avsluta.
    Jag är själv cirka två tredjedelar klar med en roman och verkar aldrig komma längre, istället går jag tillbaka och arbetar om. Hehe

    SvaraRadera
  5. Jag hörde en författare säga, att hon inte hade skrivit en bok utan tre. Med det menade hon, att hon skrivit betydligt mer än vad som sen hamnade i boken. Inget att rekommendera, sa hon och skrattade. Hmmm...

    SvaraRadera