Åh, häpenheten, att med förväntan och stolthet beskåda den av egna händer sönderslagna muren!

Jag har slagit sönder muren! Nu ligger den, i småsten sönderslagen, vid mina fötter, för mig att med stort grin beskåda!

*harkel* Och så har jag återvänt till Maximilians storslagna språk. Åh, vämjelse! Nej, åh, underbare! Jag blev så till mig och glad när jag för någon vecka sedan läste Muminpappans memoarer. Det var pang på – en förkärlek för guldglänsande föremål och stora ord. En förkärlek för den egna figuren och en vilja starkare än något annat till att verkligen bli något. Sedan dess har det legat inom mig och grott, och nu har det exploderat!

Den sprängande kanonkulan består av drygt trehundra ord. Närmare bestämt 311 ord. Det är så finurligt fungerande i Word 2007 att man ser antalet ord nere i vänstra hörnet – hela, hela tiden! – tillsammans med antalet sidor. Så nu är jag igång igen med Maximilians historia, med Tusenskönan!

Dessutom har jag publicerat inte mindre än två blogginlägg på kreativ harmoni i dag – spring dit och läs om metalltrådsarbeten och akrylmålningar!